Namn
Patrik Mäler & Moa Almqvist

Moa & Patrik flyttade nyligen till Jämtland och fann ett ”smörgåsbord av klättring”

De hittade varandra när de arbetade säsong i Abisko. Tillsammans hittade de till Jämtland. Nyinflyttade Moa Almqvist och Patrik Mäler bestämde sig för att lämna Norrköping och bege sig norrut för att skapa ett nytt hem. Paret välkomnades av mer klätteräventyr än de väntat sig, både inom- och utomhus.

Strax under en timme utanför Östersund, ligger Stuguberget. Ett mecka för många klätterentusiaster i Jämtland. Stuguberget reser sig över samhället Stugun, i Ragunda kommun, med sina 80 imponerande meter. Stuguberget har sedan 70-talet varit en av Östersunds klätterklubbs viktigaste klätterklippor.

På en av klipporna, ” vita väggen,” är Moa på väg upp mot toppen. Hon famlar efter en kil och fäster den i 17 meter långa sprickan som sträcker sig vertikalt genom den första etappen av berget. Hon skriker ”ta hem” till Patrik som står nere på marken och säkrar. De båda utstrålar ett fokus medan Moa metodiskt letar sig uppåt. Strax efter Moa tagit sig till toppen och letat sig ner igen, sitter vi alla med en varsin kaffe i handen och pratar om deras flytt norrut, och kärleken för klättringen.

–Vi hade diskuterat att flytta till Östersund under en längre tid. Till slut bestämde vi oss. Det som lockade mest var närheten till en rikare utomhusliv vi båda längtade efter. Men vi båda var inställda på att bo i en stad. Östersund är en mysig stad som har en perfekt blandning av närheten till utomhusaktiviteter samtidigt som man kan leva stadsliv. Här finns allt vi behöver, säger Patrik.

Klättring finns det gott om i Norrköping där klättersäsongen är lång. Men det var till slut ”riktiga vintrar,” och närheten till fjällen som fick vågskålen att väga över. Det var dock inte ett enkelt beslut. Förutom att bådas familjer bor i Norrköping och Stockholm, trodde de att de skulle behöva välja mellan klättring och vinteraktiviteter. Det visade sig till deras förvåning att de kunde få båda.

– Jag hade tidigare hört om Frösöberget och Stugun men det är mycket större klippor än vad jag väntat mig. Det finns även mycket bouldering i Jämtland. Och på vintern finns det gott om möjligheter till is-klättring. Jag känner mig glatt överraskad att det finns ett smörgåsbord av klättring här, säger Patrik.

– Ja verkligen, säger Moa och fortsätter, kan vi inte klättra utomhus så är Östersunds klättercenter ett jättebra inomhus alternativ. Det har även varit en betydelsefull knytpunkt för oss att träffa folk, säger Moa.

Så vad är tjusningen med att klättra uppför berg och is? Moa & Patrik förklarar att klättringen innebär en perfekt combo mellan psykisk och fysisk utmaning. Det är bra att känna pulsen när man tar sig uppför.

–Ja, det är bra att vara rädd. Då blir man mer skärpt och tar bättre beslut. Förutom att utmana sig själv, är det ett häftigt sätt att vistas i naturen på, säger Moa.

Patrik fortsätter;

– Jag får en otrolig härlig kick när jag känner mig riktigt rädd men ändå vågar ta nästa steg. Att utmana mig själv på det sättet har gjort att det smittat av sig på andra delar i livet.

Kan jag äventyra mig uppför berg jag känner mig rädd inför, kan jag även trotsa andra sorters rädslor, säger Patrik

TIPS: För dig som är intresserad av klättring i Jämtland, är Östersunds klätterklubb en bra början. På deras hemsida kan du hitta allt mellan olika klippor och aktuella kurser. Har du aldrig klättrat förut men drömmer om att bestiga berg utomhus, kan det vara bra att börja med en kurs inomhus. Spana in Östersunds Klättercenter på Facebook ”Ut och klättra i Östersund” det kan vara en bra inkörsport för dig som är solo och letar klätterkompisar.

Olika typer av klättring

Bouldering – form av klättring där man klättrar på lägre väggar (inomhus) eller klippor utan rep. Säkerhetsutrustningen består av en matta. Bouldering är lämpligt för de som är intresserade av att testa på klättring men inte har någon kompis som kan hjälpa till med säkring.

Toprepsklättring – När du klättrar topprep är repet inknutet i din klättersele och går via säkringspunkten på toppen av klippan och ner igen genom säkringspersonens repbroms. Krävs att man är två. En bra en bra gren för nybörjare att komma i gång med repklättring.

Ledklättring – Klättraren behöver själv haka fast repet successivt i flera säkringspunkter (quickdraws, eller kortslingor på svenska) på väg upp mot toppen, medan personen som säkrar matar ut repet. Ledklättring inom sportklättring utförs på bultade leder.

Traditionell klättring – Klättraren placerar själv säkringar. Görs på platser där bultar saknas. Skonsamt för klippan.

Namn
Alexander Bernhard, verksamhetsledare & tränare, Järpens IF.

Länkar

Järpens IF

Idrottsföreningen i Järpen sätter bybornas hälsa i fokus

Det satsas på rörelseglädje i Järpen. Föreningen Järpen IF erbjuder aktiviteter till stora som små. Allt för att bygdens hälsa ska främjas genom att röra på sig tillsammans med andra.

– Vi tänkte att vi tar en känd förkortning CSR, Corporate social responsibility, och gör om till Club social responsibility. Projektet handlar om att hitta aktivering för hela samhället. Unga, vuxna och seniorer, säger verksamhetsledare och tränare, Alexander Bernhard.

För att kunna satsa större och engagera fler än vad de ideella krafterna förmådde, sökte föreningsmedlemmarna i Järpens IF medel för att kunna tillsätta en tjänst uppdelat på två personer. Förhoppningen var och är, att utveckla Järpens IF som organisation. Men även att kunna bidra till rörelseaktiviteter för alla åldersgrupper i bygden kring Järpen. Och på så vis förebygga bättre hälsa och välmående.

Alexander Bernhard och hans kollega Mattias Svensson, båda inflyttade till kommunen, fick det spännande uppdraget att utveckla föreningen. Sen satsningen startade har Järpens IF satt igång med en rad aktiviteter som sportfritis, parafotboll, seniorfotboll, samt street-fotboll som anordnas mest för att kravlöst ”ha kul och spela ihop,” säger Alexander.

Alexander har en lång bakgrund som fotbollstränare. Han tyckte just den här tjänsten kändes unik, att få utveckla en förening med utmaningar både sportsligt och verksamhetsmässigt.

I samband med alla träningar och matchtillfällen blir det många timmar på planen. Och en hel del jobb fördelat på två personer. Men Alexander ser mycket potential Järpens IF både som förening och bland annat som fotbollslag.

– Vi har bjudit in sju stycken internationella spelare som håller en hög nivå. Det gör att våra tränings och matchmiljöer skapar en kvalité som är bättre än motsvarande föreningar runtomkring i länet. Möjligheten som spelare har i Järpen, framförallt herrlaget mellan femton och arton år, kan du inte få på många ställen i Sverige idag, säger Alexander.

Men föreningen stöter på en del utmaningar. Bland annat att det finns många andra typer av aktiviteter och sporter som lockar framtida spelare. Framförallt skidåkningen.

I kommunens mindre årskullar blir det stor skillnad om någon hoppar av, eller inte är med under en träning, förklarar Alexander. Men utmaningar kommer ibland med fördelar.

– På grund av att vi är en liten kommun med mindre utbud av fotbolls- och hockeyföreningar blir det svårare för spelare att hoppa mellan lag, vilket ofta händer på större orter som händer ofta på större orter, säger Alexander.

Förutom hälsofördelarna med att röra sig, finns det sociala. Att lära sig samverka med andra och visa respekt för sina lagkamrater. ”Vi försöker bygga människor med fotboll som verktyg.” Skidåkning i alla ära, det finns inte lika mycket lagsammarbete, säger han.

Efter projektet slut hoppas Alexander att verksamheten har generat så mycket nytta att det finns en ”fortsatt försörjning.” Och att goda resultat indikerar på vikten av ett rikt föreningsliv för ett samhälle. Dock tror att han det behövs större engagemang. Han hoppas på att kommunen, lokala företag och investerare kommer vilja vara mer deltagande i utvecklingen av Järpens IF.

– Det finns mycket tillväxt i kommunen. Hit flyttar alltfler för att må bra. Föreningslivet är en nyckel för att få samhället att funka.

Hösten 2023 kommer en fotbollsgymnasielinje vara på plats i Järpen. Alexander hoppas på att detta kommer generera fler ungdomsspelare som väljer att stanna på orten hellre än flytta till exempelvis Östersund. Han tror också att det kan locka unga från hela Sverige.

– Ungdomar som kommer från den region jag kommer ifrån, skulle mått väldigt bra av att spela fotboll omgiven av skog och fjäll. Jag tror det finns alla möjligheter att locka ungdomar nationellt. Om vi tittar på exempelvis skidgymnasiet, så drar det folk från hela landet, säger Alexander.

Namn
Anna Sjöberg,
produktionschef Woolpower

Länkar

Woolpower, webbsida

Härproducerad värme med kompetens från när och fjärran

Woolpower är textilföretaget som går mot strömmen. Trots billigare arbetskraft utomlands, har de valt att lägga sin produktion i Östersund. Efterfrågan växer och de flyttade nyligen till en större fabrik. Samtidigt som behovet efter arbetskraft ökar.

Produktionschef, Anna Sjöberg: – Vi växer snabbt. Det är en utmaning att få tag på sömmerskor och att möta efterfrågan.

Anna Sjöberg är produktionschef på Woolpower sen två år tillbaka. Innan dess har hon gjort en lång karriärresa inom produktion och industri. Anna tycker att Woolpower är ett unikt företag idag på den svenska textilmarknaden.

– Det är svårt att hitta en kortare produktionskedja än Woolpowers. De allra flesta har flyttat sin produktion till andra länder där det finns billigare arbetskraft, säger Anna.

Anna tycker att alla företag tjänar på att ha kontroll över sin egen produktion om det är ”ekonomiskt försvarbart.” Förutom mindre miljöpåverkan med färre resor och transporter, kan företag kvalitetssäkra produktutvecklingen mycket enklare och snabbare. Men det finns andra fördelar att samla kompetensen under ett och samma tak.

–Det finns en värme här och en stolthet för det vi producerar. Alla sömmerskor syr in sitt namn i varje plagg. De syr plagget från start till slut. Jag tror vår arbetskultur skapar en djupare medvetenhet och kunskap kring hela produktionen när man är med och skapar i en större del i kedjan, säger Anna.

År 2012 hade Woolpower 60 anställda. Och i slutet av 2022 kommer företaget ha ungefär 200 medarbetare från 22 olika länder. I takt med att Woolpower växer har deras behov ökat efter sömmerskor. En rekryteringsprocess som visat sig vara långsam.

– Det är svårt att få tag på sömmerskor. Vi växer snabbt, utmaningen är att möta efterfrågan. Och självklart vill vi möta den, säger Anna.

I Sverige saknas det utbildade sömnadskunniga eftersom all produktion tidigare flyttats utomlands. Anna tycker vi behöver fler.

–Min dröm och mål är att få till en yrkesutbildning här i Östersund. Det finns ingen praktisk sådan i Sverige idag, säger hon.

Förutom ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen, har Woolpower haft kontakt med olika organisationer som Hej Främling, Stadsmissionen, Welcome to Sweden. Och varit på olika rekryteringsmässor. En sömmerska som nyligen blivit rekryterad och flyttat upp från Skåne är Ali Mahdavi, ursprungligen från Afganistan men växte upp i Iran. Ali, spenderade många år att hjälpa sin pappa på hans skrädderi i Teheran.

– Vi specialiserade oss på bröllopskläder, berättar Ali.

Ali kom till Sverige 2015 och bodde först på olika platser i Skåne. Sen landade han i Hässleholm där han bott de senaste fem åren. Där hade han många vänner och trivdes med sitt liv, men det var svårt att hitta jobb. Han upplevde att det var stor konkurrens. Genom en vän fick han tips om att Woolpower sökte sömmerskor.

– Jag tänkte vad roligt! Vad jag vet så finns det inte många textilfabriker i Sverige. Och jag älskar att sy. Jag ser det som konst att ta ett stycke tyg och skapa det till ett klädesplagg, säger Ali.

Trots utmaningen i att lämna sitt liv i Hässleholm, så trivs Ali på Woolpower och i Östersund.

– Alla här är väldigt snälla och hjälpsamma. Woolpower ger många nysvenskar jobb, vilket är mycket bra, säger Ali och fortsätter,

Gällande att bo i Östersund har jag aldrig varit så långt norrut förut. Men det är fint här. Dock mycket kallare än i Skåne. Jag kommer behöva de här i vinter och pekar på ett par underställsbyxor.

Namn
Sofia Klasson, kommunikatör

Länkar

Stories Where I come from, på Instagram

whereicomefrom.se

Stories #whereIcomefrom - berättelser från Jämtland Härjedalen

Sofia Klasson, kommunikatören bakom det passionsdrivna Instagramkontot, stories_whereIcomefrom, berättar hur nio berättelser blev till fem tusen följare. Varför berättelser är viktiga för en plats. Och hur ett Instagramkonto kan skapa vänner för livet.

Med en varsin kaffe i handen sitter vi i Sofia Klassons hemtrevliga kök. Bandspelaren är ännu inte igång innan hon börjar berätta. Sofia stannar upp när hon märker att jag fumlar med att hitta rec-knappen och frågar, ”ska jag dra början igen?”

– Det hela började med att jag och några andra fick äran att arrangera TEDx Östersund för sex år sedan. Jag var med i kommunikationsteamet som tillsammans tog fram ett manifest och hashtaggen, #whereIcomefrom. Det mynnande senare ut i nio berättelser i foto, film och text. Men det tog inte lång tid innan vi hade slut på innehåll till sociala medier. Det var då vi kom på att vi skulle kunna testa ”curated account,” att låna ut kontot till olika gäster.
Visit Sweden har exempelvis länge arbetat på det sättet, förklarar Sofia.

Sofia spenderade många söndagskvällar framöver för att hitta folk. Med tiden, och i takt med att kontot växte, blev det ”proffsigare” och fler började känna igen kontot. Det är dock fortfarande ett ständigt pågående jobb att hitta nya deltagare och få en bra spridning på människor och platser i länet. Men Sofia tycker att alla möten gör det värt det.

– Det har alltid känts naturligt för mig att nätverka, även digitalt. Dessutom, för två veckor sedan var det någon som skrev till mig att Stories Where I Come From kontot var en utav anledningarna hon flyttat till Jämtland. Då blev jag så glad! Dessutom hittade jag en av mina bästa vänner genom kontot. Så jag har verkligen skapat värdefulla kontakter där, säger hon!

Syftet med Stories Where I Come From är lika solklart nu som när kontot startades, att skapa stolthet hos människor som bor i Jämtland Härjedalen. Inspirera varandra. Allt ifrån vardagsliv till att hitta smultronställen.

– Om det resulterar i att människor vill flytta hit så är det bara en bonus. Men kontot ska inte kännas som en turistbyrå. Även om gäster ofta lägger upp fjäll och livsstilsbilder.

Samtidigt så är det en utav anledningarna varför många väljer att bo här, säger hon.

Vecka efter vecka, året om gästas kontot av eldsjälar, ambassadörer, lokalbor, urfolk, inflyttare och hemvändare. Alla med sin unika berättelse om Jämtland Härjedalen.

Sofia tycker sig se en trend i hur människor väljer att leva.

– Idag tror jag många väljer platsen man vill bo på först, sen får jobbet komma efter. Vi är inte lika styrda av arbete som tidigare generationer varit. Det håller på att ändras till att vi skapar förutsättningar på platsen vi bor på istället, säger Sofia.

Namn
Kristina Ernehed,
utvecklingskoordinator för Heimbygda

Heimbygdens föreningsliv - där då och nu bygger framtiden

Kristina Ernehed, utvecklingskoordinator för Heimbygda, belyser kulturarvet och hembygdsrörelsens betydelse för en mer hållbar framtid.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder.

Antingen där det offentliga lämnat, eller aldrig funnits, säger Kristina Ernehed

Kristina Ernehed, har en bakgrund som journalist och medievetare. Hon har alltid varit intresserad av samhällsutveckling och att världen ”ska bli lite bättre.” Idag jobbar Kristina bland annat för Heimbygda, den regionala organisationen för 73 hembygdsföreningar i Jämtland Härjedalen. Hon startade 2015, då som projektledare för ett föryngringsarbete som pågick under tre år. Projektet initierades för att locka fler barn och ungdomar till hembygdsföreningar. Men efter ha rest runt i hela länet och besökt föreningar, insåg Kristina att ett annat slags perspektiv behövdes.

– Det visade sig att det gjordes en massa aktiviteter för barn och unga inom hembygdsrörelsen. Problematiken handlade istället om kommunikation som inte nådde ut till barnfamiljer och ungdomar. Vi började istället rikta blicken inåt för att stärka den interna synen på hembygdsföreningens roll i samhället. Genom att stärka inåt, blev det lättare kommunicera utåt. Under projektets tre år märke vi att det blev en förändring i vilka som engagerade sig. Det blev en större mix mellan åldrarna, säger Kristina.

Kristina är ärlig med att hon bar på en del fördomar och ”felaktiga” uppfattningar gällande hembygdsföreningar innan hon började jobba för Heimbygda. Men som ändrades i takt med hennes arbete.

– Jag fick en helt annan bild av hembygdsrörelsen. Jag mötte en rörelse som är otroligt kraftfull och engagerad. En samtidsaktör. Detta blev en stark insikt för mig. Idag kan jag inte tänka mig en mer viktig rörelse!

Inom hembygdsrörelsen och kulturarvsvärlden finns grunderna för en hållbar utveckling.

Det finns erfarenheter kring hur man brukar jorden på ett mer hållbart sätt. Hur man tar till vara på hushållen och tar hand om våra resurser liksom hur man organiserar sig. Allt det finns, säger hon.

Förutom vara en resursrik källa kring hållbarhet, bär hembygdsrörelsen på mycket historia.

Varje plats är unik säger Kristina. Hon tycker det är missvisande att säga att det finns bara ”en svensk historia,” när varje bygd, landskap och region bär på sin egen. Mångfalden börjar i att se de olika linjerna av mänsklig utveckling.

– Det blir tydligt inom hembygdsrörelsen, hur mycket historien skiljer sig från Ragunda till Härjedalen. Om man dessutom ser det ur ett nationellt perspektiv inser man hur många skilda kulturarv och berättelser det finns utspridda över landet. Det är en enorm rikedom. Men också en otrolig angelägenhet att vi inte tror på den svenska historien som en enskild historia som ska gälla för alla, säger Kristina.

För att skapa en bättre nutid måste vi förstå dåtiden. Kristina menar att kulturarvet är en förutsättning för ”fredliga samhällen.” Att kunna sin historia innebär att lära oss att dra erfarenheter av det som varit bra, och mindre bra inför framtiden.

Det innebär även att lära oss av varandra. Idag jobbar Kristina bland annat mycket med nätverkskapande mellan föreningar som delar kunskapsområden sinsemellan.

– Att få mötas och dela erfarenheter, kunskap och idéer är något väldigt enkelt men väldigt kraftfullt. Det stärker det engagemang som finns, får det att växa och spridas.

Trots att varje bygd är unik med olika resurser så tror Kristina att engagemanget inom föreningsliv är tveklöst starkare på landsbygden än i städer. Därför att samhällsservicen inte kommer lika ”gratis” som det gör i en stad. Invånare på mindre platser är tvungen att bli aktiv för att skapa en förändring. Men engagemang kommer även med andra fördelar.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder. Där antingen det offentliga har lämnat, eller aldrig funnits. Dessutom, engagemang föder engagemang. Jag tror det är viktigt för människors välmående att känna sig betydelsefull, samhörighet med andra, samt bidra till det samhälle de bor och verkar i, säger hon.

Historiskt sett har det länge funnits ett starkt föreningslivengagemang och småföretagande i Jämtland Härjedalen. Nutida siffror visar på att medlemmar i länets hembygdsrörelse är bland de som jobbar mest ideella timmar i Sverige och hör därför till de mest engagerade.

– Jämtland är ett av de mest decentraliserade länen i Sverige. Det bor fler utspritt på landsbygden än i Östersund. Vi har en otroligt levande landsbygd, säger hon.

Men om landsbygden ska förbli ”levande” så tycker Kristina att det är viktigt att den värderas och prioriteras i mycket högre utsträckning än vad som tidigare gjorts. Hon tror vi står vid ett vägskäl.

– Vi är i ett skede att vi måste gå över i en hållbar utveckling annars har vi ingen framtid.

Framtidsforskning pratar om byarnas samverkan som en väg till ett hållbart samhälle och det är det Heimbygda representerar, som jag tror är vägen framåt, säger Kristina.

Namn
Joachim Krantz

Plats
Oviken, Bergs kommun

Goda grannar i Oviken

Först har han svårt att sätt ord på varför Oviken är så fantastiskt. Men efter en stund radas argumenten upp ett efter ett. Den vackra sjön, närheten till fjällen, all nödvändig service och en levande bygd. Men det bästa av allt – hjälpsamheten och gemenskapen grannar emellan.

– Vi är störtkära i Oviken, och jag antar att det handlar om ”hela paketet” med både miljön och folket, säger Joachim Krantz.

Han är uppvuxen i Svenstavik, men sambon Camilla Wedfelt kommer från Stockholm, där de träffades för ungefär tio år sedan. När flyttbeslutet togs bodde de dock i Göteborg, där Joachim vantrivdes och föreslog att de skulle flytta tillbaka till Stockholm. Men Camilla hade en annan idé.

– När hon sa Jämtland blev jag såklart jätteglad, för det var hit jag egentligen ville, berättar Joachim.

Från ord till handling var steget inte långt. Camilla är specialpedagog och fick jobb först. Ganska omgående lyckades även Joachim hitta sysselsättning. De köpte en fin villa mitt i Oviken till ett bra pris. Här blev de välkomnade med öppna armar.

– Det är mycket grannsamverkan. Vi har till exempel en gemensam allmänning med lekplats och grillplats som vi sköter tillsammans. Folk är utåtriktade och pratglada. Ibland kan det ta en evighet att rasta hundarna, för alltid träffar man någon granne som vill prata, skrattar Joachim.

De har också upptäckt hur hjälpsamma många är. När de precis flyttat in hade Joachim ingen erfarenhet av renovering, men fick hjälp av en äldre granne så fort han behövde. Det var även en självklarhet att få låna verktyg från grannens snickeri.

Det finns många exempel på hur alla hjälps åt. Till exempel samåker de ofta med kompisar till och från Östersund, handlar åt varandra, matar husdjur när någon måste jobba över eller agerar chaufför mitt i natten efter krogbesök.

Inom kort flyttar Joachim och Camilla till en gård utanför Oviken. Ett barn är på väg och de vill ha mer utrymme både utomhus och inomhus.

– Just nu är vi bara på gården ibland och fixar, men ändå erbjöd sig en farbror i byn att skotta med sin traktor. När vi kommer dit är det alltid plogat och fint!

Namn
Maartje Dijkers och Mark Huizing

Plats
Bräcke

Mer tid för patienterna i Bräcke

De hade pratat om Nya Zeeland, för den vackra naturens skull och möjligheten att vistas mer utomhus. Men att flytta så långt bort från sitt hemland? Nej, det kändes inte rimligt. Och efter ett besök i Sverige insåg de att drömmen kunde förverkligas på närmare håll. Nu är det tre år sedan holländarna Maartje Dijkers och Mark Huizing slog sig ner i Bräcke, något de inte ångrar för en sekund.

– Här har vi haft råd att bygga ett stort, fint hus och vi kan gå rakt ut i naturen när vi vill. Särskilt under pandemin har det blivit tydligt hur lyxigt vi har det. När vi satt i karantän kunde vi ändå ta på oss skidorna och åka ut på sjön. Det är frihet, säger Maartje.

Bräcke valde de för att det ligger mitt i Sverige. Tillräckligt långt norrut för att få skog och fjäll, men ändå rimligt nära för släktingar att besöka. Att hitta arbete gick lätt. Som läkare var Maartje eftertraktad och fick snabbt jobb på hälsocentralen. Där har hon sällskap av fler inflyttade, då hennes tre läkarkollegor kommer från Polen.

Mycket i yrket är lika, särskilt för Maartje, som även i Holland arbetade i ett landsbygdsområde. Geografiskt är det självklart något helt annat än landsbygd i Sverige, men typen av människor hon möter är desamma.

– Folk på landet klagar inte så mycket och söker bara vård när det behövs. Jag jobbade en kort period i Amsterdam och där kunde folk komma till akuten mitt i natten för urinvägsinfektion, säger hon.

Den största skillnaden är att hon i Sverige har mer tid för patienterna, vilket hon uppskattar. Hon trodde det skulle vara en utmaning att bo i samma by som hon jobbar, att folk till exempel skulle prata sjukdomar när det möttes på affären, men det har hittills gått bra. I stället har det blivit en fördel att hon känner de flesta, då hon kan ha en helhetssyn på varje patient.

– Alla är väldigt trevliga och snälla, och så tacksamma att vi flyttat hit och vill bo kvar!

Att lära sig språket var en utmaning, men helt nödvändigt för att bli en del av arbetsplatsen och samhället. Nu pratar både Maartje och Mark flytande svenska efter idoga studier.

– Men lätt var det inte. Framförallt i början trodde jag att jag aldrig skulle lära mig språket, minns Mark.

Han fick jobb via kontakter och arbetar som underhållsingenjör på Nouryon, en världsomspännande kemiindustri, som bland annat har verksamhet i Ånge. De trivs båda bra med sina jobb, men det är tiden med familjen och fritiden utomhus som känns viktigast.

Innan flytten föreställde sig paret långa, äventyrliga vandringar i fjällen, men de har fått anpassa sig till barnen. Lenya är fyra år och Kaysa drygt ett år – och de båda hänger gärna med på kortare dagsutflykter, men några längre turer blir det inte än så länge. Barnen går på förskolan och trivs väldigt bra.

Mark och Maartje har lärt känna många föräldrar där. När de byggde sitt hus var det också en hel del grannar som körde eller promenerade förbi för att kolla läget. Förutom grannar umgås de även med kollegor och några holländare som bor i samma kommun. Däremot har pandemin påverkat utbudet av aktiviteter, men inom kort ska Maartje starta barngympa och Mark planerar för en scoutgrupp i framtiden. Han har också börjat jaga.

– Alla mina kollegor pratade om jakt, så jag blev nyfiken och började läsa på. Sedan tog jag jägarexamen och har skjutit bland annat en tjäder och ett rådjur som vi styckade med hjälp av en instruktion på Youtube. Det känns verkligen långt i från Holland, skrattar Mark.

Namn
Erika Borgström & Hedda Bångman

Plats
Almåsa

Jobba med utsikt över – ”Sveriges bästa storslalombacke”

Almåsa i Offerdal, erbjuder numera inte bara på skidåkning. Ett stenkast från skidanläggningen finns åtta kontorsplatser att hyra. Ett initiativ av nystartade Cowork Almåsa AB.

Erika Borgström, är en ut av projektledarna. Hon hoppas projektet kommer främja hela Offerdalsbygden.

– Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Ut genom köksfönstret skymtas Almåsa skidbacke som ännu inte har någon snö. Vi slår oss ner vid köksbordet. Erika har dukat fram kaffe och kanelbullar i det hemtrevliga köket. Hennes kollega och en ut av husets delägare, Hedda Bångman, häller upp kaffe till oss medan hon börjar prata,

–  Almåsa har stor potential att bli en attraktiv plats för de som vill integrera fritidsintressen med jobbet. Här finns tidig snö då området är relativt snösäkert, en av Sveriges bästa storslalombacke och över 30km längdskidspår när allt är uppkört, säger Hedda.

Hedda (vänster) och Erika (höger) hoppas kontorskollektivet kommer gynna hela Offerdalsbygden.

Brist på bäddar har tidigare varit en problematik för Almåsa skidanläggning. För att kunna utvecklas och ta emot fler gäster har Almåsa Fritid i Offerdal AB och Danir fastigheter finansierat byggnationer av nio attefallshus. Numera har skidanläggningen plats för sextio gäster mot tidigare tjugo.

Hedda och Erika har en förhoppning om att kontoret kommer locka en blandning av besökande skidentusiaster, tillsammans med deras primära målgrupp, nyinflyttade till närliggande byn Kaxås. Sen 2019 har Kaxås utökats med ungefär 80 vuxna och 54 barn. En fördubbling antal invånare från tidigare 100.

”Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden”

Inflyttningen är till stor del resultatet av projekt Kaxås. Ett initiativ som startades när Kaxås skola var på väg att läggas ner. För att rädda skolan och byns nedåtgående befolkningsutveckling, fokuserade projektet främst på barnfamiljer.

– Vi gjorde en inofficiell marknadsundersökning och frågade runt bland ny-inflyttade i Kaxås. Det verkar som ungefär hälften jobbar på distans. Och många är intresserade av att hyra kontorsplatser, säger Hedda.

Den äldre villan som tidigare varit privatägd, ligger strategiskt nära alla skidaktiviteter.

Det är lätt att smittas av Heddas och Erikas entusiasm för sin bygd. Det finns en märkbar glöd för landsbygden och att fler ska upptäcka hur det är att bo och leva i Offerdal.

–  Våra förhoppningar är att vi blir pionjärer genom att förespråka coworking på mindre orter. Vi hoppas även kunna skapa ett mervärde som förenklar för fler att flytta ut på landsbygden, säger Hedda.

Erika nickar instämmande;

– Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden. Därför tror jag det blir ännu mer viktigt med knutpunkter på mindre order. Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Erika blev husägare i Kaxås vintern 2020. Hon beskriver Offerdalsbygden som ”levande” med mycket framåtanda.

– Jag hade aldrig ens varit här innan jag flyttade hit. Men Offerdal är verkligen en landsbygd full av liv. Det bubblar av tacksamhet att få bo här. Och alla verkar dela ett gemensamt intresse av naturen och årstiderna, säger Erika.

Cowork Almåsa AB slår upp dörrarna i februari. Inledningsvis med åtta kontorsplatser men förhoppningen är att kunna utöka till tjugo. På tomten står det även en bagarstuga som kan innebära ytterligare projekt i framtiden.

– Jag skulle gärna vilja öppna en våffelstuga på vintern och ta vara på gammal kultur, exempelvis baka tunnbröd. Vidare hoppas vi driva event som har ännu mer koppling till naturen. Vi kommer aldrig kunna tävla med Åre. Men enkelheten som finns här i Almåsa känns unikt för den här platsen. Jag tror det finns människor som kommer lockas av det, säger Erika självsäkert.

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10

Namn
Nicola Dennison

Plats
Överhogdal, Härjedalen

Drömmen om draghunds-VM tog Nicola till andra sidan jorden

Text & bild: Nicole Fhors

När Nicola Dennison från Timaru, Nya Zeeland, skaffade sig sin första husky hade hon inte i sina vildaste fantasier trott att hon drygt nio år senare skulle hamna i Sverige i ett försök att förverkliga sina drömmar om att tävla i Draghunds-VM i Östersund 2022.

Under 2018 kom Nicola i kontakt med Marie Israelsson från Vigge, som under många år varit en av de världsledande slädhundsförarna inom sprint. Kontakten kom att bli oerhört värdefull för henne då hon fick chansen att sätta sin egna siberian husky i träning tillsammans med Maries elitspann, medan hon själv pendlade fram och tillbaks mellan Sverige och det dåvarande jobbprojektet i Schweiz. Det var under ett av de många besöken hos Marie i natursköna Vigge som fröet om ett eget tävlingsteam och en VM-debut under 2022 först såddes.

– Det var verkligen stort att uppleva och se med egna ögon hur lättillängligt allt kunde vara. Att det var möjligt att leva mitt i naturen, intill vatten och nära till träningsspår såsom Marie och många vänner gjorde – därhemma hade man behövt vara miljonär för något liknande. Möjligheterna i norra Sverige kändes så stora i jämförelse, säger Nicola.

Trots att hon besökt flertalet toppresterande draghundskennlar runt om i Europa, till och med i USA, så kände hon dragningen växa sig allt starkare till norra Sverige. Det var något med visst med den svenska naturen, vidderna och livsstilen som talade till henne.

Så kom det sig att Nicola, som tidigare aldrig riktigt funderat över att lämna Nya Zeeland, under 2019 fick ett jobberbjudande som projektledare hos ett stort multinationellt processtekniskt bolag inom mejeriindustrin. Jobbet skulle komma att ta henne till Skandinavien under en längre tid – och hon bestämde sig snart för att ta det stora steget. Närheten till snö innebar för henne en helt unik chans att investera i sin dröm om VM och passionen för slädhundarna. Och så började satsningen.

– Det var en enorm satsning för mig, en investering i mina drömmar. Att processen skulle bli både utdragen, kostsam och komplicerad när Covid-19 plötsligt slog till hade jag inte kunnat förutse, konstaterar Nicola när hon berättar om hur hon under 2020 bestämde sig för att ta sina hundar från Nya Zeeland till Danmark, där hon först bodde. Men att ha sina hundar hos sig var viktigt för henne; det var hennes stora chans att påbörja träningen av sitt egna racingteam inför VM 2022 i Östersund.

I sviterna av Covid-19 förändrades emellertid mycket. Liksom alla de andra planerade tävlingarna, ställdes Draghunds-VM 2021 in, men flyttades till 2022. Samtidigt under första halvan av 2021 avslutades jobbkontraktet i Danmark.

– Det var oerhört frustrerande att inte få uppnå målen jag satt upp för oss! Vi hade tränat så hårt och var i toppform. Den enkla vägen hade tveklöst varit att åka hem till Nya Zeeland igen och fortsätta livet såsom jag alltid gjort… Men jag var inte redo att ge upp drömmen, den levde ju vidare.

Istället för att ta den enkla vägen ut bestämde sig därför Nicola för att stanna i Sverige och ägna tre månader åt att sondera terrängen i de Härjedalska och Jämtländska nejderna. Tillsammans med hundarna körde hon otaliga mil i sin vita van för att se över vad för möjligheter det fanns för henne bygga ett permanent liv i Jämtland, alltmedan hon njöt av att få upptäcka de oändliga träningsmöjligheterna tack vare de otaliga spårsystemen som norra Sverige bjöd på.

Ju mer Nicola upplevt av Sverige tillsammans med hundarna, desto starkare har längtan och drömmen växt sig. Och den lever vidare. Drömmen om VM 2022 och ett eget litet Jämtländskt paradis där hon kan bygga ett liv tillsammans med sina hundar. Med vatten, stor tomt och den vackra skandinaviska naturen som granne – och ändliga möjligheter att träna sina hundar året om.

– Min dröm för mitt framtida liv här i Sverige är att ha idyllisk liten timrad stuga med en sjö utanför dörren. Att ha mark där mina hundar kan springa fritt – något som verkar överkomligt här. Helt enkelt att leva ett liv som jag inte behöver ta semester ifrån. Men för att uppnå den drömmen behöver jag finna ett jobb, avslutar Nicole.

Draghunds-VM arrangeras 10-12 mars 2022 på Skidstadion Östersund (Biathlon national Arena) Där gör 1700 hundar och 250 aktiva från 25 länder upp i olika tävlingsklasser.
www.ostersund2022.com