Med sitt hus i Böle, och sin hund Zito, känner sig Sofie som hemma.
Sofie flyttar inte tillbaka till staden
Nu är det sex år sedan Sofie, 40, efter många års hårt arbete, var på väg in i väggen. Hon tog tjänstledigt, och för en gångs skull började hon fundera på vad hon ville göra. Tanken slog henne, att det kanske äntligen var dags att göra den där vintersäsongen – och nu fick hon napp.
– Jag sökte mig till ett antal olika fjällanläggningar, vilket resulterade i ett säsongsjobb på Skistar i Vemdalen, säger Sofie.
Tanken var att Sofie skulle få ett avbrott från den hektiska vardagen i Stockholm, göra något helt annat och återhämta sig – för att sedan återvända när vintern var över. Men livet hade andra planer.
– När jag väl hade testat på det här livet var det helt otänkbart att gå tillbaka till mitt gamla. Storstaden, tunnelbanan, jobbet. Jag hade nåtts av insikten att man kunde leva på ett helt annat vis, säger Sofie.
Det blev tre säsonger i skidorten, och med tiden kände sig Sofie redo att bosätta sig i Vemdalen, permanent. Idén var att köpa ett eget boende, något att kalla hemma, men Sofie behövde ett nytt jobb. Efter några säsonger i skidsystemet var det dags att hitta något mer hållbart, med en stadig inkomst året runt – inte minst för att kunna söka bolån hos banken.
– Just den här biten kan vara knepig. Jag behövde hitta ett jobb för att få bolån, men var jag skulle jobba påverkades av var jag skulle bo, säger Sofie.
Till slut fick hon anställning på Jämställdhetsmyndigheten, med generösa distansvillkor, vilket innebar att Sofie kunde köpa hus var hon ville. Då dök gården i Böle upp.
– När det här huset blev mitt var det som att en sten lossnade. Jag har inte ångrat mig en sekund, säger Sofie.
Idag kan Sofie inte förstå att hon levt ett annat liv. Ett med hård arbetsbelastning, konstant stress och ett tempo som få borde mäkta med.
– Jag har gått från extremt hög arbetsbelastning och armbågar i tunnelbanan till ett liv där jag bara får vara i mig själv. Jag har inte så stora krav, livet finns utanför dörren, i skidspåren, i skogen, i backen, säger Sofie.
Sofie berättar att hon är enormt tacksam för den tillvaro hon har idag, att det har löst sig så bra med jobb och boende. Får man de pusselbitarna att falla på plats, och kanske inte låser sig vid att saker måste vara på ett visst sätt, så tror hon att allt är möjligt.
– Jag var tvärsäker på att det här var rätt, så jag hade tålamod och litade på att det skulle lösa sig. Det fanns bara det här nu, jag hade kommit att älska den här tillvaron, säger Sofie.
Att det blev just Böle var en slump
Responsen har varit positiv, från både vänner och familj.
– De flesta säger att jag är modig. Jag tror egentligen att många längtar efter något liknande, men att man tycker att det är svårt med förändring. Jag går mycket på magkänsla, och i det här fallet har jag följt mitt hjärta, säger Sofie.
Att det blev just Böle i Bergs kommun och Vemdalen från första början är en slump. Men med sitt hus, och sin nyligen införskaffade hund Sito, känner hon sig som hemma.
– Trots att jag bor själv känner jag mig aldrig ensam. Man träffar alltid någon på promenaderna, och alla är väldigt välkomnande och uppmuntrande till att jag flyttat till byn, säger Sofie.
I Böle bor man på landsbygden med naturen runt hörnet, medan man har hyfsat nära till både skidsystem och stad, med Vemdalen och Östersund inom räckhåll. I byn finns ett starkt lokalt engagemang, och vill man så finns det flera sociala sammanhang att ta del av.
– Min förhoppning är att fler unga ska välja att flytta hit så att byn fortsätter att utvecklas. För min egen del hoppas jag i framtiden att jag ska kunna arbeta mindre framför datorn, och mer utomhus – kanske med guidning eller något liknande, säger Sofie.
Till andra, som är nyfikna, säger hon.
– Bara gör det. Du vågar! Lyssna till din längtan. Var inte så pliktskyldig och bry dig inte om vad någon annan tycker. Man behöver inte ha en färdig plan för flera år framöver, testa bara.
