Namn
Kristina Ernehed,
utvecklingskoordinator för Heimbygda

Heimbygdens föreningsliv - där då och nu bygger framtiden

Kristina Ernehed, utvecklingskoordinator för Heimbygda, belyser kulturarvet och hembygdsrörelsens betydelse för en mer hållbar framtid.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder.

Antingen där det offentliga lämnat, eller aldrig funnits, säger Kristina Ernehed

Kristina Ernehed, har en bakgrund som journalist och medievetare. Hon har alltid varit intresserad av samhällsutveckling och att världen ”ska bli lite bättre.” Idag jobbar Kristina bland annat för Heimbygda, den regionala organisationen för 73 hembygdsföreningar i Jämtland Härjedalen. Hon startade 2015, då som projektledare för ett föryngringsarbete som pågick under tre år. Projektet initierades för att locka fler barn och ungdomar till hembygdsföreningar. Men efter ha rest runt i hela länet och besökt föreningar, insåg Kristina att ett annat slags perspektiv behövdes.

– Det visade sig att det gjordes en massa aktiviteter för barn och unga inom hembygdsrörelsen. Problematiken handlade istället om kommunikation som inte nådde ut till barnfamiljer och ungdomar. Vi började istället rikta blicken inåt för att stärka den interna synen på hembygdsföreningens roll i samhället. Genom att stärka inåt, blev det lättare kommunicera utåt. Under projektets tre år märke vi att det blev en förändring i vilka som engagerade sig. Det blev en större mix mellan åldrarna, säger Kristina.

Kristina är ärlig med att hon bar på en del fördomar och ”felaktiga” uppfattningar gällande hembygdsföreningar innan hon började jobba för Heimbygda. Men som ändrades i takt med hennes arbete.

– Jag fick en helt annan bild av hembygdsrörelsen. Jag mötte en rörelse som är otroligt kraftfull och engagerad. En samtidsaktör. Detta blev en stark insikt för mig. Idag kan jag inte tänka mig en mer viktig rörelse!

Inom hembygdsrörelsen och kulturarvsvärlden finns grunderna för en hållbar utveckling.

Det finns erfarenheter kring hur man brukar jorden på ett mer hållbart sätt. Hur man tar till vara på hushållen och tar hand om våra resurser liksom hur man organiserar sig. Allt det finns, säger hon.

Förutom vara en resursrik källa kring hållbarhet, bär hembygdsrörelsen på mycket historia.

Varje plats är unik säger Kristina. Hon tycker det är missvisande att säga att det finns bara ”en svensk historia,” när varje bygd, landskap och region bär på sin egen. Mångfalden börjar i att se de olika linjerna av mänsklig utveckling.

– Det blir tydligt inom hembygdsrörelsen, hur mycket historien skiljer sig från Ragunda till Härjedalen. Om man dessutom ser det ur ett nationellt perspektiv inser man hur många skilda kulturarv och berättelser det finns utspridda över landet. Det är en enorm rikedom. Men också en otrolig angelägenhet att vi inte tror på den svenska historien som en enskild historia som ska gälla för alla, säger Kristina.

För att skapa en bättre nutid måste vi förstå dåtiden. Kristina menar att kulturarvet är en förutsättning för ”fredliga samhällen.” Att kunna sin historia innebär att lära oss att dra erfarenheter av det som varit bra, och mindre bra inför framtiden.

Det innebär även att lära oss av varandra. Idag jobbar Kristina bland annat mycket med nätverkskapande mellan föreningar som delar kunskapsområden sinsemellan.

– Att få mötas och dela erfarenheter, kunskap och idéer är något väldigt enkelt men väldigt kraftfullt. Det stärker det engagemang som finns, får det att växa och spridas.

Trots att varje bygd är unik med olika resurser så tror Kristina att engagemanget inom föreningsliv är tveklöst starkare på landsbygden än i städer. Därför att samhällsservicen inte kommer lika ”gratis” som det gör i en stad. Invånare på mindre platser är tvungen att bli aktiv för att skapa en förändring. Men engagemang kommer även med andra fördelar.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder. Där antingen det offentliga har lämnat, eller aldrig funnits. Dessutom, engagemang föder engagemang. Jag tror det är viktigt för människors välmående att känna sig betydelsefull, samhörighet med andra, samt bidra till det samhälle de bor och verkar i, säger hon.

Historiskt sett har det länge funnits ett starkt föreningslivengagemang och småföretagande i Jämtland Härjedalen. Nutida siffror visar på att medlemmar i länets hembygdsrörelse är bland de som jobbar mest ideella timmar i Sverige och hör därför till de mest engagerade.

– Jämtland är ett av de mest decentraliserade länen i Sverige. Det bor fler utspritt på landsbygden än i Östersund. Vi har en otroligt levande landsbygd, säger hon.

Men om landsbygden ska förbli ”levande” så tycker Kristina att det är viktigt att den värderas och prioriteras i mycket högre utsträckning än vad som tidigare gjorts. Hon tror vi står vid ett vägskäl.

– Vi är i ett skede att vi måste gå över i en hållbar utveckling annars har vi ingen framtid.

Framtidsforskning pratar om byarnas samverkan som en väg till ett hållbart samhälle och det är det Heimbygda representerar, som jag tror är vägen framåt, säger Kristina.

Namn
Anne Laila Buljo Åhrén, förskolepedagog

Samisk förvaltnings- myndighet

Region Jämtland Härjedalen – eller Jïemhten Herjedaelien Dajve som det heter på sydsamiska – ligger i södra delen av Saepmie och är en samisk förvaltningsmyndighet.
Det framgår av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Att vara samisk förvaltningsmyndighet innebär ett särskilt ansvar för att främja samisk kultur och samiska språk. Ambitionen är att samiska perspektiv ska finnas med och bli synliggjorda i olika verksamhetsområden. Det är ett långsiktigt och ständigt pågående arbete.

Läs mer om hur Region Jämtland Härjedalen jobbar som samisk förvaltningsmyndighet >

Med sydsamiska som växtkraft för framtida samiska generationer

Förskolepedagogen Anne Laila Buljo Åhrén bidrar till att kommande generationer pratar sydsamiska.

”Om jag inte trott på språkets överlevnad hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud.”

Hösten 2021 öppnade den samiska förskoleverksamheten på Frösön i Östersund.

I nära dialog med föräldrarna bestämdes det att förskolan skulle ha samisk inriktning en dag i veckan. Tanken är att verksamheten ska kunna växa organiskt och utökas vid behov. Hittills är nio barn inskrivna.

En av de anställda är pedagogen Anne Laila Buljo Åhrén. Hon har jobbat med barn under hela sitt yrkesverksamma liv. Uppväxt i norska Kautokeino och med nordsamiska som modersmål, lärde hon sig sydsamiska senare i livet. Anne Laila har tidigare arbetat med modersmålsstöd för Strömsunds kommun. Där har hon pendlat mellan olika svenska förskolor och träffat samiska barn. Men hon tycker att det blir något helt annat att jobba på en samisk förskola.

– Språkarbetet blir mycket enklare då vi kan integrera språket i alla aktiviteter vi gör. Samtidigt kan vi på ett naturligt sätt inkludera traditioner och kultur i pedagogiken, säger Anne Laila.

De flesta av leksakerna är hämtade från verkligheten. Det finns bland annat en kåta både inomhus och utomhus. Men även miniatyrrenar, skotrar, fyrhjulingar och material till handslöjd. Samisk pedagogik går delvis ut på att ”lära genom att göra.” Genom lek och aktiviteter förmedlas samiska värdegrunder och traditioner.

– Vi inkluderar barnen i det som var naturligt att lära sig hemma förr. Exempelvis hur och vart man sitter i en kåta. Eller hur man tar vara på renens ben och berättar sagor kring dem.

En gång i veckan sätter sig Anne Laila på bussen från Fagerdal i Strömsunds kommun för att resa till Staare, Östersund. Hon ser pendlingen mellan hemmet och förskolan i Staare som en investering i framtiden.

– Många undrar hur jag orkar pendla. Men jag brukar säga att jag måste tänka på min ålderdom, skrattar Anne Laila och fortsätter,

– Tänk när jag blir gammal och ingen kan prata samiska med mig. Hur ska det bli då?

Sydsamiskan är ett minoritetsspråk i södra delen av Saepmie. Anne Laila kan inte identifiera sig med hur det är att växa i en minoritetsgrupp då hon själv växte upp i ett nordsamiskt samhälle där samisk kultur och språk är i majoritet. Men Anne Laila har tilltro på kommande generationer och på språkets överlevnad i syd-Saepmie.

– Om jag inte hade trott på språkets överlevnad så hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud, avslutar Anne Laila.

Borgvattnet är en by i Ragunda kommun med ca 60 invånare.

Länkar

Borgvattnets prästgård

Byarnas revansch

Optimistiska och hängivna till sin hembygd, tog Lars Blixt och ett gäng byombud själva i nitiativ till utveckling av Ragundas bygder.

– Ibland räcker det att en tar steget. Om en vågar, så hakar andra på, säger samordnaren och bybon i Borgvattnet, Lars Blixt.

I Ragunda kommun ligger byn Borgvattnet, belägen uppe på en höjd med en svindlande vacker utsikt över Borgsjön. Omgiven av skog som andas historia. För historia och sägner finns det gott om. Bland annat är Borgvattnet nationellt känd för sin prästgård som ryktas vara ”Sveriges mest kända hemsökta hus.”

Lars Blixt är född och uppvuxen i Borgvattnet och har sett både upp- och nedgångar i bygdens utveckling. Idag är han anställd av Ragunda kommun och jobbar för att få fler att upptäck och bosätta sig i bygden.

– I början på 80-talat var det praktiskt taget barntomt här men så flyttade det in en familj. Några år senare hade vi ett tjugotal barn i byskolan som fanns då. Den utvecklingen ser jag som ett bra exempel. Ibland räcker det med att en tar steget, så hakar andra på, säger Lars.

Under slutet på 90-talet började en annan slags trend och invånarantalet började att sjunka. Men medan en del av byns invånare flyttade ut, slutade Lars aldrig tro på bygdens återhämtning. Dock kände han att det behövdes nya perspektiv från personer utan någon ”mental ryggsäck” av upplevda förluster.

I januari 2019 samlade Lars personer från sju närliggande byar; Björkvattnet, Boberg, Fullsjön, Köttsjön, Selet, Selsålandet och Skyttmon. Tillsammans startade de ett nätverk för ökat samarbete inom bygden, som i mars 2021 blev en ideell förening med namnet Bysamverkan i nordvästra Ragunda. Ett initiativ där de tillsammans ska hjälpa varandra för att utvecklas som bygd.

– Vi kom fram till att vi behöver fokusera på infrastruktur och befolkning. Efter att vi hade gått i genom alla byar insåg vi våra tillgångar. Det fanns många hus som stod tomma större delen av året förutom när de användes under semestertider, säger Lars.

Lars och byombuden började ett gediget arbete med att skicka ut brev till ungefär 70 husägare. Förhoppningen var att fler hus skulle bli lediga på marknaden till köpare som önskar bo året runt i bygden. Lars är inte säker på om husförsäljningen har ökat på grund av breven som skickats ut, eller av andra orsaker. Men i just Borgvattnet har man det senaste året vänt trenden och fått ett antal nya invånare. Förutom från Sverige, kommer de från Nederländerna, Spanien, Tyskland och England.

Lars är säker på att landsbygden står inför sin ”revansch” från vår moderna tids urbanisering. Han tror att inflyttarna till Borgvattnet från södra Sverige och Europa innebär en ny ”grön våg”, dock inte en politisk sådan som för 50 år sedan.

– De som flyttar hit vill ha ett annat slags liv. Ibland kallar jag dem skämtsamt för ekologiska flyktingar. Många nämner själva att de söker sig bort från ekorrhjulet i staden. Istället vill de leva ett mer ursprungligt liv, närmare djur och natur. Jag ser ingen annan hållbar utveckling än att landsbygden kommer till heders igen. Stadsliv är inte hållbart i längden. Vi människor är inte anpassade att leva som i en myrstack, med ett myller utan lugn. Det är myrornas egen nisch, säger Lars Blixt.

Vi tog steget till Borgvattnet

Paret Isabel Martinsson och Philip Wegener är två nytillkomna invånare i Borgvattnet. De fick ett erbjudande som de inte kunde motstå, att arbeta som värdpar för rikskända, och enligt sägnen, hemsökta Prästgården.

– Vi har länge velat bo närmare naturen. När vi fick erbjudande av min styvpappa som är delägare av Prästgården, att arbeta för honom här i Borgvattnet, så tog vi chansen utan att tveka, säger Isabel.

– I början kändes flytten nervöst. Men alla i byn har varit väldigt välkomnande. Och de tycker det är bra att prästgården drivs av någon som bor här, säger Philip.

Isabel och Philip tar hand om allt som har med underhållet av gården, samt ser till att gästerna har det bra och trivs under sitt besök.

Efter ett par månader i sitt nya hem känner Isabel och Philip att de tog ”rätt beslut” i att rikta blicken norrut. De hoppas locka fler besökare till Prästgården och Borgvattnet, något som kommer gynna andra verksamheter i bygden.

– Vi vill bidra till en gemenskap där vi hjälper varandra och tillsammans får bygdens verksamheter att växa, säger Isabel.

Catherine och Alexander Pohl

Catherine och Alexander Pohl levde ett “klassiskt” storstadsliv i London under många år. Båda jobbade inom finanssektorn där dagarna var långa och tempot högt. Med åren växte en längtan till ett annat slags liv. Ett liv med mer fokus på natur, hälsa och betydligt långsammare takt än vad Londonpulsen hade att erbjuda.

– Vi ville ge våra barn ett liv omgivet av natur och med närhet till utomhusaktiviteter.

Vi ville också ge oss själva chansen att bygga ett liv där vi har mer tid för varandra och vår hälsa, säger Catherine.

Efter år av sökande, dels i södra Frankrike och andra delar av England ”snubblade” de över ett hus till salu i Borgvattnet.

– Vi förälskade oss i den här platsen. Det finns många andra delar av världen som kunde erbjudit oss den livsstil vi sökte. Men här har vi även funnit ett sammanhang. Dessutom är Borgvattnet rikt på historia och traditioner vilket vi uppskattar, säger Catherine.

Idag har båda sadlat om. Catherine jobbar som närings- och livsstilscoach. Alexander har certifierat sig till Wim hof instruktör. Tillsammans erbjuder de retreats och kurser med fokus på hälsa och lokalproducerad mat.

Namn
Ida och Johannes Collin

Plats
Norråker

Länkar

Norråkers handel

”Vi vill ta världen till Norråker. Men också ge Norråker till världen”

Det började med kärlek till sin hembygd. Sen kärlek till varandra. Till att driva lanthandel, café, erbjuda hundspannturer, stuguthyrning, guidade vandringar, med mera. Entreprenörparet Ida & Johannes Collin berättar hur man driver ”Sveriges bästa lanthandel”.

– På en skidtur sa jag till Ida, om inte du tar det här steget med mig så kommer du ångra dig resten av livet, berättar Johannes.

Och så blev det. Ida tog steget med Johannes. Tillsammans tog de steget tillbaka till Norråker, Strömsunds kommun. Efter turer mellan Norrtälje, Umeå och Östersund beslöt de att det var dags att sluta veckopendla och återvända hem. I samma veva hörde de att Konsumnordbutiken i Norråker skulle säljas. Med liten affärserfarenhet, tog Ida och Johannes ”orädda” sig an utmaningen och köpte butiken.

– Vi var så unga! Då är man inte rädd för saker man aldrig gjort förut. Och det var jätteroligt. Som att leka affär fast i vuxen ålder, säger Ida.

Johannes tillägger,

– Ja, vi tänkte; vi provar, vad är det värsta som kan hända?

Det var år 2000. Tjugotvå år senare är lanthandeln både ett besöksmål och en samlingsplats för lokalborna i Norråker. Förutom allt det som en mataffär brukar innehålla, finns även en delikatessostavdelning, försäljning av lokalt hantverk och friluftsartiklar. Samt café för de som är fikasugna efter shoppingen. Ida och Johannes anordnar även guidade vandringar, hundspannsturer och hyr ut boenden för turister. De hoppas även på att snart kunna öppna restaurang för sina besökare. Att göra flera saker samtidigt har de blivit vana vid. Dessutom innebär ett större utbud fler besökare till Norråker.

– Det är roligt med utmaningar. Det är så man lär sig nya saker och utvecklas, säger Ida.

– Ja, och vi vill fortsätta ha roligt på jobbet. Men främst kunna bo där vi vill leva. Det är inte lätt att driva lanthandel med Norråkers 115 invånare så vi behöver dra hit mer folk, säger Johannes.

Och folk kommer det. I lanthandeln hörs att en mix av nationaliteter som är på besök. Ida och Johannes tycker att turismen har ökat i Norråker de senaste åren. Dock vill de inte ta åt sig hela äran.

– Fler har hittat till Norråker, men inte bara på grund av oss, även om vi säkert har bidragit till fler besökare. Men det har blivit trendigare med natur och utomhusliv. De som kommer hit vill uppleva det som är vår vardag. Vilket har blivit vårt sätt att jobba för inflyttning. Många av våra besökare blir nyfikna på hur det är att bo här på heltid, säger Ida.

– Vi vill ta världen till Norråker, men också ge Norråker till världen, säger Ida.

– Ödmjukt, säger Johannes med glimten i ögat.

– Ja, det är inte vår starka sida, skrattar Ida.

Ödmjukt eller inte. Ida och Johannes har alltid haft visionen om att driva mer än ”bara en lanthandel”. Men det har skett långsamt och succesivt. Tålamod och uthållighet, och en bra portion optimism har varit ingredienserna till en lyckad satsning. Men framförallt tycker de att nyckeln till framgång är att jobba tillsammans med andra.

– Vi måste vara med som en del av lokalsamhället. Ska man lyckas som entreprenör på en mindre ort, då måste man engagera sig i föreningsliv. Man får så mycket ut av det, för man lyckas inte helt själv, avslutar Ida.

Namn
Almaz Okube

Plats
Nälden

Ett nytt hem i Nälden

Ett nytt hem i Nälden väntade på Almaz Okube och hennes två barn när de anlände till Sverige 2017. Idag hjälper hon andra nysvenskar att träffas och främja sin hälsa genom gemenskap och fysisk aktivitet.

En varm augustikväll 2017 anlände Almaz Okube till Nälden. Almaz minns första intrycket av Jämtland. Hon var förvånad över mängden skog!

Hennes man hade kommit till Sverige några år tidigare och etablerat sig i Nälden. I väntan på ett svenskt uppehållstillstånd bodde Almaz ensam med parets två barn i Sudan under 2 år.

En period i livet som hon beskriver som ”svåra år.” Lyckan och lättnaden var därför stor när Almaz återförenades med sin man i det nya hemmet i Nälden.

I samband med flytten började Almaz studera svenska på SFI i Östersund. Hon började även gå regelbundet till språk-cafét som drivs av svenska kyrkan i Nälden. Där fick hon nya vänner.

– Det var tack vare språk-cafét som jag lärde känna folk här. Det var där som jag träffade Janne och Gun Marie. De har blivit som min familj och varit otroligt hjälpsamma, säger Almaz.

För att öka chanserna att hitta ett jobb så ville Almaz, förutom att lära sig svenska, ta körkort. Det var en stor utmaning, men hon fick hjälp av sin nyvunna vän, Janne.

– Det är dyrt att ta körkort i Sverige och jag hade inte råd med körlektioner. Janne var snäll nog att bli min handledare och övningskörde med mig. Jag körde upp fyra gånger. Det var kämpigt och stressigt men till slut gick det, säger Almaz och fortsätter.

– När jag äntligen fick körkort var känslan obeskrivlig! Janne och Gun Marie kom och mötte mig med blommor. Jag hade aldrig klarat att ta körkort utan Janne, säger Almaz rörd.

Körkortet öppnade upp för nya jobbmöjligheter för Almaz. Hösten 2021 fick hon en förfrågan av föreningen Hej Främling. De behövde någon som anordnade aktiviteter för nysvenskar i Nälden och Krokom. Idag jobbar Almaz tre dagar i veckan med att anordna fotboll för män på fredagar och en kvinnogrupp på lördagar. Hon ansvarar även för en gymnastikgrupp i Krokom.

– Hej främling betyder mycket för mig. Förutom att få en gemenskap med andra, så är det utvecklande att träna språket. Förut hade jag inte lika många att prata svenska med. Men nu pratar jag med människor från olika länder och kulturer. Det känns väldigt fint att få hjälpa andra som är i samma situation som jag var i när jag kom till Sverige, säger Almaz.

Att lära sig ett nytt språk, möta en ny kultur och skapa relationer kan ta tid. Almaz tycker inte man ska vara rädd för att våga ta kontakt när man kommer till ett nytt land. Men hon tror platsen hon bor på har underlättat.

– Jag kan inte uttala mig om hur det är att bo på en annan plats i Sverige. Jag har bara bott i Nälden. Men jag tror att det varit lättare att komma in i samhället här än om jag hade bott i en större stad. Alla här är så snälla, säger Almaz.

Länkar

Grundskolor i Härjedalens kommun

Litenheten är storheten med Lofsdalens skola

Turister och besökare identifierar främst Lofsdalen med stugor, skoter, skidor och natur. För familjerna som bor här året runt är också skolan i byn är en väldigt viktig del av livet. En liten åldersintegrerad skola vid foten av fjället Hovärken, där F-6 klassen är som en stor syskonskara.

Det är bara 20 elever från förskoleklass till sexan som går på Lofsdalens skola. Utsikten över fjället Hovärken och liftsystemet är minst sagt vacker. Lofsdalen är en populär skidort under turistsäsongen och skoterfantasterna flockas vintertid. Antalet fritidsstugor ökar varje år, men cirka 180 bofasta personer har sin vardag här, oavsett om liftarna går eller inte. Skolan i Lofsdalen tar även emot barn från bland annat Glöte, Linsell och Sörvattnet.

– Det är lite speciellt att arbeta här eftersom det är så stora variationer i ålder på barnen i klassen. Det gör att varje år blir en ny upplevelse, berättar Stina Åslund, förskollärare som är resurs i förskoleklassen.

Det här läsåret är det tio elever som går i förskoleklass, vilket är ovanligt många i samma årskull. Variationen mellan läsårens upplägg och barnkullar gör att skolan i Lofsdalen arbetar i en så kallad B-form, där barn i olika årskurser från förskoleklass till sexan går i samma klass. Flexibiliteten och anpassningen till förändringar är en av Lofsdalens styrkor.

– Här tar vi både året och dagen ”som det kommer” på ett annat sätt än i en större skola, säger Stina.

Stina är utbildad förskollärare och flyttade till Lofsdalen från Flen för snart ett år sedan. Med sig hade hon maken och två barn som går i skolan där hon nu jobbar som resurs för förskoleklassen. En av eleverna är Stinas nioåriga dotter som har diagnosen autism. Det var en av anledningarna till att de valde Lofsdalen. Ett lugnare tempo generellt, färre barn på skolan och mer flexibilitet.

– Det är stor skillnad för henne sedan vi flyttade hit. Här är hon som en av alla andra barn och det går lätt att göra anpassningar. Det är till exempel inga problem att hon använder det lugnare kapprummet med de äldre barnen för att hon känner sig tryggare med det.

Familjen hade lite koll på byn innan de bestämde sig för en flytt. Stinas man är född i Lofsdalen och även om han växte upp i Stockholm finns kopplingar hit. Från tanke till beslut tog det bara två månader.

Stina jobbade till en början med turism och hoppade in i skolan när det behövdes, men nu är hon anställd, ”i huset” som hon säger, och har jobbat heltid på skolan och förskolan sedan nyår.

– Det finns alltid ett behov att fylla. Eftersom vi är en liten skola är det förstås extra känsligt när någon är borta, så som det varit mycket av under pandemin.

Efter en kort morgonsamling i klassrummet tar barnen på sig ytterkläderna och ställer upp sig på led. På vägen korsas inte bara någon enstaka bilväg utan även skoterleder och skidspår.

I blandade åldrar, och hand i hand, promenerar de bort mot vindskyddet.

– Här är barnen som en grupp syskon, säger Carina Hagstedt, även hon lärare i F-6an. Barn som kommer hit från andra större skolor har ofta en lite turbulent tid i början. Det tar dock inte så lång stund innan de förstår att det går bra att bara vara sig själv.

Carina kommer från Arvika, men bestämde sig för att flytta upp och starta en kiosk på fjället, där helst ingen skulle handla.

– Jag var rätt slutkörd, hade jobbat på stora skolor med många barn som hade stora behov av stöd. Jag orkade inte med mer skola, trodde jag.

Det blev ingen kiosk, men det blev något helt annat att vara lärare här. Carina har ”gett sig den” på att hon innan hon går i pension om tio år så ska hon ha fixat en idrottshall till skolan.

Ännu vet hon inte hur det ska gå till. Trots avsaknaden av självklarheter som en idrottshall uppväger fördelarna.

– Enkelheten ger en sådan kvalitet. Det går inte att flytta tillbaka till något annat, jag har aldrig ens haft tanken, säger Carina.

Hedvig, som går i sexan, sitter och ritar vid ett träd. Det är hennes sista år på Lofsdalens skola. Nästa år ska hon och fyra klasskamrater pendla med buss till Sveg för att börja högstadiet. En resa som hennes storasyster redan gör och som inte är något konstigt för barnen i sexan. Efter sexan får man pendla, så är det bara.

Hedvig gillar verkligen att skolan i Lofsdalen är liten, att hon som elev alltid får hjälp.

– Carina är det bästa läraren jag någonsin har haft. Hon lyssnar, förklarar jättebra och har väldigt kul humor. Det är roligt att vara i skolan med henne.

Klasskompisen Liam står lutad mot en tall bredvid och har avslutat en blyertsteckning av renen Rune.

– Det är alltid lätt att hitta någon att vara med på rasterna. Och i klassrummet får man olika nivåer på uppgifterna. Det är klurigare uppgifter för oss som är äldre, mer att tänka på, och de som är yngre får göra det på lite enklare sätt.

Barn har behov av att röra på sig och i Lofsdalen åker de mycket längdskidåkning på vintern, och många barn ses igen på kvällarna under gemensamma aktiviteter i föreningarna och idrottsklubbar i byn. Det är mycket lek, även bland de lite äldre barnen, och personalen är sällan sjuka, vilket de tror beror på all utevistelse.

– Vi har alltid utelektioner på måndagar, minst hela förmiddagen, berättar Stina. Kommer vi inte ut på måndagar blir veckan inte helt som den borde.

Stina skrattar lite åt sin kommentar, men uteaktiviteterna är en viktig del av skolan och en viktig del för barnen som går här. Ingen gnäller över att man är utomhus. Det är färggranna skoteroveraller och skidkläder på barnen, mössor som åker av när solen tittar fram.

Klassen samlas efter en stund. Alla får presentera och berätta om vad de skapat med färgerna i snön, på träbitar eller fallna trädstammar de hittat. Konstverk som försvinner med nästa regn.

Mitt i solgasset står Lilly som går i tvåan. Vattenfärgerna har inte bara hamnat i snön. Hennes väldigt färggranna händer antyder att bildlektionen varit rolig.

– Jag gillar att ”konsta”, göra saker med färg och så, säger hon med ett stort leende innan hon ställer sig i ledet för att traska tillbaka till skolan.

Det är dags för lunch. Jublet stiger bland barnen. Det är tacofredag!

Namn
Joachim Krantz

Plats
Oviken, Bergs kommun

Goda grannar i Oviken

Först har han svårt att sätt ord på varför Oviken är så fantastiskt. Men efter en stund radas argumenten upp ett efter ett. Den vackra sjön, närheten till fjällen, all nödvändig service och en levande bygd. Men det bästa av allt – hjälpsamheten och gemenskapen grannar emellan.

– Vi är störtkära i Oviken, och jag antar att det handlar om ”hela paketet” med både miljön och folket, säger Joachim Krantz.

Han är uppvuxen i Svenstavik, men sambon Camilla Wedfelt kommer från Stockholm, där de träffades för ungefär tio år sedan. När flyttbeslutet togs bodde de dock i Göteborg, där Joachim vantrivdes och föreslog att de skulle flytta tillbaka till Stockholm. Men Camilla hade en annan idé.

– När hon sa Jämtland blev jag såklart jätteglad, för det var hit jag egentligen ville, berättar Joachim.

Från ord till handling var steget inte långt. Camilla är specialpedagog och fick jobb först. Ganska omgående lyckades även Joachim hitta sysselsättning. De köpte en fin villa mitt i Oviken till ett bra pris. Här blev de välkomnade med öppna armar.

– Det är mycket grannsamverkan. Vi har till exempel en gemensam allmänning med lekplats och grillplats som vi sköter tillsammans. Folk är utåtriktade och pratglada. Ibland kan det ta en evighet att rasta hundarna, för alltid träffar man någon granne som vill prata, skrattar Joachim.

De har också upptäckt hur hjälpsamma många är. När de precis flyttat in hade Joachim ingen erfarenhet av renovering, men fick hjälp av en äldre granne så fort han behövde. Det var även en självklarhet att få låna verktyg från grannens snickeri.

Det finns många exempel på hur alla hjälps åt. Till exempel samåker de ofta med kompisar till och från Östersund, handlar åt varandra, matar husdjur när någon måste jobba över eller agerar chaufför mitt i natten efter krogbesök.

Inom kort flyttar Joachim och Camilla till en gård utanför Oviken. Ett barn är på väg och de vill ha mer utrymme både utomhus och inomhus.

– Just nu är vi bara på gården ibland och fixar, men ändå erbjöd sig en farbror i byn att skotta med sin traktor. När vi kommer dit är det alltid plogat och fint!

Fabienne Theiler, projektledare och kallbadsälskare

Länkar

Storsjöns kallbadhus

Facebookgrupp

Lunchdopp i Storsjön väckte drömmen om ett kallbadhus

Lunchdoppen utvecklades till en dröm om en samlingsplats vid Storsjön, där alla ska känna sig välkomna. Med gräsrotsengagemang och en vilja att doppa kropp och knopp tillsammans med andra, kan ett kallbadhus komma att bli verklighet i Östersund.

Projektledaren och kallbadsälskaren – Fabienne Theiler, delar med sig av hur det faktiskt går att utveckla platsen där man bor, vikten av samlingsplatser och varför alla borde sänka sig ner i iskallt vatten med jämna mellanrum.

Projekt-kallbadhus i Östersund startade som ett gräsrotsinitiativ av ett gäng ivriga kallbadsentusiaster 2018. Efter att ha badat tillsammans varje torsdag, utvecklades lunchdoppen till en önskan om något mer.

En kall vinterkväll 2018 samlades därför gruppen vid Surfbukten på Frösön för att bada, basta och bolla idéer. Det var där mellan ”dopp och svett,” som tanken om ett kallbadhus började ta sin form. Fabienne som varit med från projektets början, tror inte projektet skulle kommit så här långt om det inte varit för alla engagerade eldsjälar.

– Fördelen med det här projektet är alla inblandande som verkligen brinner för ett kallbadhus i Östersund. Vi har haft en bra dialog med kommunen från projektets början. Men politiska beslut tar tid. Det har hjälpt att vi legat på och varit påstridiga.

Gräsrotsinitiativ kan lätt rinna ut i sanden annars, säger Fabienne.

Det är mycket som har hänt sedan den där kvällen 2018. Ett medborgarförslag har skickats in. Förutom flertaliga möten med Östersunds kommun, har en förening bildats. Nyligen skapades en hemsida. Fabienne och hennes projektkollegor jobbar också med att söka stora som små finansiärer. Det slipas just nu även på en bygglovsansökan. Mellan allt som är i rullning tycker Fabienne att det är viktigt att få in invånarnas perspektiv och önskemål under processen.

– Vi sätter stort fokus på att nå ut till fler invånare och ser gärna att så många som möjligt ska vara med och tycka till hur de vill att ett blivande kallbadhus ska se ut. Vi vill skapa en plats för alla. Om man vill engagera sig så finns det många sätt man kan göra det på. Exempelvis att bli medlem via vår hemsida, hålla koll på vår Facebookgrupp, och att vara med och kallbada såklart, säger Fabienne.

Fabienne, som ursprungligen är från Schweiz, flyttade till Jämtland för ungefär tio år sedan på grund av längtan till ett annat slags liv. Hon upplever att det finns en viss ”anda” i just den här delen av landet.

– Jag vågar inte uttala mig om engagemanget här skiljer sig från andra delar av Sverige. Men jag upplever att det finns en viss energi i Östersund och hela regionen. Det finns många här som vill skapa och förändra. Jag tror att vi lätt smittar varandra, vilket skapar en positiv energi med att bo här.

Hon tillägger:

– Det hjälper även att Östersund är en hyfsat liten stad vilket gör det enklare att nå ut till folk. Utmaningen är att vi i styrelsen har andra jobb så det är svårt att hitta den tid man skulle vilja lägga på projektet.

Fabienne tycker att samlingsplatser är en viktig komponent för en plats. Hon pratar om ”okonventionella” miljöer som inspirerar människor och samtidigt främjar hälsan.

– Jag tycker det behövs flera sådana mötesplatser i Östersund. Det är alltid mysigt att träffas på café eller restaurang men det finns så många andra sätt att umgås på, exempelvis genom att kallbada, säger Fabienne och ler.

Det finns studier som visar att regelbundet kallbad är bra för vår hälsa. Men Fabienne tycker inte att det är själva badandet i sig som är viktigast, utan känslan av samhörighet när man klarar av något utmanande tillsammans.

– Att doppa sig i iskallt vatten kan kännas svårt för många. Men det är det som gör det härligt att göra det med andra. Det kan uppstå så mycket efteråt. Förutom att det är en energi-injektion, blir man mer uppmärksam. Lyssnar och stöttar varandra. Det är ett gemensamt äventyr i vardagen, säger Fabienne.

Namn
Maartje Dijkers och Mark Huizing

Plats
Bräcke

Mer tid för patienterna i Bräcke

De hade pratat om Nya Zeeland, för den vackra naturens skull och möjligheten att vistas mer utomhus. Men att flytta så långt bort från sitt hemland? Nej, det kändes inte rimligt. Och efter ett besök i Sverige insåg de att drömmen kunde förverkligas på närmare håll. Nu är det tre år sedan holländarna Maartje Dijkers och Mark Huizing slog sig ner i Bräcke, något de inte ångrar för en sekund.

– Här har vi haft råd att bygga ett stort, fint hus och vi kan gå rakt ut i naturen när vi vill. Särskilt under pandemin har det blivit tydligt hur lyxigt vi har det. När vi satt i karantän kunde vi ändå ta på oss skidorna och åka ut på sjön. Det är frihet, säger Maartje.

Bräcke valde de för att det ligger mitt i Sverige. Tillräckligt långt norrut för att få skog och fjäll, men ändå rimligt nära för släktingar att besöka. Att hitta arbete gick lätt. Som läkare var Maartje eftertraktad och fick snabbt jobb på hälsocentralen. Där har hon sällskap av fler inflyttade, då hennes tre läkarkollegor kommer från Polen.

Mycket i yrket är lika, särskilt för Maartje, som även i Holland arbetade i ett landsbygdsområde. Geografiskt är det självklart något helt annat än landsbygd i Sverige, men typen av människor hon möter är desamma.

– Folk på landet klagar inte så mycket och söker bara vård när det behövs. Jag jobbade en kort period i Amsterdam och där kunde folk komma till akuten mitt i natten för urinvägsinfektion, säger hon.

Den största skillnaden är att hon i Sverige har mer tid för patienterna, vilket hon uppskattar. Hon trodde det skulle vara en utmaning att bo i samma by som hon jobbar, att folk till exempel skulle prata sjukdomar när det möttes på affären, men det har hittills gått bra. I stället har det blivit en fördel att hon känner de flesta, då hon kan ha en helhetssyn på varje patient.

– Alla är väldigt trevliga och snälla, och så tacksamma att vi flyttat hit och vill bo kvar!

Att lära sig språket var en utmaning, men helt nödvändigt för att bli en del av arbetsplatsen och samhället. Nu pratar både Maartje och Mark flytande svenska efter idoga studier.

– Men lätt var det inte. Framförallt i början trodde jag att jag aldrig skulle lära mig språket, minns Mark.

Han fick jobb via kontakter och arbetar som underhållsingenjör på Nouryon, en världsomspännande kemiindustri, som bland annat har verksamhet i Ånge. De trivs båda bra med sina jobb, men det är tiden med familjen och fritiden utomhus som känns viktigast.

Innan flytten föreställde sig paret långa, äventyrliga vandringar i fjällen, men de har fått anpassa sig till barnen. Lenya är fyra år och Kaysa drygt ett år – och de båda hänger gärna med på kortare dagsutflykter, men några längre turer blir det inte än så länge. Barnen går på förskolan och trivs väldigt bra.

Mark och Maartje har lärt känna många föräldrar där. När de byggde sitt hus var det också en hel del grannar som körde eller promenerade förbi för att kolla läget. Förutom grannar umgås de även med kollegor och några holländare som bor i samma kommun. Däremot har pandemin påverkat utbudet av aktiviteter, men inom kort ska Maartje starta barngympa och Mark planerar för en scoutgrupp i framtiden. Han har också börjat jaga.

– Alla mina kollegor pratade om jakt, så jag blev nyfiken och började läsa på. Sedan tog jag jägarexamen och har skjutit bland annat en tjäder och ett rådjur som vi styckade med hjälp av en instruktion på Youtube. Det känns verkligen långt i från Holland, skrattar Mark.

Namn
Erika Borgström & Hedda Bångman

Plats
Almåsa

Jobba med utsikt över – ”Sveriges bästa storslalombacke”

Almåsa i Offerdal, erbjuder numera inte bara på skidåkning. Ett stenkast från skidanläggningen finns åtta kontorsplatser att hyra. Ett initiativ av nystartade Cowork Almåsa AB.

Erika Borgström, är en ut av projektledarna. Hon hoppas projektet kommer främja hela Offerdalsbygden.

– Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Ut genom köksfönstret skymtas Almåsa skidbacke som ännu inte har någon snö. Vi slår oss ner vid köksbordet. Erika har dukat fram kaffe och kanelbullar i det hemtrevliga köket. Hennes kollega och en ut av husets delägare, Hedda Bångman, häller upp kaffe till oss medan hon börjar prata,

–  Almåsa har stor potential att bli en attraktiv plats för de som vill integrera fritidsintressen med jobbet. Här finns tidig snö då området är relativt snösäkert, en av Sveriges bästa storslalombacke och över 30km längdskidspår när allt är uppkört, säger Hedda.

Hedda (vänster) och Erika (höger) hoppas kontorskollektivet kommer gynna hela Offerdalsbygden.

Brist på bäddar har tidigare varit en problematik för Almåsa skidanläggning. För att kunna utvecklas och ta emot fler gäster har Almåsa Fritid i Offerdal AB och Danir fastigheter finansierat byggnationer av nio attefallshus. Numera har skidanläggningen plats för sextio gäster mot tidigare tjugo.

Hedda och Erika har en förhoppning om att kontoret kommer locka en blandning av besökande skidentusiaster, tillsammans med deras primära målgrupp, nyinflyttade till närliggande byn Kaxås. Sen 2019 har Kaxås utökats med ungefär 80 vuxna och 54 barn. En fördubbling antal invånare från tidigare 100.

“Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden”

Inflyttningen är till stor del resultatet av projekt Kaxås. Ett initiativ som startades när Kaxås skola var på väg att läggas ner. För att rädda skolan och byns nedåtgående befolkningsutveckling, fokuserade projektet främst på barnfamiljer.

– Vi gjorde en inofficiell marknadsundersökning och frågade runt bland ny-inflyttade i Kaxås. Det verkar som ungefär hälften jobbar på distans. Och många är intresserade av att hyra kontorsplatser, säger Hedda.

Den äldre villan som tidigare varit privatägd, ligger strategiskt nära alla skidaktiviteter.

Det är lätt att smittas av Heddas och Erikas entusiasm för sin bygd. Det finns en märkbar glöd för landsbygden och att fler ska upptäcka hur det är att bo och leva i Offerdal.

–  Våra förhoppningar är att vi blir pionjärer genom att förespråka coworking på mindre orter. Vi hoppas även kunna skapa ett mervärde som förenklar för fler att flytta ut på landsbygden, säger Hedda.

Erika nickar instämmande;

– Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden. Därför tror jag det blir ännu mer viktigt med knutpunkter på mindre order. Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Erika blev husägare i Kaxås vintern 2020. Hon beskriver Offerdalsbygden som ”levande” med mycket framåtanda.

– Jag hade aldrig ens varit här innan jag flyttade hit. Men Offerdal är verkligen en landsbygd full av liv. Det bubblar av tacksamhet att få bo här. Och alla verkar dela ett gemensamt intresse av naturen och årstiderna, säger Erika.

Cowork Almåsa AB slår upp dörrarna i februari. Inledningsvis med åtta kontorsplatser men förhoppningen är att kunna utöka till tjugo. På tomten står det även en bagarstuga som kan innebära ytterligare projekt i framtiden.

– Jag skulle gärna vilja öppna en våffelstuga på vintern och ta vara på gammal kultur, exempelvis baka tunnbröd. Vidare hoppas vi driva event som har ännu mer koppling till naturen. Vi kommer aldrig kunna tävla med Åre. Men enkelheten som finns här i Almåsa känns unikt för den här platsen. Jag tror det finns människor som kommer lockas av det, säger Erika självsäkert.