Namn
Joachim Krantz

Plats
Oviken, Bergs kommun

Goda grannar i Oviken

Först har han svårt att sätt ord på varför Oviken är så fantastiskt. Men efter en stund radas argumenten upp ett efter ett. Den vackra sjön, närheten till fjällen, all nödvändig service och en levande bygd. Men det bästa av allt – hjälpsamheten och gemenskapen grannar emellan.

– Vi är störtkära i Oviken, och jag antar att det handlar om ”hela paketet” med både miljön och folket, säger Joachim Krantz.

Han är uppvuxen i Svenstavik, men sambon Camilla Wedfelt kommer från Stockholm, där de träffades för ungefär tio år sedan. När flyttbeslutet togs bodde de dock i Göteborg, där Joachim vantrivdes och föreslog att de skulle flytta tillbaka till Stockholm. Men Camilla hade en annan idé.

– När hon sa Jämtland blev jag såklart jätteglad, för det var hit jag egentligen ville, berättar Joachim.

Från ord till handling var steget inte långt. Camilla är specialpedagog och fick jobb först. Ganska omgående lyckades även Joachim hitta sysselsättning. De köpte en fin villa mitt i Oviken till ett bra pris. Här blev de välkomnade med öppna armar.

– Det är mycket grannsamverkan. Vi har till exempel en gemensam allmänning med lekplats och grillplats som vi sköter tillsammans. Folk är utåtriktade och pratglada. Ibland kan det ta en evighet att rasta hundarna, för alltid träffar man någon granne som vill prata, skrattar Joachim.

De har också upptäckt hur hjälpsamma många är. När de precis flyttat in hade Joachim ingen erfarenhet av renovering, men fick hjälp av en äldre granne så fort han behövde. Det var även en självklarhet att få låna verktyg från grannens snickeri.

Det finns många exempel på hur alla hjälps åt. Till exempel samåker de ofta med kompisar till och från Östersund, handlar åt varandra, matar husdjur när någon måste jobba över eller agerar chaufför mitt i natten efter krogbesök.

Inom kort flyttar Joachim och Camilla till en gård utanför Oviken. Ett barn är på väg och de vill ha mer utrymme både utomhus och inomhus.

– Just nu är vi bara på gården ibland och fixar, men ändå erbjöd sig en farbror i byn att skotta med sin traktor. När vi kommer dit är det alltid plogat och fint!

Namn
Maartje Dijkers och Mark Huizing

Plats
Bräcke

Mer tid för patienterna i Bräcke

De hade pratat om Nya Zeeland, för den vackra naturens skull och möjligheten att vistas mer utomhus. Men att flytta så långt bort från sitt hemland? Nej, det kändes inte rimligt. Och efter ett besök i Sverige insåg de att drömmen kunde förverkligas på närmare håll. Nu är det tre år sedan holländarna Maartje Dijkers och Mark Huizing slog sig ner i Bräcke, något de inte ångrar för en sekund.

– Här har vi haft råd att bygga ett stort, fint hus och vi kan gå rakt ut i naturen när vi vill. Särskilt under pandemin har det blivit tydligt hur lyxigt vi har det. När vi satt i karantän kunde vi ändå ta på oss skidorna och åka ut på sjön. Det är frihet, säger Maartje.

Bräcke valde de för att det ligger mitt i Sverige. Tillräckligt långt norrut för att få skog och fjäll, men ändå rimligt nära för släktingar att besöka. Att hitta arbete gick lätt. Som läkare var Maartje eftertraktad och fick snabbt jobb på hälsocentralen. Där har hon sällskap av fler inflyttade, då hennes tre läkarkollegor kommer från Polen.

Mycket i yrket är lika, särskilt för Maartje, som även i Holland arbetade i ett landsbygdsområde. Geografiskt är det självklart något helt annat än landsbygd i Sverige, men typen av människor hon möter är desamma.

– Folk på landet klagar inte så mycket och söker bara vård när det behövs. Jag jobbade en kort period i Amsterdam och där kunde folk komma till akuten mitt i natten för urinvägsinfektion, säger hon.

Den största skillnaden är att hon i Sverige har mer tid för patienterna, vilket hon uppskattar. Hon trodde det skulle vara en utmaning att bo i samma by som hon jobbar, att folk till exempel skulle prata sjukdomar när det möttes på affären, men det har hittills gått bra. I stället har det blivit en fördel att hon känner de flesta, då hon kan ha en helhetssyn på varje patient.

– Alla är väldigt trevliga och snälla, och så tacksamma att vi flyttat hit och vill bo kvar!

Att lära sig språket var en utmaning, men helt nödvändigt för att bli en del av arbetsplatsen och samhället. Nu pratar både Maartje och Mark flytande svenska efter idoga studier.

– Men lätt var det inte. Framförallt i början trodde jag att jag aldrig skulle lära mig språket, minns Mark.

Han fick jobb via kontakter och arbetar som underhållsingenjör på Nouryon, en världsomspännande kemiindustri, som bland annat har verksamhet i Ånge. De trivs båda bra med sina jobb, men det är tiden med familjen och fritiden utomhus som känns viktigast.

Innan flytten föreställde sig paret långa, äventyrliga vandringar i fjällen, men de har fått anpassa sig till barnen. Lenya är fyra år och Kaysa drygt ett år – och de båda hänger gärna med på kortare dagsutflykter, men några längre turer blir det inte än så länge. Barnen går på förskolan och trivs väldigt bra.

Mark och Maartje har lärt känna många föräldrar där. När de byggde sitt hus var det också en hel del grannar som körde eller promenerade förbi för att kolla läget. Förutom grannar umgås de även med kollegor och några holländare som bor i samma kommun. Däremot har pandemin påverkat utbudet av aktiviteter, men inom kort ska Maartje starta barngympa och Mark planerar för en scoutgrupp i framtiden. Han har också börjat jaga.

– Alla mina kollegor pratade om jakt, så jag blev nyfiken och började läsa på. Sedan tog jag jägarexamen och har skjutit bland annat en tjäder och ett rådjur som vi styckade med hjälp av en instruktion på Youtube. Det känns verkligen långt i från Holland, skrattar Mark.

Namn
Erika Borgström & Hedda Bångman

Plats
Almåsa

Jobba med utsikt över – ”Sveriges bästa storslalombacke”

Almåsa i Offerdal, erbjuder numera inte bara på skidåkning. Ett stenkast från skidanläggningen finns åtta kontorsplatser att hyra. Ett initiativ av nystartade Cowork Almåsa AB.

Erika Borgström, är en ut av projektledarna. Hon hoppas projektet kommer främja hela Offerdalsbygden.

– Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Ut genom köksfönstret skymtas Almåsa skidbacke som ännu inte har någon snö. Vi slår oss ner vid köksbordet. Erika har dukat fram kaffe och kanelbullar i det hemtrevliga köket. Hennes kollega och en ut av husets delägare, Hedda Bångman, häller upp kaffe till oss medan hon börjar prata,

–  Almåsa har stor potential att bli en attraktiv plats för de som vill integrera fritidsintressen med jobbet. Här finns tidig snö då området är relativt snösäkert, en av Sveriges bästa storslalombacke och över 30km längdskidspår när allt är uppkört, säger Hedda.

Hedda (vänster) och Erika (höger) hoppas kontorskollektivet kommer gynna hela Offerdalsbygden.

Brist på bäddar har tidigare varit en problematik för Almåsa skidanläggning. För att kunna utvecklas och ta emot fler gäster har Almåsa Fritid i Offerdal AB och Danir fastigheter finansierat byggnationer av nio attefallshus. Numera har skidanläggningen plats för sextio gäster mot tidigare tjugo.

Hedda och Erika har en förhoppning om att kontoret kommer locka en blandning av besökande skidentusiaster, tillsammans med deras primära målgrupp, nyinflyttade till närliggande byn Kaxås. Sen 2019 har Kaxås utökats med ungefär 80 vuxna och 54 barn. En fördubbling antal invånare från tidigare 100.

“Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden”

Inflyttningen är till stor del resultatet av projekt Kaxås. Ett initiativ som startades när Kaxås skola var på väg att läggas ner. För att rädda skolan och byns nedåtgående befolkningsutveckling, fokuserade projektet främst på barnfamiljer.

– Vi gjorde en inofficiell marknadsundersökning och frågade runt bland ny-inflyttade i Kaxås. Det verkar som ungefär hälften jobbar på distans. Och många är intresserade av att hyra kontorsplatser, säger Hedda.

Den äldre villan som tidigare varit privatägd, ligger strategiskt nära alla skidaktiviteter.

Det är lätt att smittas av Heddas och Erikas entusiasm för sin bygd. Det finns en märkbar glöd för landsbygden och att fler ska upptäcka hur det är att bo och leva i Offerdal.

–  Våra förhoppningar är att vi blir pionjärer genom att förespråka coworking på mindre orter. Vi hoppas även kunna skapa ett mervärde som förenklar för fler att flytta ut på landsbygden, säger Hedda.

Erika nickar instämmande;

– Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden. Därför tror jag det blir ännu mer viktigt med knutpunkter på mindre order. Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Erika blev husägare i Kaxås vintern 2020. Hon beskriver Offerdalsbygden som ”levande” med mycket framåtanda.

– Jag hade aldrig ens varit här innan jag flyttade hit. Men Offerdal är verkligen en landsbygd full av liv. Det bubblar av tacksamhet att få bo här. Och alla verkar dela ett gemensamt intresse av naturen och årstiderna, säger Erika.

Cowork Almåsa AB slår upp dörrarna i februari. Inledningsvis med åtta kontorsplatser men förhoppningen är att kunna utöka till tjugo. På tomten står det även en bagarstuga som kan innebära ytterligare projekt i framtiden.

– Jag skulle gärna vilja öppna en våffelstuga på vintern och ta vara på gammal kultur, exempelvis baka tunnbröd. Vidare hoppas vi driva event som har ännu mer koppling till naturen. Vi kommer aldrig kunna tävla med Åre. Men enkelheten som finns här i Almåsa känns unikt för den här platsen. Jag tror det finns människor som kommer lockas av det, säger Erika självsäkert.

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10

Namn
Nicola Dennison

Plats
Överhogdal, Härjedalen

Drömmen om draghunds-VM tog Nicola till andra sidan jorden

Text & bild: Nicole Fhors

När Nicola Dennison från Timaru, Nya Zeeland, skaffade sig sin första husky hade hon inte i sina vildaste fantasier trott att hon drygt nio år senare skulle hamna i Sverige i ett försök att förverkliga sina drömmar om att tävla i Draghunds-VM i Östersund 2022.

Under 2018 kom Nicola i kontakt med Marie Israelsson från Vigge, som under många år varit en av de världsledande slädhundsförarna inom sprint. Kontakten kom att bli oerhört värdefull för henne då hon fick chansen att sätta sin egna siberian husky i träning tillsammans med Maries elitspann, medan hon själv pendlade fram och tillbaks mellan Sverige och det dåvarande jobbprojektet i Schweiz. Det var under ett av de många besöken hos Marie i natursköna Vigge som fröet om ett eget tävlingsteam och en VM-debut under 2022 först såddes.

– Det var verkligen stort att uppleva och se med egna ögon hur lättillängligt allt kunde vara. Att det var möjligt att leva mitt i naturen, intill vatten och nära till träningsspår såsom Marie och många vänner gjorde – därhemma hade man behövt vara miljonär för något liknande. Möjligheterna i norra Sverige kändes så stora i jämförelse, säger Nicola.

Trots att hon besökt flertalet toppresterande draghundskennlar runt om i Europa, till och med i USA, så kände hon dragningen växa sig allt starkare till norra Sverige. Det var något med visst med den svenska naturen, vidderna och livsstilen som talade till henne.

Så kom det sig att Nicola, som tidigare aldrig riktigt funderat över att lämna Nya Zeeland, under 2019 fick ett jobberbjudande som projektledare hos ett stort multinationellt processtekniskt bolag inom mejeriindustrin. Jobbet skulle komma att ta henne till Skandinavien under en längre tid – och hon bestämde sig snart för att ta det stora steget. Närheten till snö innebar för henne en helt unik chans att investera i sin dröm om VM och passionen för slädhundarna. Och så började satsningen.

– Det var en enorm satsning för mig, en investering i mina drömmar. Att processen skulle bli både utdragen, kostsam och komplicerad när Covid-19 plötsligt slog till hade jag inte kunnat förutse, konstaterar Nicola när hon berättar om hur hon under 2020 bestämde sig för att ta sina hundar från Nya Zeeland till Danmark, där hon först bodde. Men att ha sina hundar hos sig var viktigt för henne; det var hennes stora chans att påbörja träningen av sitt egna racingteam inför VM 2022 i Östersund.

I sviterna av Covid-19 förändrades emellertid mycket. Liksom alla de andra planerade tävlingarna, ställdes Draghunds-VM 2021 in, men flyttades till 2022. Samtidigt under första halvan av 2021 avslutades jobbkontraktet i Danmark.

– Det var oerhört frustrerande att inte få uppnå målen jag satt upp för oss! Vi hade tränat så hårt och var i toppform. Den enkla vägen hade tveklöst varit att åka hem till Nya Zeeland igen och fortsätta livet såsom jag alltid gjort… Men jag var inte redo att ge upp drömmen, den levde ju vidare.

Istället för att ta den enkla vägen ut bestämde sig därför Nicola för att stanna i Sverige och ägna tre månader åt att sondera terrängen i de Härjedalska och Jämtländska nejderna. Tillsammans med hundarna körde hon otaliga mil i sin vita van för att se över vad för möjligheter det fanns för henne bygga ett permanent liv i Jämtland, alltmedan hon njöt av att få upptäcka de oändliga träningsmöjligheterna tack vare de otaliga spårsystemen som norra Sverige bjöd på.

Ju mer Nicola upplevt av Sverige tillsammans med hundarna, desto starkare har längtan och drömmen växt sig. Och den lever vidare. Drömmen om VM 2022 och ett eget litet Jämtländskt paradis där hon kan bygga ett liv tillsammans med sina hundar. Med vatten, stor tomt och den vackra skandinaviska naturen som granne – och ändliga möjligheter att träna sina hundar året om.

– Min dröm för mitt framtida liv här i Sverige är att ha idyllisk liten timrad stuga med en sjö utanför dörren. Att ha mark där mina hundar kan springa fritt – något som verkar överkomligt här. Helt enkelt att leva ett liv som jag inte behöver ta semester ifrån. Men för att uppnå den drömmen behöver jag finna ett jobb, avslutar Nicole.

Draghunds-VM arrangeras 10-12 mars 2022 på Skidstadion Östersund (Biathlon national Arena) Där gör 1700 hundar och 250 aktiva från 25 länder upp i olika tävlingsklasser.
www.ostersund2022.com

Hållbar jakt

Jakten på älgen och bilden

Fotografen och influencern Sofia Ekenlund har över 36 000 följare på Instagram. Genom sina bilder berättar hon om naturen och jakten i Ragunda.

– Ibland är det svårt att veta om jag ska sikta med kameran eller bössan när det brakar fram en älg, säger hon.

Älghunden Amaroq skäller intensivt. Han vill att Sofia ska koppla loss honom så att han får börja jaga älg. Myren är som en färgsprakande smällkaramell med höstens röda och gula färgtoner. Ovanför oss reser sig ett dimhöljt berg, en karaktäristisk syn i Ragundadalen. Det är precis det här som Sofia brukar fotografera. Det handlar om naturen och dess magi som hon förmedlar i sina bilder på ett sätt som når alla sinnen.

– Naturen är den naturliga källan, det är här jag får inspiration och i bilderna är det viktigt att det är äkta, och det här är äkta för mig, säger hon.

För sju år sedan tog hon jägarexamen, men det var ingen självklarhet då hon som barn tyckte jakten var otäck och hon grät när vilt fälldes. Hon gråter fortfarande när ett djur dör. En kalv skulle hon aldrig kunna skjuta om det inte skulle vara för att det är ett ståndskall för hennes hund.

– Jag är en sån djurvän och det är känslomässigt jobbigt att behöva döda. Tårarna kommer fortfarande samtidigt som jag är väldigt tacksam över de djur jag får och det tackar jag naturen för. Jag tror att det är viktigt att känna så också, det är inte bara att ta.

För Sofia är det viktigt med en hållbar jakt.

– För mig är det viktigt att veta vad jag äter för kött. Om jag slutar jaga kan jag lika gärna bli vegetarian.

Det är hela konceptet med jakt som hon gillar, det är roligt när det händer något under passen, men inte en nödvändighet. Så länge hon är utomhus är det en vinst i sig.

– Jag släpper djur och tar bilder ibland, jag behöver inte skjuta.

Jakten är även en slags meditation för Sofia, där tiden går snabbt även om det inte händer något. Hon gillar att bli totalt avkopplad från resten av världen.

– Jakten ger mig frihet, det är en sån upplevelse att bara få vara med sig själv i tystnaden. Det känns som om många människor har svårt att vara själv, men om man klarar av att sitta själv på ett jaktpass då klarar man det mesta, säger hon.

Namn
Sofia Ekenlund

Plats
Ragunda kommun

Kultur i länet

Hellre Jämtland än Hollywood

Jonna Hylén och Martin Johansson vet att det går regissera sin egen tillvaro i arbetslivet. De arbetar som kulturproducent och regissör i länet och de skulle aldrig byta Jämtlandsscenen mot Hollywood.

– Jag tror att det är bättre att vara en stor fisk i en liten pöl, säger Jonna Hylén.

Allting börjar med en gul post-it lapp under en sömnlös natt. Numera är lappen inramad på kontoret på Frösön. Ordet som står på lappen är ”Undantaget”. Här driver Jonna Hylén och Martin Johansson en scenkonstförening som verkar för att skapa levande teater i länet av, för och med jämtar. Det där ordet som kom som en idé under den där natten, har nu bidragit till att föreningen Undantaget firat 2 år.

Både Jonna och Martin är födda och uppväxta i Jämtland, de delar erfarenheten av att ha lämnat länet och återvänt. För Martin var det drömmen om att bli skådespelare som drog honom söderut, för Jonna var det musiken och studier. Martin slog sig blodig i sina försök att komma in på scenskolan, istället gick han in i den berömda väggen som producent i Kalmar och under samtalen med psykologen klarnade allt.

– Psykologen sa att det enda jag pratade om var Jämtland, men jag tänkte att dit kan jag väl inte återvända. Där finns inga jobb, berättar Martin.

Det är nu 10 år sedan och han har sedan dess skapat sina egna vägar i arbetslivet. Jonna har sig själv att tacka för att hon flyttade hem. Hon pluggade till etnolog i Uppsala, engagerade sig som projektledare för Kulturernas karneval, men ändå var det något som skavde.

– Jag saknade känslan av tillhörighet och sammanhang.

Dessutom tyckte hon att hennes kompetens behövdes mer i Jämtland än i Uppsala.

– Här kan jag göra mer skillnad, det är lättare att få gehör för idéer och stöd för sina visioner som kulturutövare, många tror nog att det är tvärtom, säger hon.

Så korsades Martin och Jonnas vägar tillbaka hemma i Jämtland och ur det föddes Undantaget. Det är många uppsättningar, samarbeten och sommarteatrar som Martin hunnit med under åren och mestadels skapar han sina jobb själv.

– Jag går hyfsat runt ekonomiskt här, men i förhållande till de som jobbar i Hollywood är jag inte ekonomiskt lyckad. Däremot är flera vänner och kollegor inom branschen avundsjuka på mig att jag lyckats bosätta mig och verka på en enda plats, som dessutom råkar vara min barndoms plats. Jag skulle aldrig byta det här mot Hollywood.

Naturen är lika viktig för Jonna som scenen, närheten till äventyr som inte behöver planeras och att vistas ute ger henne frihetskänslor. Förutom vidderna och vyerna ser Jonna ser andra fördelar också.

– Det finns stora möjligheter att komma ur ekorrhjulet här, man kan hitta billigt men fint boende. Minskade levnadskostnader frigör tid och frigjord tid gör att man kan ägna sig åt det man älskar. Det handlar om att hitta en livsstil som är billigare så att man inte behöver ägna sin tid åt att tjäna eller konsumera pengar. Många skulle må extremt bra av det, säger hon.

Namn
Sivan Jansson & Emma Erlandson

Plats
Nulltjärnarna, Åre kommun

Drömfiske i länet

Sivan och Emma fiskar sig friskare

I Jämtlands län finns det tusentals vilda, friska vatten med livskraftiga fiskebestånd, där du med gott samvete kan spara några matfiskar. För Emma Erlandson i fiske-föreningen Fjällorna handlar fisket också om något helt annat.

– I fisket är jag här och nu, det är en skön känsla, säger hon.

Nulltjärnarna bjuder på en vacker sommarkväll, det är vindstilla och i det kristallklara vattnet simmar fjällvattnets guldkorn; öringar och rödingar. Vindens frånvaro bjuder in knotten, men för Sivan Jansson som står ute i vattnet i vadarkläder och svingar flugan, spelar det ingen roll. Hon är precis där hon vill vara.

Vi befinner oss några kilometer nordväst om Vålådalen och det här är ett av Jämtlands läns cirka 22 000 potentiella fiskevatten. Genom klok förvaltning och fiskevårdsinsatser skapas ett hållbart fiske så att generationerna efter också ska kunna fånga fisk. Vid en av Nulltjärnarna fiskar just nu två kvinnor och de vill bli fler. Därför startade flugfiskeinstruktören och fiskeguiden Sivan Jansson den rikstäckande fiskeföreningen Fjällorna för 15 år sedan.

Emma Erlandson är lokalansvarig i Östersund där har de invigt kaffepannan och haft en första träff.

– Syftet är att vi ska få ut flera kvinnor till våra vatten och att vi ska få fler fiskekompisar, säger Sivan Jansson.

Fisken lyser med sin frånvaro trots att Sivan byter fiskeplats och fluga. Men för henne gör det inte något.

– Fiske för mig betyder avkoppling, det är meditativt och för mig är det också ett sätt att fiska mig frisk.

Sivan Jansson fick en stroke för 9 år sedan och det var genom fisket hon rehabiliterade sig. Fisket är ett bra sätt att återhämta sig och att ladda energi. Genom att vada i strömmande vatten så stärker man balansen, och flugbindning är ett fantastiskt sätt för att öva upp finmotoriken. I dag är hon återställd förutom hjärntröttheten, men också den hjälper fisket henne med.

– Stresshormonet sänks, jag får energi och intrycken från naturen är lätta att bearbeta. Jag hittar ett lugn och laddar batterierna, säger hon.

För Emma Erlandson är gemenskapen med andra fiskande kvinnor viktig, men hon ser fisket som en typ av meditation.

– Oftast har jag tusen bollar i luften och har svårt att varva ner, men med fisket är jag bara där, berättar hon.

Därför handlar det inte så mycket om att fånga fisk.

– Vi kommer ut i naturen, det är just det fisket handlar om, säger Sivan Jansson.

KRÖNIKA

Välkommen till Jämtland Härjedalen

Vi hade precis vinkat av min mamma i Göteborg inför hennes tågresa tillbaka hem till Jämtland. Hem till lugnet. Trodde hon. En kvart efter att hon kommit hem landade vårt flyg och snart stod min fru, jag och våra barn i hennes hall. Vår överraskningskupp hade lyckats. Chocken gjorde att hon knappt uppfattade att jag skulle på anställningsintervju nästa dag och att vi efter 19 års frånvaro nu planerade att flytta till Jämtland.

Mitt i karriären och mitt i smeten. Det var ju så här det skulle vara, living the dream liksom. Även om vi trivdes i Göteborg fanns en gnagande känsla av att något fattades i våra liv. Tiden kanske? Vardagen bestod i att lägga ett livspussel som hela tiden fick fler bitar. Även om vi bodde centralt så gick osunt mycket tid till att pendla mellan jobb, skola och hem. Storstadsnormen och studier hade lett oss till Göteborg och en flytt tillbaka fanns liksom inte på kartan. Men våra samtal om livet kom allt mer att handla om att vi ville hitta en bättre balans och en göttigare vardag. Och där någonstans började vår flyttresa.

Rullgardinen gick upp för oss under ett snöigt sportlov. Med fjällen som fond upptäckte vi att den tillknäppta plats vi en gång lämnat nu präglades av sjyssta värderingar och innovativa, öppna människor. Värdegrundsdrivna initiativ, som i storstan oftast drunknar i trafikbruset, var här något som gav ringar på vattnet och bidrog till en skön plats att bo på. Det ville vi vara en del av! Väl tillbaka i ett sidregnigt Göteborg kändes beslutet självklart – om en av oss fick jobb i Jämtland så skulle vi flytta.

Visst är det märkligt. Föreställningen om att det inte finns några intressanta jobb utanför storstadsområdena. För så är det ju inte. Vi trodde att nytt jobb det får vi tidigast om ett år, kanske flera. Två månader senare hade vi båda fått jobb. Flytten var ett faktum, vi sade upp oss och började packa för nystart.

Det var härligt att ha bestämt sig, men visst funderade vi på om det var rätt. Vi hade ju karriär och hörnbalkong i innerstan och skulle barnen få nya vänner? Då visste vi inte vad vi vet idag. Flytten gav oss en möjlighet att forma om våra liv utifrån vad som var viktigt för oss där och då. Nu njuter vi av att ha säsong året runt och mer tid för livet, fem timmar per person och vecka för att vara exakt. Den tid som vi tidigare ägnade på bussen mellan jobb, skola och hem ägnar vi idag åt varandra, små vardagsäventyr i naturen och annat som vi mår bra av.

Visst går det att jobba för mycket även här. Men den omedelbara närheten till skog, fjäll och sjö ger oss kraft där emellan och vi är tacksamma att vi hade modet att låta hjärtat styra. Mamma har förresten hämtat sig från chocken och det är en ömsesidig glädje att nu vara närmare varandra.

Den största skillnaden efter flytten är att vintrarna fått en helt ny mening för oss. Tidigare var vintern vår innesäsong, nu är det precis tvärtom. Vintern gör länet till en enda stor lekplats dit hela familjen längtar. Att kunna planera för utförsåkning utifrån snöprognos istället för när vi har vår semester, det har blivit en vardagslyx för oss.

Astrofotografen

En fotostjärna med fokus på mörkret

På NASA:s hemsida visas hans bilder på pärlemormoln, hans film på norrsken har världsbandet Coldplay använt under en turné och fem av hans bilder har blivit till frimärken. Göran Strand är astrofotografen med fokus på himlen.

Vad är det med mörkret som fascinerar dig?

– Många kan bli rädda i mörkret men jag gillar att vara ute själv och fota, sinnena skärps och jag uppfattar omgivningen mycket starkare. För mig är det också en slags meditation att vara helt själv i tystnaden, det ger mig sinnesro.

Vad är det bästa med Jämtlands län ur en fotografs ögon?

– För mig är det kombinationen, att jag kan se stad, vatten och fjäll från samma ställe. Och jag behöver bara åka en mil från Östersund för att slippa ljusföroreningar och kunna se Vintergatan.

Vad är det magiska med stjärnor, norrsken och månen för dig?

– Det är att få känna sig obetydlig, vi stressar runt i våra liv, men när jag tittar på månen blir allt det betydelselöst. Det är nyttigt att känna sig liten ibland, då tror jag man blir en bättre människa.

– Maja Blomqvist, inflyttare från Göteborg.

Goda grannar i Oviken

Mer tid för patienterna i Bräcke

Jobba med utsikt över – ”Sveriges bästa storslalombacke”

“Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden”

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Vidare läsning:

Drömmen om draghunds-VM tog Nicola till andra sidan jorden

Jakten på älgen och bilden

Hellre Jämtland än Hollywood

Sivan och Emma fiskar sig friskare

Välkommen till Jämtland Härjedalen

Kontakta oss så hjälper vi dig ta steget till Jämtland Härjedalen

En fotostjärna med fokus på mörkret

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!