Namn
Johan Ranbrandt, mångsysslande friluftsentreprenör

Länkar

Johan bygger för framtiden och låter passionen styra

Johan Ranbrandt har alltid varit helt klar över att han ska leva livet med utgångspunkt på gården i Marieby utanför Östersund. ”Jag har aldrig velat göra något annat. Men det är klart, det fanns perioder i tonåren när det inte var speciellt lätt att stå för, det var liksom inte coolt att vara bonde då.”

Johan Ranbrandt gör många saker. Bland annat driver han coworkingmiljön Gomorron Östersund, konsultar inom olika friluftsrelaterade uppdrag, utvecklar stigcykling på sin mark, skriver guideböcker och ägnar en dag i veckan åt något som är ”passionsdrivet”. Genom sitt sätt att vara och göra har han bidragit till att en mängd människor flyttat till Jämtland Härjedalen, eller ska vi kanske säga – hittat hem! Johan berättar om hur han alltid har älskat platsen han är uppväxt på, men att han som yngre klurade mycket på hur han skulle få det att gå ihop, hur det skulle funka med ett vardagsliv.

För ganska många år sedan tog Johan och hans syster Marie över gården från sina föräldrar. Han visste tidigt att han inte ville ha en mjölkgård med djur, han hade sett hur uppbundna hans föräldrar varit. Både hans och hans systers familj hade andra drömmar, och fram till idag har de testat en mängd olika idéer, verksamheter och aktiviteter med gården som bas. Olika typer av arrangemang, konferenser och kursverksamheter med koppling till skogen bland annat. ”Vi går hela tiden varsamt fram så att vi inte binder fast oss i något vi sedan ångrar. Vi ska ju leva här resten av livet, så fokus är hela tiden på att skapa en vardag och ett liv som är både hållbart och härligt.”

Just nu finns ett finsnickeri, en timringsfirma, kursverksamhet för timring, ett gäng uthyrningslägenheter, en kontorskoja, festlokaler och ett produktionskök på gården. En parkeringsyta för de som vill sticka ut med MTB på stigarna i skogen finns också iordningsställd.

Det riktigt stora intresse för friluftsliv fick sin tändgnista när Johan i yngre dagar kom till Storulvåns fjällstation för att jobba säsong för första gången. Intresset hade funnits där innan, men precis som bondelivet var det ganska klen cool-faktor på sånt under tonåren. Men på fjällstationen träffade han många likasinnade, fick nya nära vänner och träffade Erika, som nu är hans fru. Johan jobbade på Storulvån i sju år och drivkraften att göra naturen och fjället mer tillgängligt och inte så mystiskt och läskigt växte sig stark hos honom.

”Jag önskar att så många som möjligt fick upptäcka njutningen med att vara ute i skog och mark, och jag tycker det är fint om man kan hjälpa till inspirera fler att våga sig ut och att de ska känna att de hittar en nivå där det funkar och de känner sig bekväma. Det behöver inte vara så svårt att bara ta sig ut, det är det jag vill förmedla.” Och det gör han! Genom att visa, berätta, bygga, erbjuda och skriva om både cykling och vandring i Jämtland Härjedalen.

Hemma kring gården har nyinflyttade steg för steg etablerat sig, slagit ner bopålarna och bildat familjer. Från början var det vänner från säsongerna på Storulvån som hyrde de boenden som fanns på familjens gård, och så småningom anslöt sig mer ”fint folk” som uppskattade miljön och livsstilen som en mindre by utanför Östersund kunde erbjuda. ”Det enda som saknades var fint folk. Då ville vi locka hit dem” berättar Johan om vägen till det där efterlängtade vardagslivet med utgångspunkt på gården hemma i Marieby.

Namn
Patrik Mäler & Moa Almqvist

Moa & Patrik hittade ett ”smörgåsbord av klättring”

De fann varandra när de arbetade säsong i Abisko. Tillsammans hittade de till Jämtland. Nyinflyttade Moa Almqvist och Patrik Mäler bestämde sig för att lämna Norrköping och bege sig norrut för att skapa ett nytt hem. Paret välkomnades av mer klätteräventyr än de väntat sig, både inom- och utomhus.

Strax under en timme utanför Östersund, ligger Stuguberget. Ett mecka för många klätterentusiaster i Jämtland. Stuguberget reser sig över samhället Stugun, i Ragunda kommun, med sina 80 imponerande meter. Stuguberget har sedan 70-talet varit en av Östersunds klätterklubbs viktigaste klätterklippor.

På en av klipporna, ” vita väggen,” är Moa på väg upp mot toppen. Hon famlar efter en kil och fäster den i 17 meter långa sprickan som sträcker sig vertikalt genom den första etappen av berget. Hon skriker ”ta hem” till Patrik som står nere på marken och säkrar. De båda utstrålar ett fokus medan Moa metodiskt letar sig uppåt. Strax efter Moa tagit sig till toppen och letat sig ner igen, sitter vi alla med en varsin kaffe i handen och pratar om deras flytt norrut, och kärleken för klättringen.

–Vi hade diskuterat att flytta till Östersund under en längre tid. Till slut bestämde vi oss. Det som lockade mest var närheten till en rikare utomhusliv vi båda längtade efter. Men vi båda var inställda på att bo i en stad. Östersund är en mysig stad som har en perfekt blandning av närheten till utomhusaktiviteter samtidigt som man kan leva stadsliv. Här finns allt vi behöver, säger Patrik.

Klättring finns det gott om i Norrköping där klättersäsongen är lång. Men det var till slut ”riktiga vintrar,” och närheten till fjällen som fick vågskålen att väga över. Det var dock inte ett enkelt beslut. Förutom att bådas familjer bor i Norrköping och Stockholm, trodde de att de skulle behöva välja mellan klättring och vinteraktiviteter. Det visade sig till deras förvåning att de kunde få båda.

– Jag hade tidigare hört om Frösöberget och Stugun men det är mycket större klippor än vad jag väntat mig. Det finns även mycket bouldering i Jämtland. Och på vintern finns det gott om möjligheter till is-klättring. Jag känner mig glatt överraskad att det finns ett smörgåsbord av klättring här, säger Patrik.

– Ja verkligen, säger Moa och fortsätter, kan vi inte klättra utomhus så är Östersunds klättercenter ett jättebra inomhus alternativ. Det har även varit en betydelsefull knytpunkt för oss att träffa folk, säger Moa.

Så vad är tjusningen med att klättra uppför berg och is? Moa & Patrik förklarar att klättringen innebär en perfekt combo mellan psykisk och fysisk utmaning. Det är bra att känna pulsen när man tar sig uppför.

–Ja, det är bra att vara rädd. Då blir man mer skärpt och tar bättre beslut. Förutom att utmana sig själv, är det ett häftigt sätt att vistas i naturen på, säger Moa.

Patrik fortsätter;

– Jag får en otrolig härlig kick när jag känner mig riktigt rädd men ändå vågar ta nästa steg. Att utmana mig själv på det sättet har gjort att det smittat av sig på andra delar i livet.

Kan jag äventyra mig uppför berg jag känner mig rädd inför, kan jag även trotsa andra sorters rädslor, säger Patrik

TIPS: För dig som är intresserad av klättring i Jämtland, är Östersunds klätterklubb en bra början. På deras hemsida kan du hitta allt mellan olika klippor och aktuella kurser. Har du aldrig klättrat förut men drömmer om att bestiga berg utomhus, kan det vara bra att börja med en kurs inomhus. Spana in Östersunds Klättercenter på Facebook ”Ut och klättra i Östersund” det kan vara en bra inkörsport för dig som är solo och letar klätterkompisar.

Olika typer av klättring

Bouldering – form av klättring där man klättrar på lägre väggar (inomhus) eller klippor utan rep. Säkerhetsutrustningen består av en matta. Bouldering är lämpligt för de som är intresserade av att testa på klättring men inte har någon kompis som kan hjälpa till med säkring.

Toprepsklättring – När du klättrar topprep är repet inknutet i din klättersele och går via säkringspunkten på toppen av klippan och ner igen genom säkringspersonens repbroms. Krävs att man är två. En bra en bra gren för nybörjare att komma i gång med repklättring.

Ledklättring – Klättraren behöver själv haka fast repet successivt i flera säkringspunkter (quickdraws, eller kortslingor på svenska) på väg upp mot toppen, medan personen som säkrar matar ut repet. Ledklättring inom sportklättring utförs på bultade leder.

Traditionell klättring – Klättraren placerar själv säkringar. Görs på platser där bultar saknas. Skonsamt för klippan.

Namn
Anna Sjöberg,
produktionschef Woolpower

Länkar

Woolpower, webbsida

Härproducerad värme med kompetens från när och fjärran

Woolpower är textilföretaget som går mot strömmen. Trots billigare arbetskraft utomlands, har de valt att lägga sin produktion i Östersund. Efterfrågan växer och de flyttade nyligen till en större fabrik. Samtidigt som behovet efter arbetskraft ökar.

Produktionschef, Anna Sjöberg: – Vi växer snabbt. Det är en utmaning att få tag på sömmerskor och att möta efterfrågan.

Anna Sjöberg är produktionschef på Woolpower sen två år tillbaka. Innan dess har hon gjort en lång karriärresa inom produktion och industri. Anna tycker att Woolpower är ett unikt företag idag på den svenska textilmarknaden.

– Det är svårt att hitta en kortare produktionskedja än Woolpowers. De allra flesta har flyttat sin produktion till andra länder där det finns billigare arbetskraft, säger Anna.

Anna tycker att alla företag tjänar på att ha kontroll över sin egen produktion om det är ”ekonomiskt försvarbart.” Förutom mindre miljöpåverkan med färre resor och transporter, kan företag kvalitetssäkra produktutvecklingen mycket enklare och snabbare. Men det finns andra fördelar att samla kompetensen under ett och samma tak.

–Det finns en värme här och en stolthet för det vi producerar. Alla sömmerskor syr in sitt namn i varje plagg. De syr plagget från start till slut. Jag tror vår arbetskultur skapar en djupare medvetenhet och kunskap kring hela produktionen när man är med och skapar i en större del i kedjan, säger Anna.

År 2012 hade Woolpower 60 anställda. Och i slutet av 2022 kommer företaget ha ungefär 200 medarbetare från 22 olika länder. I takt med att Woolpower växer har deras behov ökat efter sömmerskor. En rekryteringsprocess som visat sig vara långsam.

– Det är svårt att få tag på sömmerskor. Vi växer snabbt, utmaningen är att möta efterfrågan. Och självklart vill vi möta den, säger Anna.

I Sverige saknas det utbildade sömnadskunniga eftersom all produktion tidigare flyttats utomlands. Anna tycker vi behöver fler.

–Min dröm och mål är att få till en yrkesutbildning här i Östersund. Det finns ingen praktisk sådan i Sverige idag, säger hon.

Förutom ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen, har Woolpower haft kontakt med olika organisationer som Hej Främling, Stadsmissionen, Welcome to Sweden. Och varit på olika rekryteringsmässor. En sömmerska som nyligen blivit rekryterad och flyttat upp från Skåne är Ali Mahdavi, ursprungligen från Afganistan men växte upp i Iran. Ali, spenderade många år att hjälpa sin pappa på hans skrädderi i Teheran.

– Vi specialiserade oss på bröllopskläder, berättar Ali.

Ali kom till Sverige 2015 och bodde först på olika platser i Skåne. Sen landade han i Hässleholm där han bott de senaste fem åren. Där hade han många vänner och trivdes med sitt liv, men det var svårt att hitta jobb. Han upplevde att det var stor konkurrens. Genom en vän fick han tips om att Woolpower sökte sömmerskor.

– Jag tänkte vad roligt! Vad jag vet så finns det inte många textilfabriker i Sverige. Och jag älskar att sy. Jag ser det som konst att ta ett stycke tyg och skapa det till ett klädesplagg, säger Ali.

Trots utmaningen i att lämna sitt liv i Hässleholm, så trivs Ali på Woolpower och i Östersund.

– Alla här är väldigt snälla och hjälpsamma. Woolpower ger många nysvenskar jobb, vilket är mycket bra, säger Ali och fortsätter,

Gällande att bo i Östersund har jag aldrig varit så långt norrut förut. Men det är fint här. Dock mycket kallare än i Skåne. Jag kommer behöva de här i vinter och pekar på ett par underställsbyxor.

Jonas Hagstöm, medgrundare, The Rockin’ Pots & Tove Thofelt, körledare sen 2016.

Länkar

The Rockin’ Pots webbsida

The Rockin’ Pots på Facebook

The Rockin’ Pots

Som en förhoppning om att underlätta för nyanlända, startades kören -The Rockin’ Pots. Integrationskören skulle senare ta Sverige med storm, uppträda över hela landet och beröra tusentals människor.

– Vi hade skapat den här mötesplatsen men sen blev så mycket mer och större än vi någonsin hade kunde tänka oss, säger Jonas Hagström.

Hösten 2014. Tusentals människor söker asyl i Sverige och väntan på ett svar från Migrationsverket är lång. Samtidigt besöker Jonas och Rosmari Hagström, dåvarande flyktingförläggningen Grytan, i Brunflo, för första gången.

– Vår praktikant, Edward var asylsökande och en av de boende på Grytan. I samband med att vi gav honom skjuts hem, träffade vi några av de andra som bodde där. Vi fick båda en chock. Av dom vi träffade var många oroliga och deprimerade. De kunde inte ta sig någonstans och i väntan på svar från immigrationsverket, befann de sig i ett ingenmansland, säger Jonas.

Sen 2010 har Jonas och Rosmari Hagström drivit Jämtlands Musikskola. På musikskolan har de undervisat bland annat i körsång, som är vetenskapligt bevisat att det har en positiv inverkan till på hälsan, både fysiskt och psykiskt. Efter att de kommit över ”chocken” från första besöket, börjar Jonas och Rosmari fundera över hur de kunde hjälpa nyanlända på Grytan. Det föll sig naturligt att de skulle starta en kör som skulle heta, The Rockin’ Pots.

– Vi började träffas en gång i veckan. Från början var kören tänkt att ge deltagare en mer meningsfull väntan. Samtidigt, bidra till bättre mående. Resten har hänt längs vägen, säger Jonas.

Med tanke på väntetiden att få börja på SFI, föreslog praktikanten Edward att kören skulle sjunga på svenska. Och som ringar på vattnet spred sig samhörigheten på Grytan. Förutom att bli bättre på att prata svenska, började deltagare umgås med varandra bortom nationaliteter och kulturer. Snart började lokalbor och körmedlemmar från Jämtlands Musikskola engagera sig. Det anordnades sedan en gemensam konsert mellan Jämtlands musikskola och den nystartade kören.

– Det var efter konserten som det började dyka upp bilder på Facebook på nyanlända och lokalbor som träffats och gjort aktiviteter tillsammans. Vi hade skapat den här mötesplatsen, men sen blev det så mycket mer och större än vi någonsin kunde tänkt oss, säger Jonas.

The Rockin Pots träffades på Grytan fram till 2017, sen lades förläggningen ner.
Sen dess har de setts och övat på Verket i Östersund. Förutom flytten till en ny lokal, har det hänt mycket annat. Speciellt sen The Rockin’ Pots uppträdde med Tomas Ledin på Storsjö Yran 2015. Efter yrankonserten har det ”tagit fart som aldrig stannat av!”
The Rockin’ Pots har uppträtt på Globen, Let’s dance, haft en egen show på Oscars teatern. Produktion och tv-bolag har gjort serier och dokumentärer om kören.
Det finns numera filialkörer utspridda över landet, Sundsvall, Norrköping och i Göteborg.

Abdelrazik Haroun Ibrahim, (även kallad Francois) har varit medlem i The Rockin’ Pots sen 2018. Han växte upp i ett flyktingläger i Tchad, men är ursprungligen från Sudan.

Abdelrazik kom för första gången till Östersund och Sverige, 2014, genom en fotbollsturnering där han spelade för Darfur United. Han och tretton andra lagspelare bestämde sig dock för att hoppa av turneringen under tiden i Sverige för att söka asyl.

– Jag väntade i ett och halvt år. Det var en helt otrolig känsla att få hålla mitt första id-kort. Under ett helt liv som flykting, hade jag aldrig ägt någon form av identifikationshandlingar, säger Abdelrazik.

Abdelrazik flyttade runt mycket under tiden han väntade på asyl. Men han visste redan vart han ville bo.

–Jag kände tidigt att Östersund skulle vara en fin plats att leva på. Alla är så snälla. Jag älskar att bo här, säger han.

Abdelrazik började öva med The Rockin’ Pots 2018, för att träffa folk och förbättra sin svenska. Men kören och musiken har hjälpt honom även på andra sätt.

–Jag bär på jobbiga minnen från min barndom. Och jag är orolig för min familj som bor kvar i flyktingläger i Tchad.
När jag sjunger tillsammans med andra, kan jag släppa svåra minnen för en stund och ha roligt. Det känns som att komma hem. Dessutom kommer jag från en stor familj där jag är van att ha många människor omkring mig. Jag mår bra av det. Därför känns The Rockin’ Pots som min andra familj. Det finns en stark samhörighet bland medlemmarna, säger Abdelrazik.

Namn
Anna Fors, illustratör

Länkar

Anna Fors på Instagram

Anna Fors webbshop

Illustratör och bildkonstnär Anna Fors: ”Här finns mer rymd för mitt skapande”

Bildkonstnär, illustratör och hemkär hemvändare. Anna Fors berättar om att återvända till bildskapande efter sju års uppehåll. Att återvända till Jämtland efter 25 år. Hur tiden förändrar platser och människor. Sist men inte minst, om bildmeddelandet som skulle bli den slutgiltiga knuffen norrut.

För tre år sedan återvände Anna Fors med familj tillbaka till Jämtland. Med en mognare blick återupptäcker hon både sin härkomst och sitt skapande. Men vi backar tiden något, 25 år för att vara exakt. En augustimorgon 1994 hoppar Anna på tåget i Östersund som ska ta henne till Uppsala. Där ska hon studera konst på Wiks folkhögskola. Livet förde henne sen vidare till Göteborg som skulle bli hennes hem under nästkommande två decennium. Hon hinner gifta sig och bli mamma till två barn. Livet rullar på. Men däremellan hamnar hennes bildskapande på efterkälke. Och längtan hem till Jämtland växer sig allt starkare med åren.

– Det var små saker. Exempelvis när vi åkte upp för att hälsa på och steg av tåget i Östersund, första andetaget av den friska luften kändes som att födas på nytt. Och att kunna sträcka ut blicken. Det kändes som att bli renad på något sätt. Det fanns ingen vägg mellan mig och horisonten, säger Anna.

Hemlängtan fick en ny dimension när Annas fru plötsligt säger, ”vi kan faktiskt flytta upp!”

Tumultet inom Anna växte. Frågeställningar hopade sig som ett myller. Men det var Annas uppfattning om att tiden hade stannat, som bromsade henne mest.

– Jag hade en grumlig föreställning att samhällsutvecklingen hade stannat upp här. Och kvar fanns en trångsynt machokultur. Jag förstod inte att Östersund, Jämtland kunde förändras. Och att även jag hade förändrats! Att jag kunde se och uppskatta sådant som jag inte noterade när jag var tjugo och bara ville härifrån, säger hon.

Samtidigt som Anna våndades med hemlängtan, upptäckte hon något annat som saknades i hennes liv. Skapande i form av att rita. Hon hade knappt ritat ett streck under sju år tills hon blev utmanad att delta i ”rituari” som går ut på att rita en bild varje dag under hela februari. Utmaningen skulle bli början på en väg tillbaka till bildernas värld.

– Att rita och skapa har alltid funnits i mitt system. I samband med utmaningen kvicknade hjärnan till och jag började se i bilder igen. När februari var slut var jag rädd att jag inte skulle fortsätta rita. Då började jag med en egen utmaning istället, att rita minst en bild om dagen. Det blev dagens tvångsbild. Sen fortsatte jag så, månad för månad. På den vägen kom jag tillbaka till mitt bildskapande, säger Anna.

2018 fick Anna ett bildmeddelande som skulle förändra allt. Ett hav av färgglada Saepmie och prideflaggor prydde stortorget under Östersund Staaren Pride. Det var den bilden som skulle hjälpa Anna att ta ett beslut.

– Jag vill flytta NU kände jag efter sett bilden! Min fru som alltid varit positivt inställd till att flytta upp sa ja direkt. Barnen till min förvåning, jublade. Sen gick det fort. Ungefär ett halvår senare hade vi packat ihop vårt liv i Göteborg för att bli Jämtar på heltid.

Med tre års facit i hand ångrar Anna inte flytten. Idag återupptäcker hon sånt som kanske alltid funnits men som hon värdesätter mer idag.

– Den lågmälda vänligheten. Människor som ser en i ögonen på affären. Busschaufförer som alltid väntar på tills man har satt sig innan de åker. Delar som inte förändrats sen min uppväxt, men som jag själv förstår värdet i mer. Det som har förändrats, precis som i övriga samhället, människor tillåts finnas på ett annat sätt. Det finns en högre medvetenhet i största allmänhet, säger Anna.

I samband med flytten tillbaka till Jämtland, hoppade Anna på frilanslivet. Förutom driva eget som illustratör och konstnär, jobbar hon halvtid som bildlärare. Under våren var hon aktiv med konstutställningar i Härnösand, Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik, Ahlbergshallen och Härke Konstcentrum i Östersund. Hon illustrerar löpande för Östersunds-Postens kultursidor och medverkar med illustrationer i sommarens utgåva av kulturtidskriften Provins. Hon arbetar även för närvarande med konstprojektet Arvedelar, med stöd från Region Jämtland-Härjedalen. Utställningen Arvedelar kommer att visas under oktober på Galleri Lux i Östersund.

Annas flytta till Jämtland-hacks:

Innan du flyttar hit, träna på att tillämpa högerregeln. I Jämtland finns det av allt att döma inga informella huvudleder och det är så genant att lära sig det den hårda vägen.
Börja i ett tidigt skede att månatligen investera i delar till ullunderställ. Typ som att samla på en dyr servis. Det är mitt bästa tips för att undvika en hushållsekonomisk kollaps till senhösten, särskilt om det är en hel familj som ska byltas på.
Om du känner dig ensam och saknar nätverk så är traktens coworking-communities bra ställen att söka sig till. Där brukar det finnas en finfin blandning av hemvändare, nyjämtar och etablerad ortsbefolkning. Det går snabbt att få nya kontakter och nätverk. Strebermentalitet och armbågar lyser med sin frånvaro här.

Namn
Anne Laila Buljo Åhrén, förskolepedagog

Samisk förvaltnings- myndighet

Region Jämtland Härjedalen – eller Jïemhten Herjedaelien Dajve som det heter på sydsamiska – ligger i södra delen av Saepmie och är en samisk förvaltningsmyndighet.
Det framgår av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Att vara samisk förvaltningsmyndighet innebär ett särskilt ansvar för att främja samisk kultur och samiska språk. Ambitionen är att samiska perspektiv ska finnas med och bli synliggjorda i olika verksamhetsområden. Det är ett långsiktigt och ständigt pågående arbete.

Läs mer om hur Region Jämtland Härjedalen jobbar som samisk förvaltningsmyndighet >

Med sydsamiska som växtkraft för framtida samiska generationer

Förskolepedagogen Anne Laila Buljo Åhrén bidrar till att kommande generationer pratar sydsamiska.

”Om jag inte trott på språkets överlevnad hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud.”

Hösten 2021 öppnade den samiska förskoleverksamheten på Frösön i Östersund.

I nära dialog med föräldrarna bestämdes det att förskolan skulle ha samisk inriktning en dag i veckan. Tanken är att verksamheten ska kunna växa organiskt och utökas vid behov. Hittills är nio barn inskrivna.

En av de anställda är pedagogen Anne Laila Buljo Åhrén. Hon har jobbat med barn under hela sitt yrkesverksamma liv. Uppväxt i norska Kautokeino och med nordsamiska som modersmål, lärde hon sig sydsamiska senare i livet. Anne Laila har tidigare arbetat med modersmålsstöd för Strömsunds kommun. Där har hon pendlat mellan olika svenska förskolor och träffat samiska barn. Men hon tycker att det blir något helt annat att jobba på en samisk förskola.

– Språkarbetet blir mycket enklare då vi kan integrera språket i alla aktiviteter vi gör. Samtidigt kan vi på ett naturligt sätt inkludera traditioner och kultur i pedagogiken, säger Anne Laila.

De flesta av leksakerna är hämtade från verkligheten. Det finns bland annat en kåta både inomhus och utomhus. Men även miniatyrrenar, skotrar, fyrhjulingar och material till handslöjd. Samisk pedagogik går delvis ut på att ”lära genom att göra.” Genom lek och aktiviteter förmedlas samiska värdegrunder och traditioner.

– Vi inkluderar barnen i det som var naturligt att lära sig hemma förr. Exempelvis hur och vart man sitter i en kåta. Eller hur man tar vara på renens ben och berättar sagor kring dem.

En gång i veckan sätter sig Anne Laila på bussen från Fagerdal i Strömsunds kommun för att resa till Staare, Östersund. Hon ser pendlingen mellan hemmet och förskolan i Staare som en investering i framtiden.

– Många undrar hur jag orkar pendla. Men jag brukar säga att jag måste tänka på min ålderdom, skrattar Anne Laila och fortsätter,

– Tänk när jag blir gammal och ingen kan prata samiska med mig. Hur ska det bli då?

Sydsamiskan är ett minoritetsspråk i södra delen av Saepmie. Anne Laila kan inte identifiera sig med hur det är att växa i en minoritetsgrupp då hon själv växte upp i ett nordsamiskt samhälle där samisk kultur och språk är i majoritet. Men Anne Laila har tilltro på kommande generationer och på språkets överlevnad i syd-Saepmie.

– Om jag inte hade trott på språkets överlevnad så hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud, avslutar Anne Laila.

Fabienne Theiler, projektledare och kallbadsälskare

Länkar

Storsjöns kallbadhus

Facebookgrupp

Lunchdopp i Storsjön väckte drömmen om ett kallbadhus

Lunchdoppen utvecklades till en dröm om en samlingsplats vid Storsjön, där alla ska känna sig välkomna. Med gräsrotsengagemang och en vilja att doppa kropp och knopp tillsammans med andra, kan ett kallbadhus komma att bli verklighet i Östersund.

Projektledaren och kallbadsälskaren – Fabienne Theiler, delar med sig av hur det faktiskt går att utveckla platsen där man bor, vikten av samlingsplatser och varför alla borde sänka sig ner i iskallt vatten med jämna mellanrum.

Projekt-kallbadhus i Östersund startade som ett gräsrotsinitiativ av ett gäng ivriga kallbadsentusiaster 2018. Efter att ha badat tillsammans varje torsdag, utvecklades lunchdoppen till en önskan om något mer.

En kall vinterkväll 2018 samlades därför gruppen vid Surfbukten på Frösön för att bada, basta och bolla idéer. Det var där mellan ”dopp och svett,” som tanken om ett kallbadhus började ta sin form. Fabienne som varit med från projektets början, tror inte projektet skulle kommit så här långt om det inte varit för alla engagerade eldsjälar.

– Fördelen med det här projektet är alla inblandande som verkligen brinner för ett kallbadhus i Östersund. Vi har haft en bra dialog med kommunen från projektets början. Men politiska beslut tar tid. Det har hjälpt att vi legat på och varit påstridiga.

Gräsrotsinitiativ kan lätt rinna ut i sanden annars, säger Fabienne.

Det är mycket som har hänt sedan den där kvällen 2018. Ett medborgarförslag har skickats in. Förutom flertaliga möten med Östersunds kommun, har en förening bildats. Nyligen skapades en hemsida. Fabienne och hennes projektkollegor jobbar också med att söka stora som små finansiärer. Det slipas just nu även på en bygglovsansökan. Mellan allt som är i rullning tycker Fabienne att det är viktigt att få in invånarnas perspektiv och önskemål under processen.

– Vi sätter stort fokus på att nå ut till fler invånare och ser gärna att så många som möjligt ska vara med och tycka till hur de vill att ett blivande kallbadhus ska se ut. Vi vill skapa en plats för alla. Om man vill engagera sig så finns det många sätt man kan göra det på. Exempelvis att bli medlem via vår hemsida, hålla koll på vår Facebookgrupp, och att vara med och kallbada såklart, säger Fabienne.

Fabienne, som ursprungligen är från Schweiz, flyttade till Jämtland för ungefär tio år sedan på grund av längtan till ett annat slags liv. Hon upplever att det finns en viss ”anda” i just den här delen av landet.

– Jag vågar inte uttala mig om engagemanget här skiljer sig från andra delar av Sverige. Men jag upplever att det finns en viss energi i Östersund och hela regionen. Det finns många här som vill skapa och förändra. Jag tror att vi lätt smittar varandra, vilket skapar en positiv energi med att bo här.

Hon tillägger:

– Det hjälper även att Östersund är en hyfsat liten stad vilket gör det enklare att nå ut till folk. Utmaningen är att vi i styrelsen har andra jobb så det är svårt att hitta den tid man skulle vilja lägga på projektet.

Fabienne tycker att samlingsplatser är en viktig komponent för en plats. Hon pratar om ”okonventionella” miljöer som inspirerar människor och samtidigt främjar hälsan.

– Jag tycker det behövs flera sådana mötesplatser i Östersund. Det är alltid mysigt att träffas på café eller restaurang men det finns så många andra sätt att umgås på, exempelvis genom att kallbada, säger Fabienne och ler.

Det finns studier som visar att regelbundet kallbad är bra för vår hälsa. Men Fabienne tycker inte att det är själva badandet i sig som är viktigast, utan känslan av samhörighet när man klarar av något utmanande tillsammans.

– Att doppa sig i iskallt vatten kan kännas svårt för många. Men det är det som gör det härligt att göra det med andra. Det kan uppstå så mycket efteråt. Förutom att det är en energi-injektion, blir man mer uppmärksam. Lyssnar och stöttar varandra. Det är ett gemensamt äventyr i vardagen, säger Fabienne.

Emelie tog steget med hjälp av Ta steget

Flyttlasset från Halmstad till Östersund har gått för Emelie Eriksson, hennes sambo Mikko Seppälä och boxern Max. Liksom många andra som gör samma flyttresa är det möjligheterna till en aktiv fritid som lockar. Men jobb var förstås en förutsättning och Emelie överraskades av att det fanns så mycket att välja på.

– Jag blev positivt överraskad. Jag visste inte att det fanns så många företag och myndigheter här som behöver rekrytera. Det hade jag inte trott, säger Emelie Eriksson.

Emelie fick snabbt jobb som informationssäkerhetskonsult på Knowit. Hon började jobba redan i maj på distans från Halmstad. Att distansjobba blev också en möjlighet för Mikko, han har fått okej till att fortsätta sitt jobb på Trek Nordic på distans från Jämtland.

Bra hjälp med kontakter

Att det snabbt löste sig med jobb gjorde att hela flyttresan från idé till flytt har gått undan för Emelie och Mikko. Inflyttarprojektet Ta steget och kommunens inflyttarservice har varit till god hjälp.

– I början av året hittade jag Ta steget och tog kontakt med deras inflyttarvägledning. Det gav många tips och efter vårt möte kände jag att ”wow, detta är faktiskt möjligt”. Kommunens inflyttarservice var också till bra hjälp och tack vare dem fick jag kontakt med bland andra Knowit, berättar Emelie Eriksson.

Boende behöver förstås också ordnas inför en flytt, även det gick smidigt för Emelie och Mikko.

– Det var faktiskt oförskämt enkelt. Jag var lite orolig först eftersom vi ju inte har stått i någon bostadskö här. Men på Boplats Sverige hittade vi en lägenhet, gjorde en intresseanmälan och fick den. Det är en av de nyproducerade lägenheterna på söder i Östersund. Jag tror vi kommer trivas bra där!

Snowboard och cykel lockar

Emelie som ursprungligen är från Karlshamn har pluggat en termin i Östersund för några år sedan och har tack vara det en del kontakter i stan. Mikko är från Finland och har tidigare bara varit i Jämtland när Emelie och han besökt Åre och cyklat på semestern.

– Mikko är ett snowboardfan och efter några vintrar i Halmstad är han peppad på riktig vinter, så det kommer nog bli bra, säger Emelie.

Själv är hon framför allt en cykelfantast och första helgerna är redan uppbokade.

– Jag kommer åka till Åre. Bike Parken är öppen i en månad till efter att vi flyttat upp. Jag bara måste dit, säger hon.

Till andra som funderar på att göra samma flyttresa säger hon:

– Bara gör det! Det är inte så svårt. Det finns personer som jobbar med att hjälpa och vägleda, ta kontakt så löser det sig!

Namn
Emelie Eriksson

Plats
Östersund

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10

Namn
Lena Morén

Plats
Genvalla, Östersunds kommun

Med skogen och fjället som klassrum

Lena blev granne med fjällen

Barndomsminnena lockade henne till Jämtland. Närheten till fjällen och naturen i vardagen har gett läraren Lena Morén både ett rikare friluftsliv och arbetsliv.

– Har alla med en kåsa? frågar Lena Morén eleverna som står vid grillplatsen på Norra skolan i Östersund.

Skolan ligger mitt i centrala Östersund, men det är nära till naturen och det utnyttjas. Här är skogen, fjället och skolgården klassrum. Skolan har en friluftsplan där olika mål finns för varje årskurs. De fjällvandrar, åker slalom och skridskor och gör skogsexkursioner. Det är enkelt att organisera en tur till skidspåret eftersom Östersunds kommun, liksom sex andra kommuner i länet, erbjuder gratis busskort för barn.

Det kan även vara mindre aktiviteter som i dag, säkerheten kring hur man handskas med ett stormkök.

– Att kunna grilla pinnbröd mitt i stan ger verkligen en friluftskänsla, säger Lena och börjar instruera eleverna i hur man sätter ihop ett Trangiakök.

Lena kollar vad eleverna kommer ihåg om allemansrätten och vad som gäller när man gör upp eld. Händerna sträcks upp i den höstkalla luften och alla vill svara.

För tre år sedan arbetade Lena på en skola i Sundsvall. Livet rullade på, tre barn och man och hus, de var tillfreds och rotade på platsen.

– Min mamma kommer från Jämtland och vi har en stuga här. Fjällintresset växte hela tiden för oss, berättar Lena.

Hennes man Magnus, skickade ett sms till Lena när han var på ripjakt i Jämtland och skrev: ”Vi bor på fel ställe, bor vi i Östersund har vi en timme till fjällen.”

– Det var där vi ville bo, men vi tänkte att vi inte kunde flytta. Vi hade det bra i Sundsvall och det kändes som om det var lite av ett välfärdsproblem att vi inte hade fjällen runt knuten.

De två äldsta barnen var positiva, den yngsta mer skeptisk. De landade i alla fall i att flytten var det bästa beslutet för hela familjen. Efter 17 år i Sundsvall tog det bara några månader så hade de köpt ett hus i Genvalla, Annersia. Flytten gick ett halvår senare. Lenas man Magnus kunde ta med sig sitt jobb så han bytte bara kontor medans Lena bytte arbetsplats.

– Jag var nöjd över mitt gamla jobb men det är berikande för mig som lärare att få jobba här. Jag får möta möta elever med en mångfald av bakgrunder och flerspråkigheten gör jobbet intressant.

Att vara lärare i Jämtland Härjedalen kan se väldigt olika ut. Här finns allt från den lilla byskolan till en av Sveriges största gymnasieskolor med runt 3000 elever. Gemensamt för många skolor är att undervisningen ibland sker på fjället och i skogen. Det kan vara bivackträning i Åre, vandring till Helags eller som på Svenstaviks skola där eleverna varje år får en älg från lokala älgjaktslaget för att lära sig det hållbara med att ta tillvara på kött från närmiljön. Funäsdalens skola har ski-in och ski-out läge med bara några meter till gondolbanan där barnen åker skidor på rasten. En del skolor har uttalade frilufts- och fjällprofiler och på gymnasienivå finns möjlighet för elitsatsande ungdomar att kombinera studier och elitsatsningar inom fotboll, gymnastik, alpin- och längdskidåkning.

Naturen är kärnan i allt som har med aktiviteter för Lena att göra. Hon paddlar kajak, fjällvandrar och åker längd och turskidor. Hon kör skoter och fiskar. I våras blev hon färdig med jägarexamen.

– När jag kom hit tyckte jag att november var en trist månad. Det var innan jag upptäckte långfärdsskridskor. Nu är det mitt största intresse.

Numera handlar november om att hitta vilka sjöar som fryser först.

– Hela familjen åker och det är fantastiskt vad man får uppleva. Jag är glad att mina barn får med sig det här med naturen, det kommer hjälpa dem när de behöver balans i livet.

Nu är hon granne med fjället, precis det hon drömde om.

– Oavsett var du bor i Jämtland och Härjedalen så har du nära till fjällen.

Dessutom har hon fått två goda grannar till. Hennes föräldrar flyttade upp efter 45 år i Mora och bor i dag några hundra meter från Lena och hennes familj.

– Jag känner att cirkeln är sluten, jag är hemma.