Livet i Jämtland Härjedalen
I Jämtland Härjedalen blandas det småskaliga och trygga med modiga satsningar och internationella evenemang. Här hittar vi spännande arbetsgivare, driver eget eller jobbar i nätverk. Det finns alltid tid för fritid – oavsett om vi föredrar en häftig träningsrunda i skidspåret, en stilla skogspromenad eller en middag på stans mysigaste restaurang.
Scrolla ner för att inspireras av olika berättelser om livet hos oss.
@stories_jamtlandharjedalen
På Instagramkontot @stories_jamtlandharjedalen kan du varje vecka följa en person som visar upp sitt Jämtland Härjedalen och berättar om varför hen valt att bo just här. Initiativet handlar om att bygga stolthet, inspirera andra och visa på möjligheterna som finns här. #jämtlandhärjedalen #whereicomefrom
Wow vilka texter du skriver @lovisagunvorsdotterl 💙🤍💚Tusen tack för att du delade med dig av dina tankar om livet. Och självklart vill vi att alla ska känna att man kan -och ska, gästa kontot, oavsett om man är "äventyrlig" eller inte. Livet här ser ju så olika ut, det är det som är så fint. Vill kanske du som läser det här gästa en vecka? Skicka ett dm!
Nu lämnar vi över till Linda Perez @lindastensenperez som bor i Ottsjö i Södra Årefjällen. Välkommen 🤩/Sofia
#whereicomefrom #jämtlandhärjedalen
Mar 31
Nu är det dags för mig att säga tack och hej! Det har varit sköj att hänga här, och fint att få skriva lite om några av de saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det lilla livet på den lilla platsen på den stora jorden. Det kanske kunde uppdaterats mer och så, men det är inte grannt att hinna med när det ska jobbas också! Men kul har det varit, och tack för fina ord! Och jag finns på min vanliga Instagram @lovisagunvorsdotterl om man vill hänga på vidare! Nu går vi mot våren och min personliga favorithögtid påsken! Det ni, det blir ett äventyr! Tusen tack för mig! Avslutar med lite bilder som får mig att längta vår, och känna att det faktiskt kommer en sommar även detta år! #whereicomefrom #jämtlandhärjedalen #tasteget
Mar 30
En bild jag tycker mycket om. På Minna Pålsson, från Högvålen. Från en gång för länge sedan. Buföring, och strumpstickningen i handen. Händer som aldrig vilade. Som hölls ständigt syllselsatta. Arbetandes, skapandes, knogandes, vårdande, tröstande, bärande. Kvinnokraft. Något som kan göra mig gråtmild ända in i märgen är just den där kraften, som liksom rinner ner från hand till hand genom blodet. Genom generationerna. Om man tillåter sig att tänka så, kan man se kraften överallt. Den där trasmattan som inte ser mycket ut för världen nu och som vi trampar på, men som i flitens ljus trampats och slagits och vävts med omsorg. Ett par lovikkavôtta som stickats av händer som lärts upp av en farmors vana händer. Från en generation till en annan. Lite så är det med ideell arbetskraft tänker jag, att det är något som varit och är en så stor del av generationer men som riskerar att försvinna om inte yngre händer tar vid. När jag var lite älskade jag att följa med mamma på byalagsmöten i föreningslokalen. Jag tyckte det var så mysigt med ljudet från perkulatorn, alla kakor som plockades upp ur lådor ur frysen, och hur viktiga alla vuxna kändes när de satt och doppade hallongrottor och prasslade med sina papper. Jag förstod inte då vilken kraft som låg bakom allt, hur många som lade ner sin tid och själ - för byn och ongan. Hur många kakor som bakats, hur många grytlappar och vantar som stickats till lotterivinster, hur många sena kvällar det planerats och arbetats och nötts och stötts och blötts. Jag hoppas att min generation, och de som kommer sen kan ha eldsjälarna i sig. Som driver på, inte för sin egen skull utan för att få maskineriet att fortsätta tugga på framåt.
Mar 27
Ja, jag tänker mycket på det stora i det lilla. På allt det där som bara pågår, arbetet bakom kulisserna. Vidder och vyer, anläggningar, enorma liftsystem och spårsystem. Vårt landskaps främsta varumärke. Löftet om hur enkelt ett liv kan få vara om man bara väljer att vara här. Jag slås så ofta av hur mycket mer det finns, det där som inte syns på samma sätt men som utgör hela grundfundamentet till det vi alla kallar vår vardag och liv. Plogbilen som ser till att vi tar oss till jobbet och tillbaka hem. Rörmokarn som harvat på med sitt ett helt yrkesliv. Blomsteraffären som bundit kransar till begravningarna, och den ödmjuka hand som sätter spaden i backen där en en kista ska sänkas ned. Kassabiträdet som med psyket i behåll hanterar hela Stockholmsområdets inköp av mat vecka nio. Lärarna som bygger framtiden. Snickarna som klättrar på tak och fasad i snålblåst och regn. Vårdbiträdet som lägger en hand mot en fårad kind. Lindrar och tröstar. Pizzabagaren. Bilbärgaren. Veterinären. Frisören. Alla dessa yrken som pågår och utförs för att jag och du ska kunna leva ett gott liv. Vart och ett ett liv och en vardag att vara ödmjuk inför. Sånt man kan tänka på när man kokar kaffe! #whereicomefrom #tasteget #jämtlandhärjedalen
Mar 27
”Vi flyttade till fjällen för tystnaden” är en mening jag ofta hör. Att det är tystnaden och lugnet som lockat och lockar. Det är fint, för tystnad och lugn är verkligen en bristvara och en lyx i den värld vi lever i idag. Men är det verkligen tyst här? Om jag utgår från mig själv så är det väldigt sällan tyst, möjligtvis den lilla stund mellan att barnen somnat och jag själv sluter ögonen för dagen. För ett liv blir väl inte helt tyst, oavsett vart man bor? Men kanske kan man välja vad man vill lyssna till och vad man bara hör? Jag kan höra vardagens ljudbild, jobbets ljud, sportlovskaoset i kön på Ica, barn som bråkar, makaroner som kokar över och hundar som skäller. Men jag kan lyssna till så mycket annat som får plats att höras när det inte dränks av en stadspuls, tunnelbaneträngsel och trafik. Jag kan höra räven skälla i natten. Jag kan höra takdropp. Plopp plopp. Vinden som får fäste i huset och får virket att knaka. Skaren som brister under skon. Isborrens skär som går igenom dubbelisen. Donglan från tjyn som går på täkta. Perkulatorn som gurglar i föreningslokalen. Stickor som slår mot varandra när ett par strumpor blir till. Det finns så mycket att lyssna till som jag aldrig vill ska tystna. Det är aldrig helt tyst, och tur är väl det. #whereicomefrom #jämtlandhärjedalen #tasteget
Mar 26
Jag tyckte inte om att åka skidor när jag var liten. Jag kunde inte tänka mig en värre plats än slalombacken, och jag höll mig långt ifrån längdspåret. Skogen var min plats. Snögrottor och klätterträd, kojor och troll. I tonåren lockade bussen till Sveg, hemmafest och häxblandning mer. För mig blev Härjedalen för trångt och jag bestämde mig för att jag skulle bort. Jag skulle fara till något annat, något som hade plats för en sån som jag. När det stod klart att jag själv skulle bli mamma drog rötterna i mig och jag for hem till byn. Till tryggheten, till min skog. Till det stora i det lilla. Nu krymper det stora, och det lilla växer. Den som förr var en urmäling som bara råkade vara född här är nu en local, och vi vill att fler flyttar hit med löfte om ett liv där du kan råda över din egen tid och arbeta från skidbacken. Ett litet korn av stress föds inom mig i den exploatering vi alla är en del av. Där den enorma kärleken och längtan till äventyret i fjällvärlden skymmer vardagen. Den vardag och de liv som pågår, med vanliga jobb och arbetstider. Hämtning och lämning, bilbesiktning, tandläkartider och föreningsliv - samma stundom grå trista vardag som alla kämpar på med. Kanske är det så, iallafall för mig, att en plats som den här gör att den grå trista vardagen kan bli mer färgglad. Jag har grävt ner mina rötter i hemgammal jord, och ser nu hur de frön jag sått växer upp och spirar. Upptäcker skogen, fjället, vart storôren nappar och vart alla grusvägar leder. Det är det stora äventyret för mig. Det som blev för trångt för mig när jag var ung, kan förhoppningsvis räcka till alldeles bra för dem. Och gör det inte det, får de väl ut och fara då. Hemma står alltid kvar. #whereicomefrom #jämtlandhärjedalen #tasteget
Mar 25
Hej! Lovisa heter jag, och ska få hänga här i veckan! Jag bor i Tännäs i västra Härjedalen tillsammans med mina två barn, min man och hunden Göta. När det stod klart att jag skulle gästa det här kontot tänkte jag att det nog blir ett platt fall. Jag är ingen äventyrare, jag toppturar inte och har aldrig lockats av att tälta på vintern. Jag har ett vanligt litet liv, med ett vanligt litet arbete och lagomt mycket äventyr. Och ändå älskar jag platsen jag lever det lilla livet på. Kärleken till hembyn drog mig tillbaka igen efter att ha varit ut luftat mig några år efter gymnasiet. Jag skulle ut och se världen med buller och bång, och aldrig återvända. Jag kom till Värmland. Bullret och bånget uteblev, och jag for hem till byn. Och det har jag aldrig ångrat. Det här är min lilla vrå av världen och min plats på jorden. Vi får väl se vad vi hittar på under veckan, kul att få vara här iallafall!
Mar 24
