Anja Fjellgren Walkeapää, 33 år, tillhör Mittdålens sameby där hon växt upp och tillbringat större delen av livet.

Att bo i Jämtland Härjedalen är att bo i Saepmie

Jämtland Härjedalen är ett län med mångfald – stad, byar, landsbygd, glimrande sjöar, forsande älvar, milsvida fjäll, varierande natur och ett rikt djurliv. Här samsas arv och miljö med nyskapande och tillväxt, lokalbor med nyinflyttade och besökare som vill ta del av allt som länet har att erbjuda. Mitt i allt detta finner vi också den samiska kulturen och samerna, Sveriges ursprungsbefolkning. Att bo i Jämtland Härjedalen är att bo i Saepmie.

Saepmie
Det vi idag kallar Saepmie är ett begrepp som innefattar både landområdet Saepmie såväl som det samiska folket. Samerna är Sveriges urfolk, och det sägs att de första kom efter inlandsisen hade smält för ungefär 10 000 år sedan, men arkeologer gör fortfarande fynd som gör att historien skrivs om. En historia som berättar om statsmakternas kolonisation, överhetens förtryck och samernas motstånd – något som länge följt det samiska folket, och på sätt och vis gör än idag, om än i en annan samtid.

I Jämtlands och Härjedalens natur- och kulturlandskap – som till mångt och mycket är tillgängligt för oss alla tack vare Sveriges allemansrätt – finns flera samebyar, med renvallar och kåtatomter. Här vandrar och betar renarna stora delar av året, och framåt våren söker sig vajorna åter till fjälls för att kalva – då gäller det att ta extra mycket hänsyn och visa respekt genom att hålla avstånd. För att vi i länet och hela landet ska kunna bevara våra lokala kulturarv, vår vackra natur och vårt rika djurliv måste vi leva i samklang, med och vid sidan av varandra.

Inte bara renskötare
Anja Fjellgren Walkeapää, 33 år, är inte bara renskötare, hon driver även sitt eget konsultbolag från Mittådalen, och tillhör Mittdålens sameby där hon växt upp och tillbringat större delen av livet. Anjas konsultföretag Renskog går till större delen ut på att hjälpa samebyar på olika sätt, med målet att skapa den förändring som behövs för samernas framtid.

– Renarna har funnits här i årtusenden. För att de ska leva vidare och för att bevara den natur och det djur– och kulturliv vi har här måste vi kunna samexistera mycket bättre än vad vi gör idag. Myndigheterna måste se efter skogsbruket och den natur som finns här mycket bättre, det måste finnas mer omsorg, respekt och vilja att bevara det vi har. Det måste till bättre samtal och respekt, säger Anja.

Anja har en master i skogsvetenskap och efter sin utbildning blev hon anställd på Skogsstyrelsen som renskötselspecialist. Idag är hon helt och hållet egen, och med en utmattning i bagaget har hon lärt sig att hon inte kan göra allt – hur mycket hon än vill.

– Renarna kommer alltid först. Vårt jobb är att hjälpa dem och se att de har det så bra de kan ha det. Det är renarna och vädret som styr vardagen, och när jag inte är ute och arbetar med renarna ägnar jag min tid framför datorn med mina konsultuppdrag, säger Anja.

Ett unikt kulturarv
Det lokala kulturarv som Jämtland och Härjedalen har går inte bara långt tillbaka i historien, det är unikt och det är få som kan konkurrera med det som Saepmie är. Marken, människorna, renarna – men också det immateriella kulturarvet, det vill säga sådant som inte lämnar fysiska spår som till exempel berättelser och sägner, men också platser med historia. Med säkerhet skulle dessa historier, och Saepmie som helhet, behöva vara en större del av den svenska läroplanen, i utbildningssyfte men också för att uppmuntra till intresse, nyfikenhet och förståelse.

Jerker Bexelius, 55 år, är verksamhetschef på Gaaltije-Saemien Museume, ett sydsamiskt kultur- och resurscentrum i Östersund, och same.

– Det råder en stor okunskap om samerna och Saepmie. Den typiska bilden många har av en same är en same i kolt för att det är det vi ofta ser i turistbroschyrer – men det är långt ifrån hela bilden. Samer är helt vanliga människor, och precis som alla andra lever de på olika sätt och är olika individer, säger Jerker.

Framtiden är svår att sia om
Ett av de större problemen som samerna kämpar med idag är den exploatering som påverkar renarna och renskötarnas områden. Alltifrån turister som vill besöka fjällnaturen till privat mark. Det är ett ständigt jobb att skydda renarna och verksamheten, och av förklarliga skäl kan detta skapa missnöje och en känsla av utanförskap och orättvisa.

– Det handlar inte om att folk inte ska få vistas på dessa platser, men på vilket sätt de gör det. Tio som gör fel gör mycket större skada än 100 som gör rätt tyvärr, säger Jerker.

Det blir tydligt att mycket handlar om inställning. Inställningen att värna om den samiska kulturen, respektera vad det innebär att bevara den och hjälpa till att främja dess framtid. Mycket ligger på myndighetsnivå, menar Jerker, men som individer kan vi göra mycket mer än vad vi tror, framförallt när vi befinner oss på de platser där samerna verkar och renarna betar. Enligt lag ska den samiska kulturen främjas – men mellan myndigheter, skogsbruk och privatpersoner kommer Saepmie ofta i kläm.

– Jag vet inte när folk fick för sig att man kunde ta för givet att saker var deras, och inte ge tillbaka. Samerna har alltid behövt och behöver fortfarande försvara sig, trots att de tillhör Sveriges urbefolkning. Allt de vill är att ha sina rättigheter för att slippa kämpa för sitt leverne, säger Jerker.

Lika villkor står högt på önskelistan, och att bli respekterade. Lyssnade till. Att bli inbjudna till samtal och möjligheten att påverka fler beslut. Att kunna känna sig trygga där de bor utan att bli utsatt för hot eller hat. De vill kunna finnas på de marker som deras förfäder alltid funnits på utan att känna sig rädda eller diskriminerade.

Framtiden är svår att sia om. Det styrs av omvärlden, menar Anja, inte minst tänker hon på klimatförändringarna, som utöver allt annat också påverkar renarna och renskötseln. Hon önskar att aktörer som livnär sig på turismen skulle bidra till bättre synergier med samerna och den samiska kulturen. Det kan handla om att sprida information eller bjuda in till samarbete. Det gäller även Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen, där behöver saker skakas om från grunden, menar hon.

– Jag tänker på allt som en triangel, naturen, djuren, människan – i det lever man och det skulle jag gärna vilja fortsätta med, säger hon.

En av de saker Linnea, 30 år, uppskattar mest med att bo i Vemdalen är variationen av årstider och säsonger.

Lär känna besöksnäringen

Jämtland Härjedalen turism – vår samverkansplattform för utveckling av besöksnäringen

Adventure Sweden – a showroom for adventures in Jämtland Härjedalen

Turism- och destionationsutveckling på Mittuniversitetet

ETOUR – Sveriges största turismforskningscentrum

Plugga till vildmark och äventyrsguide

Åredalens folkhögskola utbildar inom friluftsliv och fjäll

Från sportlov till fjälliv – Linneas lovestory i Vemdalen

Som liten tillbringade Linnea Frisk från Stockholm varje sportlovsvecka i Björnrike, och ur det föddes en förkärlek till fjällvärlden, mer specifikt Vemdalen. Många år senare bor och jobbar hon inte bara i samma fjällby, hon bygger hus och väntar barn med mannen hon träffade under sin första säsong.

Från Stockholm till Vemdalen
Att Linnea, 30 år, skulle bo och leva i Härjedalen var inget hon hade planerat för som liten, men så blir ju sällan livet som man tänkt sig. Efter studenten började hon sommarjobba i mataffären på Utö i Stockholms skärgård, och frågade sig själv vad hon skulle göra den andra delen av året. Hon sökte flera jobb i samma matvarukedja som hon redan arbetade för, men längre norrut. Hoppet var att få tillbringa vinterhalvåret på en skidort. Det slutade med Vemdalen, och en säsong skulle bli till flera.

– Jag träffade min nuvarande man som är härifrån redan under min första vinter i Vemdalen. Jag åkte fortfarande hem till Stockholm på somrarna, men efter ett par år kom jag fram till att jag ville satsa på ett liv i Härjedalen, så jag började titta efter en utbildning, säger Linnea.

Linnea började på Turismvetenskapsprogrammet på Mittuniversitetet i Östersund, och pendlade till Vemdalen på helgerna.

– Efter tre års utbildning fick jag en praktikplats på destinationsbolaget här, vilket ledde till ett vikariat som senare skulle bli en fast tjänst, säger Linnea.

Ett liv i fjällen finns
Livet här är inte för alla, men innan man vågar testa vet man inte, menar hon.

– Jag är från Sveriges största stad, men trots det finns det väldigt mycket som jag uppskattar med det här livet. Jag gillar årstiderna och säsongerna här uppe. Det skapar väldigt stor variation i vardagen, säger Linnea.

Efter många år på Destination Vemdalen har Linnea nu börjat arbeta på Storhogna Högfjällshotell & Spa som event- och kommunikationskoordinatior. Hon är själv ett exempel på hur man kan bo och leva där man vill, och ändå arbeta med något man gillar.

– Vemdalen blomstrar, många företag etablerar sig här vilket är positivt. Många drivna människor flyttar hit och bygger upp ett liv, säger Linnea.

Ett liv i fjällen finns, men ska man trivas här ska man ha ett öppet sinne, menar Linnea.

– Man kanske måste anpassa sig lite till en början. Man får ta de jobb som finns under en period, för att lära känna folk, lära känna kulturen och hitta mer långsiktiga möjligheter, säger Linnea.

Livet i Vemdalen by beskriver hon som enkelt, fyllt med upplevelser och i gemenskap. Hon tipsar om att gå med i en förening eller testa på en hobby för att knyta kontakter. Vardagen består ofta av någon form av aktivitet, vare sig det är barmark eller snö.

– Det aktiva livet är mer tillgängligt här. Om jag inte tränar så kanske jag tar en fjälltur, eller så tar vi med middagen ut. Det finns så mycket fint att uppleva här, säger Linnea.

Beställ magasinet hem till dig!

Omöjligt att odla?

Intill älv, fjäll och på väderutsatt mark hittar vi trädgårdsentusiasterna i Jämtland Härjedalen. Vi träffar tre som motbevisar alla fördomar om odling på nordliga breddgrader och representerar våra tre växtzoner.

Växtzon 6

Inger Eriksson, 84 år, är född och uppvuxen i Jämtland, men inte på samma plats som hon har sin blomstrande trädgård. Ursprungligen kommer hon från Krokvåg utanför Hammarstrand, men kärleken tog henne till Stugun, där hon bor än idag.

– Jag tror att trädgården håller mig frisk, säger Inger.

Ingers bor i ett hus alldeles intill Indalsälven, och hennes vackra trädgård, som består av blommor och växter av alla de slag, är i full blom i juni. Pioner, rosenbuskar och vallmo är exempel på några av de ståtliga blomster som skymtar i rabatten. Blomintresset har Inger haft hela livet, och både inresset och kunskapen har växt med tiden.

– När jag blev medlem i Trädgårdsamatörerna för många år sedan tog mitt intresse verkligen fart, jag lärde mig massor och planterade mer, säger Inger

– Det är klart att allt inte trivs här, man får anpassa sig. Jag kan till exempel inte ha ett magnoliaträd, men min rhododendron har jag lyckats bra med, den är jag väldigt glad för, säger Inger.

Under den långa vintern sköter hon om sina pelargoner och läser på inför vårens odling, när det är dags att så igen.

– Jag tror på trädgård. Det är väl bevisat tror jag, att det är bra för människan, säger Inger.

Växtzon 7

Sanne Björö, 29 år, från Stockholm och Martin Liljekvist, 32 år, från Örebro drogs till Åre av samma anledning, vintern och skidåkningen. Drygt tio år senare bor de kvar, några mil öster ut, på sin gård Mällbyn i Mattmar. Idag är sommarhalvåret minst lika viktigt som vintern de först kom för, inte minst för deras inkomst.

– Jag älskar vårt liv och vår gård här. Jag älskar att bo här i Mattmar, säger Sanne.

Intresset för jordbruk har Martin haft med sig så länge han kan minnas och utöver skidåkningen är det nu odlingen som han lägger sin tid på.

– Vi började småskaligt med jordbruk på en bit mark en bit från där vi bodde. Men vi insåg ganska snabbt hur mycket tid och energi det tog att pendla mellan bostad och odling, det var inte hållbart, säger Martin.

Martins intresse växte snart på Sanne, som blev mer och mer intresserad. Plötsligt fann de sig själva söka efter gårdar på Hemnet.

– Det har varit en process och är fortfarande, vi har varsin resa och ser på saker lite olika, men med en gemensam vision, säger Sanne

– Vi vill inte vara månskensbönder med jobb vid sidan, vi satsar fullt ut och gör detta helhjärtat, tillägger Martin.

Idag arbetar Sanne och Martin med Mällbyn på heltid.
De levererar grönsaker till lokala restauranger och verksamheter, men för att kunna livnära sig på sitt jordbruk i längden vill de kunna skala upp sin odling, och vara mer tillgängliga för konsumenterna.

– Vi måste hitta ett sätt att nå ut till folk och få dem att välja oss framför att handla importerade grönsaker på mataffären. Det jobbar vi extra mycket med nu, säger Martin.

Visionerna och ambitionerna är tydliga. Sanne och Martin gör inte det här för skojs skull – enbart.

– Vi vill hitta ett hållbart sätt att driva Mällbyn, så att det kan leva länge, även för kommande generationer, säger Sanne.

Växtzon 8

Ida Siggelin, 34 år, är en hemvändare som inte hade en tanke på att bo eller odla intill trädgränsen, när hon en gång flyttade från Bruksvallarna. Men med åldern kom längtan smygande tillbaka.

Efter många år i Gränna, tog hon med sig mannen i sitt liv och flyttade hem till Härjedalen.

– Jag ville njuta av naturen, inte staden, till vardags, säger Ida.

Idas föräldrar driver sedan länge Bruksvallarnas Fjällhotell, där även hon fick möjlighet att börja jobba, medan hennes sambo utbildade sig till elektriker. När Ida inte arbetar lägger hon tid på odlingen.

– Det är ett intresse som gått överstyr och det eskalerade ännu mer när vi skaffade barn, säger Ida.

Ida brinner för närodlat och vill helst vara självförsörjande när det kommer till grönsaker. Något många kanske inte tror är möjligt om man bor i växtzon 8.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt att titta på vad vi stoppar i oss. Även grönsaker, som ibland transporteras från andra sidan jordklotet, kan vara besprutade eller vara av dålig kvalité. Det är sådan otrolig skillnad om man jämför med lokalt och närodlat, inte minst i smak, säger Ida.

Idag består odlingen främst av olika grönsaker som Ida odlar i landet eller i sitt växthus. Hon understryker att det finns utmaningar, men det är långt ifrån omöjligt.

– Jag kan tycka att det är skönt att inte allt går, man får jobba med de förutsättningar man har. Men fördelarna är att vi har färre problem med sniglar eller skadedjur, och med ett växthus kommer man väldigt långt, säger Ida.

Ida listar morötter, potatis, sallad och kål som exempel på sådant som mår väldigt bra i växtzon 8, även broccoli, sockerärtor och blomkål trivs i det svalare klimatet. Tomater och gurka fungerar utmärkt i ett växthus, eller inomhus. Frodiga fruktträd, som plommon och äpplen, är däremot sådant man kanske inte ska hoppas på. Men så kan man inte få allt.

– Jag hade inte tänkt att det var här jag skulle hamna, men idag känns det otroligt att kunna ge våra barn en uppväxt här, säger Ida.

Fler berättelser från Jämtland Härjedalen

Lunchdopp i Storsjön väckte drömmen om ett kallbadhus

Lunchdoppen utvecklades till en dröm om en samlingsplats vid Storsjön, där alla ska känna sig välkomna. Med gräsrotsengagemang och en vilja att doppa kropp och knopp tillsammans med andra, kan ett kallbadhus komma att bli verklighet i Östersund.

→

Med sydsamiska som växtkraft för framtida samiska generationer

Förskolepedagogen Anne Laila Buljo Åhrén bidrar till att kommande generationer pratar sydsamiska. ”Om jag inte trott på språkets överlevnad hade jag aldrig jobbat med det här. Det hade varit som att jobba som präst men inte tro på gud.”

→

Moa & Patrik flyttade nyligen till Jämtland och fann ett ”smörgåsbord av klättring”

De hittade varandra när de arbetade säsong i Abisko. Tillsammans hittade de till Jämtland. Nyinflyttade Moa Almqvist och Patrik Mäler bestämde sig för att lämna Norrköping och bege sig norrut för att skapa ett nytt hem. Paret välkomnades av mer klätteräventyr än de väntat sig, både inom- och utomhus.

→

Namn
Sofie Nilsson och Sara Gärdegård

Länkar

Webbsida: Upptäck Jämtland

Upptäck Jämtland på Facebook

“I Jämtland finns något för alla, det gäller bara att hitta dit”

En hemvändare, en inflyttare, båda med samma längtan ut i det fria.

Sara Gärdegård och Sofie Nilsson bestämde sig för att kartlägga äventyr, stora som små i hela Jämtlands län. Allt för att göra det enklare för fler att hitta ut till Jämtlands många guldkorn. Möt duon bakom sajten upptackjamtland.se

En stilla eftermiddag med utsikt över den vinterklädda Storsjön, strax utanför Östersund.

Där möter Ta steget kreatörerna Sara och Sofie som ligger bakom sajten Upptäck Jämtland. De dyker upp utrustade med ved, värmande nyponsoppa och ingredienser till kolbulle. Medan första kolbullen bryns, delar Sara och Sofie med sig om vänskapen, och varför de tycker små vardagsäventyr är lika värdefulla som stora.

Med en gemensam lust att upptäcka nya platser i naturen, fann de varandra när Sofie sökte praktik hos Sara. En nära vänskap växte fram när de förstod att de delade lika mycket intresse för digital design och kommunikation, som för äventyr utomhus.

– Jag pluggar digital design och hade sedan tidigare följt Sara på Instagram. När det blev klart att jag skulle göra min praktik i Östersund, tänkte jag direkt på Sara, säger Sofie.

Genom Sofies och Saras gemensamma friluftsintresse upplevde de att det saknades en bra informationskanal om alla guldkorn som finns att upptäcka i Jämtlands län, och framförallt hur man hittar dit. En två meter lång länskarta sattes upp på väggen och de började märka ut olika utflyktsmål. Det blev också startskottet för arbetet med Upptäck Jämtland.

– Från början var det främst för oss själva, men ju fler platser vi hittade desto mer ville vi dela med oss till andra, säger Sofie.

– Vi började med att kartlägga vattenfall. Det var så tillfredställande att upptäcka hur många det fanns. Men det var ganska opraktiskt att märka ut platserna på kartan så vi bestämde oss att göra en digital version istället, säger Sara.

Den digitala kartan utvecklades snart till en webbplats, upptackjamtland.se. I takt med att utflyktsmål med tillhörande information och koordinater ökade på webbplatsen, växte även antalet följare i sociala medier. Idag har över 120 000 personer besökt hemsidan. Och runt fyra tusen är medlemmar i Upptäck Jämtlands Facebookgrupp.

Informationen som ligger på Upptäck Jämtland hemsida är hämtat från kommuner, Länsstyrelsen och genom tips från besökare av webbplatsen. Men att uppsöka alla besöksmål själva skulle bli ett heltidsjobb utan betalning.

– Vi kanske har besökt fem procent av det som ligger uppe på hemsidan. Det finns ju väldigt många platser. Vi har ingen beställare utan Upptäck Jämtland är helt på vårt initiativ. Därför har hemsidan utvecklats i mån av tid. Men det känns alltid tillfredställande att skapa något som gynnar andra än bara en själv, säger Sara.

Sofie instämmer och säger,

– Det är roligt att göra folk nyfikna på utomhusliv. Och att det finns så många olika platser att besöka. Ofta behöver man inte ens åka så långt. Det är lätt att bli hemmablind, vilket är synd, för det finns så mycket i ens närområde att upptäcka.

Sara och Sofie vill inspirera till att upptäcka hela länet. De hoppas kunna bidra till en mindre hård belastning på populära destinationsmål i länet om besökarna sprids ut till fler platser.

– Vi vill visa att det finns fler ställen än trendiga turistmål som Blanktjärn och Jämtlandstriangeln. Därför har vi inte ens med dem på hemsidan. Om vi kan sprida ut oss blir det inte samma tryck på ett och samma ställe. Det är så mycket fokus på Åretrakten som många flyttar hit för. Men vi borde alla hjälpas åt att sprida att det finns mer att upptäcka här i Jämtland Härjedalen, säger Sara.

I vår del av Sverige kan vädret slå om snabbt. Särskilt när man vistas i fjällen. Därför tycker Sara och Sofie att det är viktigt att tänka på säkerheten genom att läsa på om platsen och vädret innan man åker ut. Men förutom att vistas i naturen på ett tryggt sätt, tycker de att alla har ett gemensamt ansvar.

– Det är viktigt att tänka på allemansrätten, inte störa, inte förstöra. Respektera natur och de människor som bor i närheten, säger Sofie och fortsätter. Jag som tidigare jobbat med turism på olika fjälldestinationer, ser att vissa gränsar till överturism. Och det finns många besökare som inte har någon fjällvana eller vet hur man bör vistas i fjällen. Men var drar man gränsen? Svåra frågor som jag tror ingen riktigt vet hur man ska hantera ännu, säger Sofie.

Sara och Sofie hoppas på många fler utomhusäventyr i framtiden. Drömmen är att fortsätta kombinera digital design, kommunikation tillsammans med friluftsliv. Men för tillfället har de precis släppt en vinterversion på Upptäck Jämtland hemsida med en massa nytt att upptäcka.

Victoria Forsberg

Länkar

Vemdalens Hembygdsgård

Vemdalens hembygdskultur sprider bygdens kulturarv

Nu och då är hembygdsgården i Vemdalen en plats att mötas på oavsett bakgrund eller ålder. Där byggs broar mellan generationer. Inflyttare hittar ett sammanhang. Och besökare får uppleva en av länets äldsta hembygdsgårdar.

I hjärtat av Vemdalen ligger en av länets äldsta hembygdsgårdar. De slitna, bruna husknutarna vittnar om en rik historia. Både nu och då, är det en plats för Vemdalsbor och besökare att mötas på.

Victoria Forsberg, 22 år, är inflyttad från Värmland sen ungefär tre år tillbaka. Som barn spenderade hon och familjen alla vinterlov i Vemdalens skidbackar. Då hade hon ingen tanke på att bli lokalbo. Men med åren blev besöken allt längre. Och efter jobbat sin första vintersäsong i Vemdalen, bestämde hon sig slutligen.

– Mina bästa barndomsminnen är från Härjedalen. Jag fann mig själv vilja åka norrut när jag behövde komma undan. Naturen här har alltid gjort mig lugn och trygg. Jag kände mig tryggare i Vemdalen än i Karlstad, så det kändes naturligt att flytta, säger Victoria.

Under sommaren har hon jobbat med att utveckla historiska tidsresor för barn. Barnen får ”resa” bakåt i tiden genom att leka och lära sig hur man gjorde förr. Victoria tycker tidsresorna är viktiga för barns lärande om bygdens förflutna.

–Barnen älskar de här tidsresor, de är helt lyriska när de går härifrån. Förutom att det är en rolig aktivitet så är det viktigt att berätta tidigare generationer. Jag tror det skapar ett intresse och en förståelse för platsens historia och kultur, säger Victoria.

Victoria tycker Härjedalens hembygdskultur skiljer sig från den värmländska. Bland annat att den verkar vara en mer aktiv mötesplats för hela bygden.

– Jag upplever att Härjedalen har en levande hembygdsgårdskultur vilket jag tror är bra för samhörighet i bygden. I Karlstad är hembygdsgården inte en självklar mötesplats som det är här, säger hon.

Victoria hoppas på att vara fortsatt aktiv i hembygdsföreningen även efter sommarens tidsresor.

Det finns en enorm glädje i att tillsammans med andra jobba för något gemensamt, säger Victoria.

Ideellt arbete vet Kristina Kristofferson vad det innebär. Hon har varit ordförande för Vemdalens hembygdsförening i femton år. Hon lägger ungefär fem timmar varje vecka.

Men Kristina ser inte det som en uppoffring, snarare tvärtom.

– Jag tycker det är roligt! Samtidigt som jag ser mycket potential att använda hembygdsföreningar mer än vad vi gör i samhället. Dels inom besöksnäringen, men även av ortens befolkning. Hembygdsgårdar är ett fantastiskt levande museum. Det som är unikt med hembygdsföreningar är att de bevarar kunskap och inspiration om det lokala kulturarvet, säger hon.

En levande hembygdsförening kan öka känslan av sammanhang för ortens befolkning tror Kristina. Hon förklarar hur viktigt det är att få en djupare förståelse för sin historia och på det sättet bidra till stolthet för sin bygd och platsen man bor på. Men även ur ett inflyttarperspektiv är hembygdsföreningen viktig.

– Som inflyttare till Vemdalen, upplever jag att föreningslivet gör det enklare att komma in i samhället. Dels få en känsla av gemenskap genom att lära känna nya personer. Men även att sammanfoga nya idéer som i sin tur kan leda till utvecklingspotential för orten. Dessutom kan föreningslivet föra ihop en mix av människor och åldrar. Vilket alltid är bra för nya perspektiv, säger Kristina.

Namn
Sofia Klasson, kommunikatör

Länkar

Stories Jämtland Härjedalen, på Instagram

Riktiga berättelser från Jämtland Härjedalen

Sofia Klasson, kommunikatören bakom det passionsdrivna Instagramkontot, stories_jamtlandharjedalen, berättar hur nio berättelser blev till fem tusen följare.
Varför berättelser är viktiga för en plats. Och hur ett Instagramkonto kan skapa vänner för livet.

Med en varsin kaffe i handen sitter vi i Sofia Klassons hemtrevliga kök. Bandspelaren är ännu inte igång innan hon börjar berätta. Sofia stannar upp när hon märker att jag fumlar med att hitta rec-knappen och frågar, ”ska jag dra början igen?”

– Det hela började med att jag och några andra fick äran att arrangera TEDx Östersund för sex år sedan. Jag var med i kommunikationsteamet som tillsammans tog fram ett manifest och hashtaggen, #whereIcomefrom, som vi ville bygga lokal stolthet för och sätta platsen på kartan. Det mynnande senare ut i nio berättelser i foto, film och text. Men det tog inte lång tid innan vi hade slut på innehåll till sociala medier. Det var då vi kom på att vi skulle kunna testa ”curated account,” att låna ut kontot till olika gäster.
Visit Sweden har exempelvis länge arbetat på det sättet, förklarar Sofia.

Sofia spenderade många söndagskvällar framöver för att hitta folk. Med tiden, och i takt med att kontot växte, blev det ”proffsigare” och fler började känna igen kontot. Det är dock fortfarande ett ständigt pågående jobb att hitta nya deltagare och få en bra spridning på människor och platser i länet. Men Sofia tycker att alla möten gör det värt det.

– Det har alltid känts naturligt för mig att nätverka, även digitalt. Dessutom, för två veckor sedan var det någon som skrev till mig att Stories Jämtland Härjedalen kontot var en utav anledningarna hon flyttat till Jämtland. Då blev jag så glad! Dessutom hittade jag en av mina bästa vänner genom kontot. Så jag har verkligen skapat värdefulla kontakter där, säger hon!

Syftet med kontot är lika solklart nu som när kontot startades, att skapa stolthet hos människor som bor i Jämtland Härjedalen. Inspirera varandra. Allt ifrån vardagsliv till att hitta smultronställen.

– Om det resulterar i att människor vill flytta hit så är det bara en bonus. Men kontot ska inte kännas som en turistbyrå. Även om gäster ofta lägger upp fjäll och livsstilsbilder.

Samtidigt så är det en utav anledningarna varför många väljer att bo här, säger hon.

Vecka efter vecka, året om gästas kontot av eldsjälar, ambassadörer, lokalbor, urfolk, inflyttare och hemvändare. Alla med sin unika berättelse om Jämtland Härjedalen.

Sofia tycker sig se en trend i hur människor väljer att leva.

– Idag tror jag många väljer platsen man vill bo på först, sen får jobbet komma efter. Vi är inte lika styrda av arbete som tidigare generationer varit. Det håller på att ändras till att vi skapar förutsättningar på platsen vi bor på istället, säger Sofia.

Namn
Kristina Ernehed,
utvecklingskoordinator för Heimbygda

Heimbygdens föreningsliv - där då och nu bygger framtiden

Kristina Ernehed, utvecklingskoordinator för Heimbygda, belyser kulturarvet och hembygdsrörelsens betydelse för en mer hållbar framtid.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder.

Antingen där det offentliga lämnat, eller aldrig funnits, säger Kristina Ernehed

Kristina Ernehed, har en bakgrund som journalist och medievetare. Hon har alltid varit intresserad av samhällsutveckling och att världen ”ska bli lite bättre.” Idag jobbar Kristina bland annat för Heimbygda, den regionala organisationen för 73 hembygdsföreningar i Jämtland Härjedalen. Hon startade 2015, då som projektledare för ett föryngringsarbete som pågick under tre år. Projektet initierades för att locka fler barn och ungdomar till hembygdsföreningar. Men efter ha rest runt i hela länet och besökt föreningar, insåg Kristina att ett annat slags perspektiv behövdes.

– Det visade sig att det gjordes en massa aktiviteter för barn och unga inom hembygdsrörelsen. Problematiken handlade istället om kommunikation som inte nådde ut till barnfamiljer och ungdomar. Vi började istället rikta blicken inåt för att stärka den interna synen på hembygdsföreningens roll i samhället. Genom att stärka inåt, blev det lättare kommunicera utåt. Under projektets tre år märke vi att det blev en förändring i vilka som engagerade sig. Det blev en större mix mellan åldrarna, säger Kristina.

Kristina är ärlig med att hon bar på en del fördomar och ”felaktiga” uppfattningar gällande hembygdsföreningar innan hon började jobba för Heimbygda. Men som ändrades i takt med hennes arbete.

– Jag fick en helt annan bild av hembygdsrörelsen. Jag mötte en rörelse som är otroligt kraftfull och engagerad. En samtidsaktör. Detta blev en stark insikt för mig. Idag kan jag inte tänka mig en mer viktig rörelse!

Inom hembygdsrörelsen och kulturarvsvärlden finns grunderna för en hållbar utveckling.

Det finns erfarenheter kring hur man brukar jorden på ett mer hållbart sätt. Hur man tar till vara på hushållen och tar hand om våra resurser liksom hur man organiserar sig. Allt det finns, säger hon.

Förutom vara en resursrik källa kring hållbarhet, bär hembygdsrörelsen på mycket historia.

Varje plats är unik säger Kristina. Hon tycker det är missvisande att säga att det finns bara ”en svensk historia,” när varje bygd, landskap och region bär på sin egen. Mångfalden börjar i att se de olika linjerna av mänsklig utveckling.

– Det blir tydligt inom hembygdsrörelsen, hur mycket historien skiljer sig från Ragunda till Härjedalen. Om man dessutom ser det ur ett nationellt perspektiv inser man hur många skilda kulturarv och berättelser det finns utspridda över landet. Det är en enorm rikedom. Men också en otrolig angelägenhet att vi inte tror på den svenska historien som en enskild historia som ska gälla för alla, säger Kristina.

För att skapa en bättre nutid måste vi förstå dåtiden. Kristina menar att kulturarvet är en förutsättning för ”fredliga samhällen.” Att kunna sin historia innebär att lära oss att dra erfarenheter av det som varit bra, och mindre bra inför framtiden.

Det innebär även att lära oss av varandra. Idag jobbar Kristina bland annat mycket med nätverkskapande mellan föreningar som delar kunskapsområden sinsemellan.

– Att få mötas och dela erfarenheter, kunskap och idéer är något väldigt enkelt men väldigt kraftfullt. Det stärker det engagemang som finns, får det att växa och spridas.

Trots att varje bygd är unik med olika resurser så tror Kristina att engagemanget inom föreningsliv är tveklöst starkare på landsbygden än i städer. Därför att samhällsservicen inte kommer lika ”gratis” som det gör i en stad. Invånare på mindre platser är tvungen att bli aktiv för att skapa en förändring. Men engagemang kommer även med andra fördelar.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder. Där antingen det offentliga har lämnat, eller aldrig funnits. Dessutom, engagemang föder engagemang. Jag tror det är viktigt för människors välmående att känna sig betydelsefull, samhörighet med andra, samt bidra till det samhälle de bor och verkar i, säger hon.

Historiskt sett har det länge funnits ett starkt föreningslivengagemang och småföretagande i Jämtland Härjedalen. Nutida siffror visar på att medlemmar i länets hembygdsrörelse är bland de som jobbar mest ideella timmar i Sverige och hör därför till de mest engagerade.

– Jämtland är ett av de mest decentraliserade länen i Sverige. Det bor fler utspritt på landsbygden än i Östersund. Vi har en otroligt levande landsbygd, säger hon.

Men om landsbygden ska förbli ”levande” så tycker Kristina att det är viktigt att den värderas och prioriteras i mycket högre utsträckning än vad som tidigare gjorts. Hon tror vi står vid ett vägskäl.

– Vi är i ett skede att vi måste gå över i en hållbar utveckling annars har vi ingen framtid.

Framtidsforskning pratar om byarnas samverkan som en väg till ett hållbart samhälle och det är det Heimbygda representerar, som jag tror är vägen framåt, säger Kristina.

Länkar

Grundskolor i Härjedalens kommun

Litenheten är storheten med Lofsdalens skola

Turister och besökare identifierar främst Lofsdalen med stugor, skoter, skidor och natur. För familjerna som bor här året runt är också skolan i byn är en väldigt viktig del av livet. En liten åldersintegrerad skola vid foten av fjället Hovärken, där F-6 klassen är som en stor syskonskara.

Det är bara 20 elever från förskoleklass till sexan som går på Lofsdalens skola. Utsikten över fjället Hovärken och liftsystemet är minst sagt vacker. Lofsdalen är en populär skidort under turistsäsongen och skoterfantasterna flockas vintertid. Antalet fritidsstugor ökar varje år, men cirka 180 bofasta personer har sin vardag här, oavsett om liftarna går eller inte. Skolan i Lofsdalen tar även emot barn från bland annat Glöte, Linsell och Sörvattnet.

– Det är lite speciellt att arbeta här eftersom det är så stora variationer i ålder på barnen i klassen. Det gör att varje år blir en ny upplevelse, berättar Stina Åslund, förskollärare som är resurs i förskoleklassen.

Det här läsåret är det tio elever som går i förskoleklass, vilket är ovanligt många i samma årskull. Variationen mellan läsårens upplägg och barnkullar gör att skolan i Lofsdalen arbetar i en så kallad B-form, där barn i olika årskurser från förskoleklass till sexan går i samma klass. Flexibiliteten och anpassningen till förändringar är en av Lofsdalens styrkor.

– Här tar vi både året och dagen ”som det kommer” på ett annat sätt än i en större skola, säger Stina.

Stina är utbildad förskollärare och flyttade till Lofsdalen från Flen för snart ett år sedan. Med sig hade hon maken och två barn som går i skolan där hon nu jobbar som resurs för förskoleklassen. En av eleverna är Stinas nioåriga dotter som har diagnosen autism. Det var en av anledningarna till att de valde Lofsdalen. Ett lugnare tempo generellt, färre barn på skolan och mer flexibilitet.

– Det är stor skillnad för henne sedan vi flyttade hit. Här är hon som en av alla andra barn och det går lätt att göra anpassningar. Det är till exempel inga problem att hon använder det lugnare kapprummet med de äldre barnen för att hon känner sig tryggare med det.

Familjen hade lite koll på byn innan de bestämde sig för en flytt. Stinas man är född i Lofsdalen och även om han växte upp i Stockholm finns kopplingar hit. Från tanke till beslut tog det bara två månader.

Stina jobbade till en början med turism och hoppade in i skolan när det behövdes, men nu är hon anställd, ”i huset” som hon säger, och har jobbat heltid på skolan och förskolan sedan nyår.

– Det finns alltid ett behov att fylla. Eftersom vi är en liten skola är det förstås extra känsligt när någon är borta, så som det varit mycket av under pandemin.

Efter en kort morgonsamling i klassrummet tar barnen på sig ytterkläderna och ställer upp sig på led. På vägen korsas inte bara någon enstaka bilväg utan även skoterleder och skidspår.

I blandade åldrar, och hand i hand, promenerar de bort mot vindskyddet.

– Här är barnen som en grupp syskon, säger Carina Hagstedt, även hon lärare i F-6an. Barn som kommer hit från andra större skolor har ofta en lite turbulent tid i början. Det tar dock inte så lång stund innan de förstår att det går bra att bara vara sig själv.

Carina kommer från Arvika, men bestämde sig för att flytta upp och starta en kiosk på fjället, där helst ingen skulle handla.

– Jag var rätt slutkörd, hade jobbat på stora skolor med många barn som hade stora behov av stöd. Jag orkade inte med mer skola, trodde jag.

Det blev ingen kiosk, men det blev något helt annat att vara lärare här. Carina har ”gett sig den” på att hon innan hon går i pension om tio år så ska hon ha fixat en idrottshall till skolan.

Ännu vet hon inte hur det ska gå till. Trots avsaknaden av självklarheter som en idrottshall uppväger fördelarna.

– Enkelheten ger en sådan kvalitet. Det går inte att flytta tillbaka till något annat, jag har aldrig ens haft tanken, säger Carina.

Hedvig, som går i sexan, sitter och ritar vid ett träd. Det är hennes sista år på Lofsdalens skola. Nästa år ska hon och fyra klasskamrater pendla med buss till Sveg för att börja högstadiet. En resa som hennes storasyster redan gör och som inte är något konstigt för barnen i sexan. Efter sexan får man pendla, så är det bara.

Hedvig gillar verkligen att skolan i Lofsdalen är liten, att hon som elev alltid får hjälp.

– Carina är det bästa läraren jag någonsin har haft. Hon lyssnar, förklarar jättebra och har väldigt kul humor. Det är roligt att vara i skolan med henne.

Klasskompisen Liam står lutad mot en tall bredvid och har avslutat en blyertsteckning av renen Rune.

– Det är alltid lätt att hitta någon att vara med på rasterna. Och i klassrummet får man olika nivåer på uppgifterna. Det är klurigare uppgifter för oss som är äldre, mer att tänka på, och de som är yngre får göra det på lite enklare sätt.

Barn har behov av att röra på sig och i Lofsdalen åker de mycket längdskidåkning på vintern, och många barn ses igen på kvällarna under gemensamma aktiviteter i föreningarna och idrottsklubbar i byn. Det är mycket lek, även bland de lite äldre barnen, och personalen är sällan sjuka, vilket de tror beror på all utevistelse.

– Vi har alltid utelektioner på måndagar, minst hela förmiddagen, berättar Stina. Kommer vi inte ut på måndagar blir veckan inte helt som den borde.

Stina skrattar lite åt sin kommentar, men uteaktiviteterna är en viktig del av skolan och en viktig del för barnen som går här. Ingen gnäller över att man är utomhus. Det är färggranna skoteroveraller och skidkläder på barnen, mössor som åker av när solen tittar fram.

Klassen samlas efter en stund. Alla får presentera och berätta om vad de skapat med färgerna i snön, på träbitar eller fallna trädstammar de hittat. Konstverk som försvinner med nästa regn.

Mitt i solgasset står Lilly som går i tvåan. Vattenfärgerna har inte bara hamnat i snön. Hennes väldigt färggranna händer antyder att bildlektionen varit rolig.

– Jag gillar att ”konsta”, göra saker med färg och så, säger hon med ett stort leende innan hon ställer sig i ledet för att traska tillbaka till skolan.

Det är dags för lunch. Jublet stiger bland barnen. Det är tacofredag!

När Lofsdalen satsar på året-runt-turism flyttar fler till byn

I Lofsdalen fortsätter satsningarna inom besöksnäringen, men det är inte bara ett sätt att locka fler besökare till byn. Det handlar också om att få fler bofasta, och på antalet året-runt-boenden har ökat!

För några år sedan startade projektet Vision Lofsdalen. Ett projekt som drevs av en företagarförening med ekonomiskt stöd från det offentliga. Målet var bland annat att utveckla sommarturismen så att fjällbyn blir en året-runt-destination. För att lyckas med det skapas ett helt nytt besöksmål, ett område med så kallade multileder – leder för cykling och vandring sommartid och för skidåkning och snöskovandring vintertid.

Cykelturism populärt

I Lofsdalen finns sedan tidigare en downhill-park och några högalpina cykelstigar, men för att göra cyklingen ännu intressantare och tillgänglig för fler behövdes också andra typer av leder.

– Det saknades leder som var mer tillrättalagda och nu kan vi erbjuda en komplett cykelprodukt med både downhill och stigcykelleder för hela familjen, säger projektledare Helena Fjellgren.

Bara ett och ett halvt år efter projektstart kunde hon konstatera att resultat redan syntes.

– Vi har otroligt många fler cykelgäster och de leder vi hunnit bygga hittills har blivit populära, vilket är fantastiskt.

Bofasta har ökat med 13 procent

En viktig del i Vision Lofsdalen är också att öka tillväxten, locka fler företagare att etablera sig i byn och få fler att bosätta sig här.

– Vi är ju en liten by med runt 170 boende. För att kunna utvecklas behöver vi fler inflyttare och det är en stor del i projektet. Vi har jobbat mycket med kommunikation och nätverkande.

Under vintern anordnades bland annat digitala nätverksträffar. Träffar med högt i tak öppna där alla som är intresserade av Lofsdalen och dess framtid var välkomna.

– Mötena blev jättefina och överträffade mina förväntningar. Människor som var nyfikna på Lofsdalen har kunnat ställa frågor kring hur det är att bo här och vilka möjligheter som finns, säger Helena Fjellgren.

Senaste året har byn ökat antalet bofasta med 13 procent, och en av dem som skrivit sig här är frisören Manuela Ramirez. I våras flyttade hon med sin familj från Solna till en privat hyreslägenhet i Lofsdalen.

– Jag råkade läsa på Vision Lofsdalens hemsida att det behövdes en frisör i byn och då kände jag att det var läge att ta steget och testa att flytta hit, säger hon.

Manuela flyttade frisörsalongen till Lofsdalen

Manuela är uppväxt i Uppsala och det var när hon träffade sin man som hon första gången fick uppleva Lofsdalen.

– Han har varit här ända sedan han var barn, men jag hade inte varit norr om Gävle innan jag träffade honom, säger hon och skrattar.

Men fjällen och platsen gillade hon redan vid första besöket 2013.

– Jag är uppväxt i betongen och har alltid sett staden som mitt element. Men jag blev så fascinerad när jag kom hit. Första gången vi var här var på hösten och det var magiskt med höstfärgerna och var en väldigt positiv upplevelse.

Att bosätta sig här var ändå inte helt självklart för henne. Hon hade under många år pendlat från Solna till Uppsala där hon hade sin frisörstol, och jobbat upp en trogen grupp kunder. Att flytta verksamheten och starta från noll visste hon inte skulle bli helt enkelt.

– Min man har drömt länge om att bo här, för mig har det tagit mer tid. Men till slut var det så många saker som föll på plats och när pandemin kom och jag under förra hösten tappade många kunder blev det tydligt att det är det här vi ska göra nu, säger Manuela.

Manuela har öppet sin salong tre dagar i veckan och sedan tar hon på sig andra tillfälliga jobb när de dyker upp och hon utbildar sig till massör för att ha ytterligare ett ben att stå på.

Hon berättar att flytten har varit en omställning men att hon känner sig mer och mer hemma.

– Hade någon för bara några år sedan sagt att jag skulle bo i fjällen hade jag skrattat, men på väldigt kort tid har vi hittat hem här. Nu känner jag att jag är hemma där jag har min hatt och ställer mina skor. Mycket är nytt för mig här, men du växer av att utmana dig själv och lära dig nya saker. Ibland måste du våga, och det värsta som kan hända är ju att vi flyttar tillbaka igen. Men då har vi i alla fall testat.

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10