Namn
Patrik Mäler & Moa Almqvist

Moa & Patrik hittade ett ”smörgåsbord av klättring”

De fann varandra när de arbetade säsong i Abisko. Tillsammans hittade de till Jämtland. Nyinflyttade Moa Almqvist och Patrik Mäler bestämde sig för att lämna Norrköping och bege sig norrut för att skapa ett nytt hem. Paret välkomnades av mer klätteräventyr än de väntat sig, både inom- och utomhus.

Strax under en timme utanför Östersund, ligger Stuguberget. Ett mecka för många klätterentusiaster i Jämtland. Stuguberget reser sig över samhället Stugun, i Ragunda kommun, med sina 80 imponerande meter. Stuguberget har sedan 70-talet varit en av Östersunds klätterklubbs viktigaste klätterklippor.

På en av klipporna, ” vita väggen,” är Moa på väg upp mot toppen. Hon famlar efter en kil och fäster den i 17 meter långa sprickan som sträcker sig vertikalt genom den första etappen av berget. Hon skriker ”ta hem” till Patrik som står nere på marken och säkrar. De båda utstrålar ett fokus medan Moa metodiskt letar sig uppåt. Strax efter Moa tagit sig till toppen och letat sig ner igen, sitter vi alla med en varsin kaffe i handen och pratar om deras flytt norrut, och kärleken för klättringen.

–Vi hade diskuterat att flytta till Östersund under en längre tid. Till slut bestämde vi oss. Det som lockade mest var närheten till en rikare utomhusliv vi båda längtade efter. Men vi båda var inställda på att bo i en stad. Östersund är en mysig stad som har en perfekt blandning av närheten till utomhusaktiviteter samtidigt som man kan leva stadsliv. Här finns allt vi behöver, säger Patrik.

Klättring finns det gott om i Norrköping där klättersäsongen är lång. Men det var till slut ”riktiga vintrar,” och närheten till fjällen som fick vågskålen att väga över. Det var dock inte ett enkelt beslut. Förutom att bådas familjer bor i Norrköping och Stockholm, trodde de att de skulle behöva välja mellan klättring och vinteraktiviteter. Det visade sig till deras förvåning att de kunde få båda.

– Jag hade tidigare hört om Frösöberget och Stugun men det är mycket större klippor än vad jag väntat mig. Det finns även mycket bouldering i Jämtland. Och på vintern finns det gott om möjligheter till is-klättring. Jag känner mig glatt överraskad att det finns ett smörgåsbord av klättring här, säger Patrik.

– Ja verkligen, säger Moa och fortsätter, kan vi inte klättra utomhus så är Östersunds klättercenter ett jättebra inomhus alternativ. Det har även varit en betydelsefull knytpunkt för oss att träffa folk, säger Moa.

Så vad är tjusningen med att klättra uppför berg och is? Moa & Patrik förklarar att klättringen innebär en perfekt combo mellan psykisk och fysisk utmaning. Det är bra att känna pulsen när man tar sig uppför.

–Ja, det är bra att vara rädd. Då blir man mer skärpt och tar bättre beslut. Förutom att utmana sig själv, är det ett häftigt sätt att vistas i naturen på, säger Moa.

Patrik fortsätter;

– Jag får en otrolig härlig kick när jag känner mig riktigt rädd men ändå vågar ta nästa steg. Att utmana mig själv på det sättet har gjort att det smittat av sig på andra delar i livet.

Kan jag äventyra mig uppför berg jag känner mig rädd inför, kan jag även trotsa andra sorters rädslor, säger Patrik

TIPS: För dig som är intresserad av klättring i Jämtland, är Östersunds klätterklubb en bra början. På deras hemsida kan du hitta allt mellan olika klippor och aktuella kurser. Har du aldrig klättrat förut men drömmer om att bestiga berg utomhus, kan det vara bra att börja med en kurs inomhus. Spana in Östersunds Klättercenter på Facebook ”Ut och klättra i Östersund” det kan vara en bra inkörsport för dig som är solo och letar klätterkompisar.

Olika typer av klättring

Bouldering – form av klättring där man klättrar på lägre väggar (inomhus) eller klippor utan rep. Säkerhetsutrustningen består av en matta. Bouldering är lämpligt för de som är intresserade av att testa på klättring men inte har någon kompis som kan hjälpa till med säkring.

Toprepsklättring – När du klättrar topprep är repet inknutet i din klättersele och går via säkringspunkten på toppen av klippan och ner igen genom säkringspersonens repbroms. Krävs att man är två. En bra en bra gren för nybörjare att komma i gång med repklättring.

Ledklättring – Klättraren behöver själv haka fast repet successivt i flera säkringspunkter (quickdraws, eller kortslingor på svenska) på väg upp mot toppen, medan personen som säkrar matar ut repet. Ledklättring inom sportklättring utförs på bultade leder.

Traditionell klättring – Klättraren placerar själv säkringar. Görs på platser där bultar saknas. Skonsamt för klippan.

Borgvattnet är en by i Ragunda kommun med ca 60 invånare.

Länkar

Borgvattnets prästgård

Byarnas revansch

Optimistiska och hängivna till sin hembygd, tog Lars Blixt och ett gäng byombud själva i nitiativ till utveckling av Ragundas bygder.

– Ibland räcker det att en tar steget. Om en vågar, så hakar andra på, säger samordnaren och bybon i Borgvattnet, Lars Blixt.

I Ragunda kommun ligger byn Borgvattnet, belägen uppe på en höjd med en svindlande vacker utsikt över Borgsjön. Omgiven av skog som andas historia. För historia och sägner finns det gott om. Bland annat är Borgvattnet nationellt känd för sin prästgård som ryktas vara ”Sveriges mest kända hemsökta hus.”

Lars Blixt är född och uppvuxen i Borgvattnet och har sett både upp- och nedgångar i bygdens utveckling. Idag är han anställd av Ragunda kommun och jobbar för att få fler att upptäck och bosätta sig i bygden.

– I början på 80-talat var det praktiskt taget barntomt här men så flyttade det in en familj. Några år senare hade vi ett tjugotal barn i byskolan som fanns då. Den utvecklingen ser jag som ett bra exempel. Ibland räcker det med att en tar steget, så hakar andra på, säger Lars.

Under slutet på 90-talet började en annan slags trend och invånarantalet började att sjunka. Men medan en del av byns invånare flyttade ut, slutade Lars aldrig tro på bygdens återhämtning. Dock kände han att det behövdes nya perspektiv från personer utan någon ”mental ryggsäck” av upplevda förluster.

I januari 2019 samlade Lars personer från sju närliggande byar; Björkvattnet, Boberg, Fullsjön, Köttsjön, Selet, Selsålandet och Skyttmon. Tillsammans startade de ett nätverk för ökat samarbete inom bygden, som i mars 2021 blev en ideell förening med namnet Bysamverkan i nordvästra Ragunda. Ett initiativ där de tillsammans ska hjälpa varandra för att utvecklas som bygd.

– Vi kom fram till att vi behöver fokusera på infrastruktur och befolkning. Efter att vi hade gått i genom alla byar insåg vi våra tillgångar. Det fanns många hus som stod tomma större delen av året förutom när de användes under semestertider, säger Lars.

Lars och byombuden började ett gediget arbete med att skicka ut brev till ungefär 70 husägare. Förhoppningen var att fler hus skulle bli lediga på marknaden till köpare som önskar bo året runt i bygden. Lars är inte säker på om husförsäljningen har ökat på grund av breven som skickats ut, eller av andra orsaker. Men i just Borgvattnet har man det senaste året vänt trenden och fått ett antal nya invånare. Förutom från Sverige, kommer de från Nederländerna, Spanien, Tyskland och England.

Lars är säker på att landsbygden står inför sin ”revansch” från vår moderna tids urbanisering. Han tror att inflyttarna till Borgvattnet från södra Sverige och Europa innebär en ny ”grön våg”, dock inte en politisk sådan som för 50 år sedan.

– De som flyttar hit vill ha ett annat slags liv. Ibland kallar jag dem skämtsamt för ekologiska flyktingar. Många nämner själva att de söker sig bort från ekorrhjulet i staden. Istället vill de leva ett mer ursprungligt liv, närmare djur och natur. Jag ser ingen annan hållbar utveckling än att landsbygden kommer till heders igen. Stadsliv är inte hållbart i längden. Vi människor är inte anpassade att leva som i en myrstack, med ett myller utan lugn. Det är myrornas egen nisch, säger Lars Blixt.

Vi tog steget till Borgvattnet

Paret Isabel Martinsson och Philip Wegener är två nytillkomna invånare i Borgvattnet. De fick ett erbjudande som de inte kunde motstå, att arbeta som värdpar för rikskända, och enligt sägnen, hemsökta Prästgården.

– Vi har länge velat bo närmare naturen. När vi fick erbjudande av min styvpappa som är delägare av Prästgården, att arbeta för honom här i Borgvattnet, så tog vi chansen utan att tveka, säger Isabel.

– I början kändes flytten nervöst. Men alla i byn har varit väldigt välkomnande. Och de tycker det är bra att prästgården drivs av någon som bor här, säger Philip.

Isabel och Philip tar hand om allt som har med underhållet av gården, samt ser till att gästerna har det bra och trivs under sitt besök.

Efter ett par månader i sitt nya hem känner Isabel och Philip att de tog ”rätt beslut” i att rikta blicken norrut. De hoppas locka fler besökare till Prästgården och Borgvattnet, något som kommer gynna andra verksamheter i bygden.

– Vi vill bidra till en gemenskap där vi hjälper varandra och tillsammans får bygdens verksamheter att växa, säger Isabel.

Catherine och Alexander Pohl

Catherine och Alexander Pohl levde ett “klassiskt” storstadsliv i London under många år. Båda jobbade inom finanssektorn där dagarna var långa och tempot högt. Med åren växte en längtan till ett annat slags liv. Ett liv med mer fokus på natur, hälsa och betydligt långsammare takt än vad Londonpulsen hade att erbjuda.

– Vi ville ge våra barn ett liv omgivet av natur och med närhet till utomhusaktiviteter.

Vi ville också ge oss själva chansen att bygga ett liv där vi har mer tid för varandra och vår hälsa, säger Catherine.

Efter år av sökande, dels i södra Frankrike och andra delar av England ”snubblade” de över ett hus till salu i Borgvattnet.

– Vi förälskade oss i den här platsen. Det finns många andra delar av världen som kunde erbjudit oss den livsstil vi sökte. Men här har vi även funnit ett sammanhang. Dessutom är Borgvattnet rikt på historia och traditioner vilket vi uppskattar, säger Catherine.

Idag har båda sadlat om. Catherine jobbar som närings- och livsstilscoach. Alexander har certifierat sig till Wim hof instruktör. Tillsammans erbjuder de retreats och kurser med fokus på hälsa och lokalproducerad mat.

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10

Hållbar jakt

Jakten på älgen och bilden

Fotografen och influencern Sofia Ekenlund har över 36 000 följare på Instagram. Genom sina bilder berättar hon om naturen och jakten i Ragunda.

– Ibland är det svårt att veta om jag ska sikta med kameran eller bössan när det brakar fram en älg, säger hon.

Älghunden Amaroq skäller intensivt. Han vill att Sofia ska koppla loss honom så att han får börja jaga älg. Myren är som en färgsprakande smällkaramell med höstens röda och gula färgtoner. Ovanför oss reser sig ett dimhöljt berg, en karaktäristisk syn i Ragundadalen. Det är precis det här som Sofia brukar fotografera. Det handlar om naturen och dess magi som hon förmedlar i sina bilder på ett sätt som når alla sinnen.

– Naturen är den naturliga källan, det är här jag får inspiration och i bilderna är det viktigt att det är äkta, och det här är äkta för mig, säger hon.

För sju år sedan tog hon jägarexamen, men det var ingen självklarhet då hon som barn tyckte jakten var otäck och hon grät när vilt fälldes. Hon gråter fortfarande när ett djur dör. En kalv skulle hon aldrig kunna skjuta om det inte skulle vara för att det är ett ståndskall för hennes hund.

– Jag är en sån djurvän och det är känslomässigt jobbigt att behöva döda. Tårarna kommer fortfarande samtidigt som jag är väldigt tacksam över de djur jag får och det tackar jag naturen för. Jag tror att det är viktigt att känna så också, det är inte bara att ta.

För Sofia är det viktigt med en hållbar jakt.

– För mig är det viktigt att veta vad jag äter för kött. Om jag slutar jaga kan jag lika gärna bli vegetarian.

Det är hela konceptet med jakt som hon gillar, det är roligt när det händer något under passen, men inte en nödvändighet. Så länge hon är utomhus är det en vinst i sig.

– Jag släpper djur och tar bilder ibland, jag behöver inte skjuta.

Jakten är även en slags meditation för Sofia, där tiden går snabbt även om det inte händer något. Hon gillar att bli totalt avkopplad från resten av världen.

– Jakten ger mig frihet, det är en sån upplevelse att bara få vara med sig själv i tystnaden. Det känns som om många människor har svårt att vara själv, men om man klarar av att sitta själv på ett jaktpass då klarar man det mesta, säger hon.

Namn
Sofia Ekenlund

Plats
Ragunda kommun

KRÖNIKA

Välkommen till Jämtland Härjedalen

Vi hade precis vinkat av min mamma i Göteborg inför hennes tågresa tillbaka hem till Jämtland. Hem till lugnet. Trodde hon. En kvart efter att hon kommit hem landade vårt flyg och snart stod min fru, jag och våra barn i hennes hall. Vår överraskningskupp hade lyckats. Chocken gjorde att hon knappt uppfattade att jag skulle på anställningsintervju nästa dag och att vi efter 19 års frånvaro nu planerade att flytta till Jämtland.

Mitt i karriären och mitt i smeten. Det var ju så här det skulle vara, living the dream liksom. Även om vi trivdes i Göteborg fanns en gnagande känsla av att något fattades i våra liv. Tiden kanske? Vardagen bestod i att lägga ett livspussel som hela tiden fick fler bitar. Även om vi bodde centralt så gick osunt mycket tid till att pendla mellan jobb, skola och hem. Storstadsnormen och studier hade lett oss till Göteborg och en flytt tillbaka fanns liksom inte på kartan. Men våra samtal om livet kom allt mer att handla om att vi ville hitta en bättre balans och en göttigare vardag. Och där någonstans började vår flyttresa.

Rullgardinen gick upp för oss under ett snöigt sportlov. Med fjällen som fond upptäckte vi att den tillknäppta plats vi en gång lämnat nu präglades av sjyssta värderingar och innovativa, öppna människor. Värdegrundsdrivna initiativ, som i storstan oftast drunknar i trafikbruset, var här något som gav ringar på vattnet och bidrog till en skön plats att bo på. Det ville vi vara en del av! Väl tillbaka i ett sidregnigt Göteborg kändes beslutet självklart – om en av oss fick jobb i Jämtland så skulle vi flytta.

Visst är det märkligt. Föreställningen om att det inte finns några intressanta jobb utanför storstadsområdena. För så är det ju inte. Vi trodde att nytt jobb det får vi tidigast om ett år, kanske flera. Två månader senare hade vi båda fått jobb. Flytten var ett faktum, vi sade upp oss och började packa för nystart.

Det var härligt att ha bestämt sig, men visst funderade vi på om det var rätt. Vi hade ju karriär och hörnbalkong i innerstan och skulle barnen få nya vänner? Då visste vi inte vad vi vet idag. Flytten gav oss en möjlighet att forma om våra liv utifrån vad som var viktigt för oss där och då. Nu njuter vi av att ha säsong året runt och mer tid för livet, fem timmar per person och vecka för att vara exakt. Den tid som vi tidigare ägnade på bussen mellan jobb, skola och hem ägnar vi idag åt varandra, små vardagsäventyr i naturen och annat som vi mår bra av.

Visst går det att jobba för mycket även här. Men den omedelbara närheten till skog, fjäll och sjö ger oss kraft där emellan och vi är tacksamma att vi hade modet att låta hjärtat styra. Mamma har förresten hämtat sig från chocken och det är en ömsesidig glädje att nu vara närmare varandra.

Den största skillnaden efter flytten är att vintrarna fått en helt ny mening för oss. Tidigare var vintern vår innesäsong, nu är det precis tvärtom. Vintern gör länet till en enda stor lekplats dit hela familjen längtar. Att kunna planera för utförsåkning utifrån snöprognos istället för när vi har vår semester, det har blivit en vardagslyx för oss.

Krönika

Så här gör man jämt – tips för jamtwannabes

Här i Jämtland Härjedalen gör vi mestadels som vi vill. Kan själv liksom. Men det finns vissa grundläggande grejor som kan vara bra ha koll på. Här lite handfasta tips för den nyinflyttade och för tastegettilljämtland-spekulanten.

Att åkatillfjällsöverdan. Nästan oberoende av var i länet man bor hinner man tvärfara ganska långt ut på fjället och ändå hem till halvåttarapport. Samma dag. Typ snabbsemesterläge jämt. Väl på fjället kan man turåka, topptura, fiska, jaga, skejta, cykla, åka skridskor, fjällmaratonspringa, åka utförs, samla mat eller nåt. Eller bara tomgå omkring.

Numer finns också en massa ultra-moderna aktiviteter som t ex backcountryhiking, trailrunning, trekking och kiting. Det är samma som dom gamla, fast fortare och coolare.

Viktigt: Håll reda på vilken årstid det är! Allt går inte göra jämt, inte ens i Jämtland. Almanackan styr en del, bl a prylpackningen för fjället. Och apropå prylar. Man behöver införskaffa utrustning motsvarande utbudet hos en enklare sportaffär. Införskaffa betyder inte alltid köpa nytt, det kan vara låna, hyra, köpa beg eller värre. Glöm inte silvertejp.

Och till sist, åk helst dit alla andra inte åker. Det finns massor av såna ställen i länet. Dom ställena är roligare och hyser färre fiender (fiende = en visserligen glad och vänlig själ men dock en som friluftar sig på den kvadratmil där du tänkt frilufta dig ensammen).

Plocka hjortron heter mylting på ny-jamska. Man måste inte plocka eller ens äta mylta. Men varje gång man haft besök från sydligare nejder förväntas man vid avskedet överlämna en burk sylt. Med ett fånigt rött band. Så om man inte vill låta farvälandet förmörkas av vännernas avgrundsbesvikelseångest över utebliven sylt med rött band, behöver man he sig ut o plocka. Mylta. Läckande gummistövlar och inplockad hink är nödvändiga. Se upp för myrslukhål, björnarslen och ofrivillig blodgivning (mygg). Bäst är att gå förvirrat och vilse. Då hittar man mest bär. Många menar att avfolkningen av Norrlands inland beror på att folk gått åt fel håll i hjortronfyllan. Men det är en annan historia.

Vädret i vår region kan vara underbart. Men ibland rör sig stora mängder överförfriskad luft med hög hastighet från NV. Det minskar risken för allmän unkenhet utomhus, men tillvaron kan upplevas som lite kylskåplig. Lösningar finns dock. Fleecebadbyxor o sommartäckjacka fungerar. Det finns raggsockor med urtag för flip-flopens mellantårnastolpe. Har man glömt mössan kan man alltid linda silvertejp runt skallen. Utbudet av frisörer är gynnsamt (125 kr för en renovering + 35 kr för tejpen).

Att fiska är nödvändigt. Köp många spön och ett långt fiskekort. Självhushållsfiska abborre för vinterbruk. Fånga en exklusiv laxfisk i ett vackert strömvatten. Fiska med en kompis som får mindre fisk än du själv. Man mår bättre då. Och skulle kompisen helt överraskande få mer fisk; häll diesel i hens flugask. Det ska vara miljödiesel.

Välkommen hit, till landets i särklass Goretextätaste område. Och du, ett sista tips, man behöver inte alls följa alla tips.

Det är oftast roligare att göra som man vill. Man kan helt strunta i friluftsflängandets svett- o snorexpeditioner och ägna sig åt den eminenta lokala kulturen i form av konst, musik o teater och lokalproducerad restaurangföda. Eller så hänger man på Netflix och darknet. Det funkar också.

Fast silvertejp och fleecebadbyxor behövs. Och så måste man lära sig hantera spännremmar och nästan kunna backa med släp.

Men det tar vi en annan gång.

Platsen med det stora hjärtat

Vad är grejen med livet i Jämtland Härjedalen?

Är det de milsvida fjällen? Den lokala gastronomin eller det perfekta puderåket? Är det öringen som hugger eller är det pulsen på torget en sommarnatt under Storsjöyran? Kanske är grejen med Jämtland Härjedalen allt det där och mycket mer – men för att hitta platsens essens börjar resan på en grusväg i de djupaste skogarna förbi en hjärtformad damm.

I den hjärtformade dammen är vattnet rofyllt. Den ligger lite undangömd vid en grusväg i byn Enarsvedjan i Offerdal. Det är en kärleksförklaring utöver det vanliga. När grävmaskinisten i byn skulle förlova sig kom han på den perfekta presenten till sin blivande fru. Han formgav och grävde dammen och gav henne sitt hjärta i dubbel bemärkelse. Något ovanligt kanske, men visar att här byggs starka relationer av människorna som gör platsen till det den är.

Tolv procent av Sveriges yta. Det kustlösa länet Jämtland Härjedalen. Stränderna saknas inte, men här ligger ofta fjällen som fond till dem. Här finns människor som gillar att skala en apelsin långsamt. I det tysta, i ensamheten i naturen. Likväl som det finns de som föredrar pulsen i Östersund. Eller blandningen. Pulsen och tystheten. Människor som är precis som våra 17 000 sjöar, där vattnet ibland är stilla och ibland har höga vågor.

Från sämst i Europa till bäst i världen

På en skitig hinderbana på Frösön ålar sig Sonia Elvstål under nätet. Hon tränar för att bli bäst i världen på snowboard i Paralympics i Kina 2022. För elva år sedan förändrades hennes liv efter en vänstersväng med motorcykeln. Hon är i dag ett ben kortare, men ett helt liv rikare som hon själv säger.

– Jag tog mig upp ur sjukhussängen efter olyckan för att jag ville dansa igen. Målet var att medverka i Let´s dance och då måste man vara känd. För att komma dit bestämde jag mig för att satsa på Parasnowboard, en sport som ingen annan tävlar i Sverige tävlar i. Jag är hela landslaget, säger hon.

För tre år sedan stod hon för första gången på en snowboard. Inför sin första tävling hade hon bara övat i en barnbacke, och hon slutade sist. Nu har hon klättrat till en sjunde plats i världen.

Drömmen om att medverka i tv-programmet är numera begravd, Sonia upptäckte nämligen att det är i skidbacken hon inspirerar människor. Nu vill hon bli en förebild och utveckla deltagandet i Parasnowboard för barn och unga med funktionshinder.

– Östersund som vintersportstad är fantastisk. Jag kan sitta på kontoret och 20 minuter senare står jag i slalombacken, säger hon.

Både kärlek och gråa hårstrån

Det finns ingen väg till Saskia Stanneveld och JanÅke Johnssons gård. Enda sättet att ta sig till deras röda hus är att gå en stig som leder genom skogen och över en fjällbäck. För tio år sedan lämnade Saskia Europas folktätaste land för ett liv med JanÅke i Jänsmässholmen. I en by med endast ett 30-tal invånare fick hon en helt ny kultur att förhålla sig till och det var inte självklart att hon skulle bli accepterad av den samiska släkten.

– Jag hade läst mellan raderna på vad min mamma sa, att det bästa var om jag träffade någon som var same, berättar JanÅke.

– Det gick ändå bra, det fanns flera andra i släkten som gift sig med personer som inte är samer, säger Saskia.

Kulturchocken kom att visa sig på annat sätt.

– Holländare vill att det ska hända saker, hon är driftig och snabb och det krockar med det samiska. Vi planerar inte två veckor framåt utan det är renen, väder och vind som sätter agendan, säger JanÅke och Saskia skrattar och säger:

– Han har fått tagga upp lite och jag har fått tagga ner.

Tillsammans brinner de för renarna och menar att den relationen är det viktigaste av allt.

– Renarna ger både kärlek och nya gråa hårstrån, precis som en relation ska göra, säger Saskia.

Tänder en gnista för eldsjälar

Genom mod kommer man långt. Det har Jonas och Rosmari Hagström visat. De startade en musikskola 2010. När ”Hej Främling” frågade om de kunde ta emot Edward från Uganda som praktikant förändrades livet totalt. När de såg hur nyanlända hade det på flyktingförläggningen kände de att de ville hjälpa till. Jonas och Rosmari som vet att det är vetenskapligt bevisat att man av körsång blir friskare och gladare, bestämde att de ville bilda en kör för nyanlända.

Jonas och Edward presenterade idén för en grupp lokala företagare. När Edward pratade grät alla i rummet och de lokala företagarna skänkte 50 000 kronor, som blev starten på ”The Rockin Pots”. Resten är historia. Kören med nyanlända och svenskar har lett till samarbeten med Tomas Ledin och Niklas Strömstedt samt framträdanden i tv och på Eurovision Song Contest. I dag finns ”The Rockin Pots” i fem olika städer. Framträdandet på Storsjöyran med Tomas Ledin minns Jonas allra mest.

– I publiken stod de företagare som bidragit med pengar för att kören skulle födas. Med små medel kan man förändra andras liv, berättar Jonas.

Vardagsrummet i byn...

De 91 bygdegårdarna som finns runt om i länet är byarnas samlingspunkt, lite som byns vardagsrum. Det är här man hänger och lär känna varandra.

På bygdegården Stenhammaren i Mattmar står det denna kväll pyssel på schemat. Bybon Britt-Inger Nilzén är en av initiativtagarna.

– Nu får ni vara kreativa och låta fantasin flöda, säger hon och börjar skicka runt färger, klister och tapeter till barnen.

Här anordnas bland annat musikcafé, bridgekvällar och ramskvällar. För några veckor sedan anordnade 15-åriga Vilgot Halvarsson Bixo en Lan-helg. Många unga dök upp för att spela datorspel och tv-spel på ett gemensamt nätverk.

– Vi var 22 stycken och det var jätteroligt. På Stenhammaren har jag varit sedan jag var liten och här händer saker hela tiden. Det är viktigt för byn och här kan alla umgås, säger han.

...och i staden

I ett framtida vardagsrum i Östersund sitter Erik Odén. Just nu ser den här innergården inte så mycket ut för världen, men Erik är den som ser möjligheter när andra ser ruckel. Det här kommer att bli ännu en vacker mötesplats mitt i centrala Östersund. Erik är fjärde generation i familjeföretaget Ruth Odéns fastigheter, döpt efter hans 96-åriga farmor som han dagligen pratar med. Han beskriver själv att de är det lilla fastighetsbolaget med det stora hjärtat. Det är tredje innergården han nu utvecklar där de gamla kulturhistoriska husen bevaras och öppnas upp för att skapa nya mötesplatser i.

– Husen är ingenting om vi inte fyller de med människor, för mig är relationerna till hyresgästerna det viktigaste, säger han.

Han väljer att göra saker som kanske inte alla gånger är de mest ekonomiskt fördelaktiga, men som leder till bra utveckling av stadskärnan.

– Innergårdarna tror jag är lite som ett vardagsrum för människor. Kan jag tillsammans med mina kreativa hyresgäster möjliggöra fler vardagsrum i stadskärnan, då tycker jag att vi är bäst tillsammans.

Fri att vara sig själv

Det är inte många byar i länet som undgått journalisten Stefan Nolervik på Östersunds-Posten. I nästan 40 år har han berättat om länet genom texter och bilder. För honom är det självklart vad grejen med länet är.

– Det ovanliga med Jämtland är att det bor så vanliga människor här, det finns inget krystat och påklistrat. Det är en sån enkelhet och här kan man vara sig själv, säger han.

En styrka vi ofta är blinda för själva menar han. När han åker runt i byarna i jakten på nya reportage så behöver han bara stanna bilen så kommer nyfikna människor fram för att prata.

– Vi pratar och skrattar och trivs ihop utan att egentligen känna varandra och det här tror jag är specifikt för Jämtland, vi är samma. Man behöver inte vara född här utan detta är något man formas in i, det blir så av miljön, säger han.

Det enkla genuina livet på landet är fyllt av drivkraft, sker något i byn ställer folk upp. Länet är ett av landets mest företagstäta, det finns nära 16 företag per 100 invånare.

– Man har alltid behövt överleva, tidigare var det kanske en fäbodvall man drev, nu tillverkar man något och säljer istället och på så sätt får bygden att överleva.

Vi har en stad, Östersund, och den är livsviktig anser Stefan.

– Centrala stan är så nära storstaden som vi jämtar kommer utan att åka så långt, där hämtar vi allt nytt utifrån. Vi får uppleva det där storstadsbruset, ljudet, dofterna och synintrycken, det är fantastiskt. Och sen kan vi åka hem och dra på oss skoteroverallen, säger han.

Stefan sätter sig i sin skitiga bil som färdats på grusvägar. Han ropar genom fönstret:

– Grejen med Jämtland är friheten, man är fri här.

Skoter

Skoterkörning kan både vara ett nöje och ett effektivt sätt att ta sig fram i naturen under vintermånaderna. Kör längs slingrande leder eller orörda vidder.

825 mil skoterleder hittar du i Jämtland Härjedalen
87 stycken skoterklubbar finns här.
25 351 = 14% av Sveriges totala antal snöskotrar i trafik i Jämtland Härjedalen (2017)
Det går 1 skoter per 5 invånare i länet

Alpint

Liftarna är öppna för skidåkning från Lucia till ungefär sista april beroende på snötillgång men även före och efter är det allt fler som går upp för att få de där åtråvärda svängarna.

137 liftar och 362 nedfarter finns i Jämtland Härjedalens fem största skidanläggningar (Åre, Funäsfjällen, Vemdalen, Bydalen, Lofsdalen)
2,79 miljoner – Totalt antal skiddagar (1 person som åkt skidor under 1 dag) på länets skidanläggningar vintersäsongen 2018/2019
42 graders lutning, så brant är det att susa ner i Rännan. Lofsdalen bjuder på en av Sveriges brantaste backar. Goggles on.

Längd- och turåkning

Alla byar i Jämtland Härjedalen med självrespekt har välskötta längdspår. Många av dem har dessutom belysning. Om du inte är född på skidor så finns instruktörer som kan förvandla dig till en mästare.

300 km av längd- och turskidåkning i Bruksvallarna gör detta till ett paradis för längdskidåkare. Dessutom är 11 mil pistade längdspår.
89 km preparerade spår för längdåkning finns på gångavstånd från stadskärnan i Östersund.
1,4 km lång är världens längsta skidtunnel i ett berg, MidSweden365, utanför Gällö.

Cykel

Alltfler får upp ögonen för cykling, i skog, på fjäll och landsväg. På cykeln kommer man längre och hinner se mer än till fots. Trixiga stigar lämnar inte mycket tankeutrymme över till vardagens funderingar.

Liftburen downhill-cykling i Lofsdalen Bike Park 7 leder, 16 km och Åre Bike Park 40 leder, 15 km samt i Östersund 6 leder
Crosscountry-cykling med specialbyggda leder: Åre, Funäsfjällen, Vemdalen, Lofsdalen, Ljungdalsfjällen och Östersund.
Vintercykling med fatbikes på flera destinationer

Med naturen som granne

Säsong året runt

Glid ljudlöst på spegelblanka isar i november. Åk oändligt många mil på skidor genom ett tyst fjällandskap i blått midvinterljus. Låt våffelstugan i skogsbrynet vara målet. Bygg en solgrop den första vårvinterdagen och vänd näsan mot solen. Fiska öring och harr i strömmande vatten, samtidigt som kokkaffet puttrar över elden på strandkanten. Susa ner för fjällsidan på cykel med adrenalinet pumpande i öronen. Plocka hjortron och fyll vattenflaskan i en porlande bäck. Blicka ut över de blånande bergen i horisonten, som inte tycks ha något slut. Med naturen som granne har du aldrig tråkigt.

Fiske

Fisket är inte bara en anledning till att många besöker Jämtland Härjedalen, utan även en anledning till att människor vill bo här.

17 000 sjöar med en yta av 4 500 km2
2800 km älvar och åar.
Nästan lika många fiskeplatser som fiskare
Hårkan, Dammån, Gimån, Jormvattnet och Valsjön – namnen på några vatten som gjort sig internationellt kända genom fiskehistorien.

Vandring

Jämtland Härjedalen erbjuder ett stort utbud av möjligheter till dagsturer och längre strapatser i både lågland och fjällterräng.

200 naturreservat finns det här. Och en nationalpark, Sonfjället.
580 kilometer St Olavsled – pilgrimsleden från Selånger utanför Sundsvall, genom Jämtland, till Trondheim i Norge.
Lättillgänglig fjällvandring som t ex klassikern Jämtlandstriangeln Storulvån-Sylarna-Blåhammaren och dagsturer i Södra Årefjällen eller familjevänlig vandring till ”Finn fem fall” i Vemdalen.
Vandringen till Helags i Ljungdalsfjällen togs upp av National Geographic 2015 som en av ”The Worlds Best Summit Hikes”.

Upptäck mer av Jämtland & Härjedalen med Reseguiden

Jämtland Härjedalen är en plats som bjuder på myriader av små och storslagna äventyr. Oavsett om du är besökare, nyinflyttad eller har bott här en tid så är Reseguiden en bra utgångspunkt för dig som vill upptäcka länets många guldkorn. Reseguiden ges ut av JHT (Jämtland Härjedalen Turism) och finns kostnadsfritt att hämta hos en turistinformation i länet eller att ladda ner här.

Moa & Patrik hittade ett ”smörgåsbord av klättring”

Länkar

Byarnas revansch

Vi tog steget till Borgvattnet

Catherine och Alexander Pohl

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Vidare läsning:

Jakten på älgen och bilden

Välkommen till Jämtland Härjedalen

Kontakta oss så hjälper vi dig ta steget till Jämtland Härjedalen

Så här gör man jämt – tips för jamtwannabes

Vad är grejen med livet i Jämtland Härjedalen?

Från sämst i Europa till bäst i världen

Både kärlek och gråa hårstrån

Tänder en gnista för eldsjälar

Vardagsrummet i byn...

...och i staden

Fri att vara sig själv

Kontakta oss så hjälper vi dig ta steget till Jämtland Härjedalen

Säsong året runt

Fiske

Vandring

Upptäck mer av Jämtland & Härjedalen med Reseguiden

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!