Namn
Anne Laila Buljo Åhrén, förskolepedagog

Samisk förvaltnings- myndighet

Region Jämtland Härjedalen – eller Jïemhten Herjedaelien Dajve som det heter på sydsamiska – ligger i södra delen av Saepmie och är en samisk förvaltningsmyndighet.
Det framgår av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Att vara samisk förvaltningsmyndighet innebär ett särskilt ansvar för att främja samisk kultur och samiska språk. Ambitionen är att samiska perspektiv ska finnas med och bli synliggjorda i olika verksamhetsområden. Det är ett långsiktigt och ständigt pågående arbete.

Läs mer om hur Region Jämtland Härjedalen jobbar som samisk förvaltningsmyndighet >

Med sydsamiska som växtkraft för framtida samiska generationer

Förskolepedagogen Anne Laila Buljo Åhrén bidrar till att kommande generationer pratar sydsamiska.

”Om jag inte trott på språkets överlevnad hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud.”

Hösten 2021 öppnade den samiska förskoleverksamheten på Frösön i Östersund.

I nära dialog med föräldrarna bestämdes det att förskolan skulle ha samisk inriktning en dag i veckan. Tanken är att verksamheten ska kunna växa organiskt och utökas vid behov. Hittills är nio barn inskrivna.

En av de anställda är pedagogen Anne Laila Buljo Åhrén. Hon har jobbat med barn under hela sitt yrkesverksamma liv. Uppväxt i norska Kautokeino och med nordsamiska som modersmål, lärde hon sig sydsamiska senare i livet. Anne Laila har tidigare arbetat med modersmålsstöd för Strömsunds kommun. Där har hon pendlat mellan olika svenska förskolor och träffat samiska barn. Men hon tycker att det blir något helt annat att jobba på en samisk förskola.

– Språkarbetet blir mycket enklare då vi kan integrera språket i alla aktiviteter vi gör. Samtidigt kan vi på ett naturligt sätt inkludera traditioner och kultur i pedagogiken, säger Anne Laila.

De flesta av leksakerna är hämtade från verkligheten. Det finns bland annat en kåta både inomhus och utomhus. Men även miniatyrrenar, skotrar, fyrhjulingar och material till handslöjd. Samisk pedagogik går delvis ut på att ”lära genom att göra.” Genom lek och aktiviteter förmedlas samiska värdegrunder och traditioner.

– Vi inkluderar barnen i det som var naturligt att lära sig hemma förr. Exempelvis hur och vart man sitter i en kåta. Eller hur man tar vara på renens ben och berättar sagor kring dem.

En gång i veckan sätter sig Anne Laila på bussen från Fagerdal i Strömsunds kommun för att resa till Staare, Östersund. Hon ser pendlingen mellan hemmet och förskolan i Staare som en investering i framtiden.

– Många undrar hur jag orkar pendla. Men jag brukar säga att jag måste tänka på min ålderdom, skrattar Anne Laila och fortsätter,

– Tänk när jag blir gammal och ingen kan prata samiska med mig. Hur ska det bli då?

Sydsamiskan är ett minoritetsspråk i södra delen av Saepmie. Anne Laila kan inte identifiera sig med hur det är att växa i en minoritetsgrupp då hon själv växte upp i ett nordsamiskt samhälle där samisk kultur och språk är i majoritet. Men Anne Laila har tilltro på kommande generationer och på språkets överlevnad i syd-Saepmie.

– Om jag inte hade trott på språkets överlevnad så hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud, avslutar Anne Laila.

Länkar

Grundskolor i Härjedalens kommun

Litenheten är storheten med Lofsdalens skola

Turister och besökare identifierar främst Lofsdalen med stugor, skoter, skidor och natur. För familjerna som bor här året runt är också skolan i byn är en väldigt viktig del av livet. En liten åldersintegrerad skola vid foten av fjället Hovärken, där F-6 klassen är som en stor syskonskara.

Det är bara 20 elever från förskoleklass till sexan som går på Lofsdalens skola. Utsikten över fjället Hovärken och liftsystemet är minst sagt vacker. Lofsdalen är en populär skidort under turistsäsongen och skoterfantasterna flockas vintertid. Antalet fritidsstugor ökar varje år, men cirka 180 bofasta personer har sin vardag här, oavsett om liftarna går eller inte. Skolan i Lofsdalen tar även emot barn från bland annat Glöte, Linsell och Sörvattnet.

– Det är lite speciellt att arbeta här eftersom det är så stora variationer i ålder på barnen i klassen. Det gör att varje år blir en ny upplevelse, berättar Stina Åslund, förskollärare som är resurs i förskoleklassen.

Det här läsåret är det tio elever som går i förskoleklass, vilket är ovanligt många i samma årskull. Variationen mellan läsårens upplägg och barnkullar gör att skolan i Lofsdalen arbetar i en så kallad B-form, där barn i olika årskurser från förskoleklass till sexan går i samma klass. Flexibiliteten och anpassningen till förändringar är en av Lofsdalens styrkor.

– Här tar vi både året och dagen ”som det kommer” på ett annat sätt än i en större skola, säger Stina.

Stina är utbildad förskollärare och flyttade till Lofsdalen från Flen för snart ett år sedan. Med sig hade hon maken och två barn som går i skolan där hon nu jobbar som resurs för förskoleklassen. En av eleverna är Stinas nioåriga dotter som har diagnosen autism. Det var en av anledningarna till att de valde Lofsdalen. Ett lugnare tempo generellt, färre barn på skolan och mer flexibilitet.

– Det är stor skillnad för henne sedan vi flyttade hit. Här är hon som en av alla andra barn och det går lätt att göra anpassningar. Det är till exempel inga problem att hon använder det lugnare kapprummet med de äldre barnen för att hon känner sig tryggare med det.

Familjen hade lite koll på byn innan de bestämde sig för en flytt. Stinas man är född i Lofsdalen och även om han växte upp i Stockholm finns kopplingar hit. Från tanke till beslut tog det bara två månader.

Stina jobbade till en början med turism och hoppade in i skolan när det behövdes, men nu är hon anställd, ”i huset” som hon säger, och har jobbat heltid på skolan och förskolan sedan nyår.

– Det finns alltid ett behov att fylla. Eftersom vi är en liten skola är det förstås extra känsligt när någon är borta, så som det varit mycket av under pandemin.

Efter en kort morgonsamling i klassrummet tar barnen på sig ytterkläderna och ställer upp sig på led. På vägen korsas inte bara någon enstaka bilväg utan även skoterleder och skidspår.

I blandade åldrar, och hand i hand, promenerar de bort mot vindskyddet.

– Här är barnen som en grupp syskon, säger Carina Hagstedt, även hon lärare i F-6an. Barn som kommer hit från andra större skolor har ofta en lite turbulent tid i början. Det tar dock inte så lång stund innan de förstår att det går bra att bara vara sig själv.

Carina kommer från Arvika, men bestämde sig för att flytta upp och starta en kiosk på fjället, där helst ingen skulle handla.

– Jag var rätt slutkörd, hade jobbat på stora skolor med många barn som hade stora behov av stöd. Jag orkade inte med mer skola, trodde jag.

Det blev ingen kiosk, men det blev något helt annat att vara lärare här. Carina har ”gett sig den” på att hon innan hon går i pension om tio år så ska hon ha fixat en idrottshall till skolan.

Ännu vet hon inte hur det ska gå till. Trots avsaknaden av självklarheter som en idrottshall uppväger fördelarna.

– Enkelheten ger en sådan kvalitet. Det går inte att flytta tillbaka till något annat, jag har aldrig ens haft tanken, säger Carina.

Hedvig, som går i sexan, sitter och ritar vid ett träd. Det är hennes sista år på Lofsdalens skola. Nästa år ska hon och fyra klasskamrater pendla med buss till Sveg för att börja högstadiet. En resa som hennes storasyster redan gör och som inte är något konstigt för barnen i sexan. Efter sexan får man pendla, så är det bara.

Hedvig gillar verkligen att skolan i Lofsdalen är liten, att hon som elev alltid får hjälp.

– Carina är det bästa läraren jag någonsin har haft. Hon lyssnar, förklarar jättebra och har väldigt kul humor. Det är roligt att vara i skolan med henne.

Klasskompisen Liam står lutad mot en tall bredvid och har avslutat en blyertsteckning av renen Rune.

– Det är alltid lätt att hitta någon att vara med på rasterna. Och i klassrummet får man olika nivåer på uppgifterna. Det är klurigare uppgifter för oss som är äldre, mer att tänka på, och de som är yngre får göra det på lite enklare sätt.

Barn har behov av att röra på sig och i Lofsdalen åker de mycket längdskidåkning på vintern, och många barn ses igen på kvällarna under gemensamma aktiviteter i föreningarna och idrottsklubbar i byn. Det är mycket lek, även bland de lite äldre barnen, och personalen är sällan sjuka, vilket de tror beror på all utevistelse.

– Vi har alltid utelektioner på måndagar, minst hela förmiddagen, berättar Stina. Kommer vi inte ut på måndagar blir veckan inte helt som den borde.

Stina skrattar lite åt sin kommentar, men uteaktiviteterna är en viktig del av skolan och en viktig del för barnen som går här. Ingen gnäller över att man är utomhus. Det är färggranna skoteroveraller och skidkläder på barnen, mössor som åker av när solen tittar fram.

Klassen samlas efter en stund. Alla får presentera och berätta om vad de skapat med färgerna i snön, på träbitar eller fallna trädstammar de hittat. Konstverk som försvinner med nästa regn.

Mitt i solgasset står Lilly som går i tvåan. Vattenfärgerna har inte bara hamnat i snön. Hennes väldigt färggranna händer antyder att bildlektionen varit rolig.

– Jag gillar att ”konsta”, göra saker med färg och så, säger hon med ett stort leende innan hon ställer sig i ledet för att traska tillbaka till skolan.

Det är dags för lunch. Jublet stiger bland barnen. Det är tacofredag!

Namn
Lena Morén

Plats
Genvalla, Östersunds kommun

Med skogen och fjället som klassrum

Lena blev granne med fjällen

Barndomsminnena lockade henne till Jämtland. Närheten till fjällen och naturen i vardagen har gett läraren Lena Morén både ett rikare friluftsliv och arbetsliv.

– Har alla med en kåsa? frågar Lena Morén eleverna som står vid grillplatsen på Norra skolan i Östersund.

Skolan ligger mitt i centrala Östersund, men det är nära till naturen och det utnyttjas. Här är skogen, fjället och skolgården klassrum. Skolan har en friluftsplan där olika mål finns för varje årskurs. De fjällvandrar, åker slalom och skridskor och gör skogsexkursioner. Det är enkelt att organisera en tur till skidspåret eftersom Östersunds kommun, liksom sex andra kommuner i länet, erbjuder gratis busskort för barn.

Det kan även vara mindre aktiviteter som i dag, säkerheten kring hur man handskas med ett stormkök.

– Att kunna grilla pinnbröd mitt i stan ger verkligen en friluftskänsla, säger Lena och börjar instruera eleverna i hur man sätter ihop ett Trangiakök.

Lena kollar vad eleverna kommer ihåg om allemansrätten och vad som gäller när man gör upp eld. Händerna sträcks upp i den höstkalla luften och alla vill svara.

För tre år sedan arbetade Lena på en skola i Sundsvall. Livet rullade på, tre barn och man och hus, de var tillfreds och rotade på platsen.

– Min mamma kommer från Jämtland och vi har en stuga här. Fjällintresset växte hela tiden för oss, berättar Lena.

Hennes man Magnus, skickade ett sms till Lena när han var på ripjakt i Jämtland och skrev: ”Vi bor på fel ställe, bor vi i Östersund har vi en timme till fjällen.”

– Det var där vi ville bo, men vi tänkte att vi inte kunde flytta. Vi hade det bra i Sundsvall och det kändes som om det var lite av ett välfärdsproblem att vi inte hade fjällen runt knuten.

De två äldsta barnen var positiva, den yngsta mer skeptisk. De landade i alla fall i att flytten var det bästa beslutet för hela familjen. Efter 17 år i Sundsvall tog det bara några månader så hade de köpt ett hus i Genvalla, Annersia. Flytten gick ett halvår senare. Lenas man Magnus kunde ta med sig sitt jobb så han bytte bara kontor medans Lena bytte arbetsplats.

– Jag var nöjd över mitt gamla jobb men det är berikande för mig som lärare att få jobba här. Jag får möta möta elever med en mångfald av bakgrunder och flerspråkigheten gör jobbet intressant.

Att vara lärare i Jämtland Härjedalen kan se väldigt olika ut. Här finns allt från den lilla byskolan till en av Sveriges största gymnasieskolor med runt 3000 elever. Gemensamt för många skolor är att undervisningen ibland sker på fjället och i skogen. Det kan vara bivackträning i Åre, vandring till Helags eller som på Svenstaviks skola där eleverna varje år får en älg från lokala älgjaktslaget för att lära sig det hållbara med att ta tillvara på kött från närmiljön. Funäsdalens skola har ski-in och ski-out läge med bara några meter till gondolbanan där barnen åker skidor på rasten. En del skolor har uttalade frilufts- och fjällprofiler och på gymnasienivå finns möjlighet för elitsatsande ungdomar att kombinera studier och elitsatsningar inom fotboll, gymnastik, alpin- och längdskidåkning.

Naturen är kärnan i allt som har med aktiviteter för Lena att göra. Hon paddlar kajak, fjällvandrar och åker längd och turskidor. Hon kör skoter och fiskar. I våras blev hon färdig med jägarexamen.

– När jag kom hit tyckte jag att november var en trist månad. Det var innan jag upptäckte långfärdsskridskor. Nu är det mitt största intresse.

Numera handlar november om att hitta vilka sjöar som fryser först.

– Hela familjen åker och det är fantastiskt vad man får uppleva. Jag är glad att mina barn får med sig det här med naturen, det kommer hjälpa dem när de behöver balans i livet.

Nu är hon granne med fjället, precis det hon drömde om.

– Oavsett var du bor i Jämtland och Härjedalen så har du nära till fjällen.

Dessutom har hon fått två goda grannar till. Hennes föräldrar flyttade upp efter 45 år i Mora och bor i dag några hundra meter från Lena och hennes familj.

– Jag känner att cirkeln är sluten, jag är hemma.

Parisa tog steget från Iran till Campus Östersund

Parisa Setoodegan från Iran har rest över stora delar av världen. Nu är hon internationell student på Mittuniversitetet i Östersund och här vill hon stanna.

– Östersund är mer intressant för mig än Paris, säger hon.

Det finns bara två hinder kvar för henne – att lära sig svenska och hitta ett jobb. Parisa Setoodegan lever nu i den dröm hon såg framför sig för några år sedan. Ett liv i en bullerfri miljö, luft utan föroreningar och med lyckliga människor.

Nästan hälften av de som studerar på Mittuniversitetet i Östersund bor kvar i länet två år efter examen. Det är också Parisas mål. Allt började när hon satt på en parkbänk i Köpenhamn. Parisa tittade på människor som sprang och promenerade förbi henne. Hon tyckte alla såg så lyckliga ut och kände att det här var ett liv hon också ville ha.

– Det handlar inte om att bara andas utan att leva på riktigt. Jag ville försöka få det livet med min man Arash och min son Faraz.

Det var resorna runt om i världen, som resekonsult, som visade Parisa att Norden var det som lockade henne mest. Då hade hon redan en kandidatexamen i engelsk litteratur och en masterexamen i turismhantering. Nu tar hon sin andra master i turism och kulturgeografi på Mittuniversitetet i Östersund.

– För mig är Östersund den perfekta mixen av stad och natur. Det känns bra att bo på en sån plats, säger hon.

Efter ett år i Östersund förstår Parisa nu varför det finns ett sådant stort utbud av sportbutiker i stan. Hon har lärt sig att jackor har olika funktioner, en behövs mot vind, en annan mot regn, och en tredje för kyla. Hon blir fortfarande lika imponerad när hon ser familjer med barn cykla förbi på gatan eller någon förälder som springer med en barnvagn.

– Jag älskar att folk sportar så mycket här, säger hon.

Enda gången Parisa fått en kulturchock i Östersund, var när de hälsade på förskolan där sonen skulle gå. Hon tittade runt i lokalen och frågade var hennes son skulle sova lunch. Svaret hon fick var att barnen sov utomhus.

– Jag blev chockad och frågade om det även gällde under vintern. Jag fick veta att köldgränsen var 20 minus. Oj, tänkte jag men nu lever min son som en svensk och älskar snö, säger hon och skrattar.