Victoria Forsberg

Länkar

Vemdalens hembygdskultur sprider bygdens kulturarv

Nu och då är hembygdsgården i Vemdalen en plats att mötas på oavsett bakgrund eller ålder. Där byggs broar mellan generationer. Inflyttare hittar ett sammanhang. Och besökare får uppleva en av länets äldsta hembygdsgårdar.

I hjärtat av Vemdalen ligger en av länets äldsta hembygdsgårdar. De slitna, bruna husknutarna vittnar om en rik historia. Både nu och då, är det en plats för Vemdalsbor och besökare att mötas på.

Victoria Forsberg, 22 år, är inflyttad från Värmland sen ungefär tre år tillbaka. Som barn spenderade hon och familjen alla vinterlov i Vemdalens skidbackar. Då hade hon ingen tanke på att bli lokalbo. Men med åren blev besöken allt längre. Och efter jobbat sin första vintersäsong i Vemdalen, bestämde hon sig slutligen.

– Mina bästa barndomsminnen är från Härjedalen. Jag fann mig själv vilja åka norrut när jag behövde komma undan. Naturen här har alltid gjort mig lugn och trygg. Jag kände mig tryggare i Vemdalen än i Karlstad, så det kändes naturligt att flytta, säger Victoria.

Under sommaren har hon jobbat med att utveckla historiska tidsresor för barn. Barnen får ”resa” bakåt i tiden genom att leka och lära sig hur man gjorde förr. Victoria tycker tidsresorna är viktiga för barns lärande om bygdens förflutna.

–Barnen älskar de här tidsresor, de är helt lyriska när de går härifrån. Förutom att det är en rolig aktivitet så är det viktigt att berätta tidigare generationer. Jag tror det skapar ett intresse och en förståelse för platsens historia och kultur, säger Victoria.

Victoria tycker Härjedalens hembygdskultur skiljer sig från den värmländska. Bland annat att den verkar vara en mer aktiv mötesplats för hela bygden.

– Jag upplever att Härjedalen har en levande hembygdsgårdskultur vilket jag tror är bra för samhörighet i bygden. I Karlstad är hembygdsgården inte en självklar mötesplats som det är här, säger hon.

Victoria hoppas på att vara fortsatt aktiv i hembygdsföreningen även efter sommarens tidsresor.

Det finns en enorm glädje i att tillsammans med andra jobba för något gemensamt, säger Victoria.

Ideellt arbete vet Kristina Kristofferson vad det innebär. Hon har varit ordförande för Vemdalens hembygdsförening i femton år. Hon lägger ungefär fem timmar varje vecka.

Men Kristina ser inte det som en uppoffring, snarare tvärtom.

– Jag tycker det är roligt! Samtidigt som jag ser mycket potential att använda hembygdsföreningar mer än vad vi gör i samhället. Dels inom besöksnäringen, men även av ortens befolkning. Hembygdsgårdar är ett fantastiskt levande museum. Det som är unikt med hembygdsföreningar är att de bevarar kunskap och inspiration om det lokala kulturarvet, säger hon.

En levande hembygdsförening kan öka känslan av sammanhang för ortens befolkning tror Kristina. Hon förklarar hur viktigt det är att få en djupare förståelse för sin historia och på det sättet bidra till stolthet för sin bygd och platsen man bor på. Men även ur ett inflyttarperspektiv är hembygdsföreningen viktig.

– Som inflyttare till Vemdalen, upplever jag att föreningslivet gör det enklare att komma in i samhället. Dels få en känsla av gemenskap genom att lära känna nya personer. Men även att sammanfoga nya idéer som i sin tur kan leda till utvecklingspotential för orten. Dessutom kan föreningslivet föra ihop en mix av människor och åldrar. Vilket alltid är bra för nya perspektiv, säger Kristina.

Namn
Sofia Klasson, kommunikatör

Länkar

Stories Jämtland Härjedalen, på Instagram

Riktiga berättelser från Jämtland Härjedalen

Sofia Klasson, kommunikatören bakom det passionsdrivna Instagramkontot, stories_jamtlandharjedalen, berättar hur nio berättelser blev till fem tusen följare.
Varför berättelser är viktiga för en plats. Och hur ett Instagramkonto kan skapa vänner för livet.

Med en varsin kaffe i handen sitter vi i Sofia Klassons hemtrevliga kök. Bandspelaren är ännu inte igång innan hon börjar berätta. Sofia stannar upp när hon märker att jag fumlar med att hitta rec-knappen och frågar, ”ska jag dra början igen?”

– Det hela började med att jag och några andra fick äran att arrangera TEDx Östersund för sex år sedan. Jag var med i kommunikationsteamet som tillsammans tog fram ett manifest och hashtaggen, #whereIcomefrom, som vi ville bygga lokal stolthet för och sätta platsen på kartan. Det mynnande senare ut i nio berättelser i foto, film och text. Men det tog inte lång tid innan vi hade slut på innehåll till sociala medier. Det var då vi kom på att vi skulle kunna testa ”curated account,” att låna ut kontot till olika gäster.
Visit Sweden har exempelvis länge arbetat på det sättet, förklarar Sofia.

Sofia spenderade många söndagskvällar framöver för att hitta folk. Med tiden, och i takt med att kontot växte, blev det ”proffsigare” och fler började känna igen kontot. Det är dock fortfarande ett ständigt pågående jobb att hitta nya deltagare och få en bra spridning på människor och platser i länet. Men Sofia tycker att alla möten gör det värt det.

– Det har alltid känts naturligt för mig att nätverka, även digitalt. Dessutom, för två veckor sedan var det någon som skrev till mig att Stories Jämtland Härjedalen kontot var en utav anledningarna hon flyttat till Jämtland. Då blev jag så glad! Dessutom hittade jag en av mina bästa vänner genom kontot. Så jag har verkligen skapat värdefulla kontakter där, säger hon!

Syftet med kontot är lika solklart nu som när kontot startades, att skapa stolthet hos människor som bor i Jämtland Härjedalen. Inspirera varandra. Allt ifrån vardagsliv till att hitta smultronställen.

– Om det resulterar i att människor vill flytta hit så är det bara en bonus. Men kontot ska inte kännas som en turistbyrå. Även om gäster ofta lägger upp fjäll och livsstilsbilder.

Samtidigt så är det en utav anledningarna varför många väljer att bo här, säger hon.

Vecka efter vecka, året om gästas kontot av eldsjälar, ambassadörer, lokalbor, urfolk, inflyttare och hemvändare. Alla med sin unika berättelse om Jämtland Härjedalen.

Sofia tycker sig se en trend i hur människor väljer att leva.

– Idag tror jag många väljer platsen man vill bo på först, sen får jobbet komma efter. Vi är inte lika styrda av arbete som tidigare generationer varit. Det håller på att ändras till att vi skapar förutsättningar på platsen vi bor på istället, säger Sofia.

Namn
Kristina Ernehed,
utvecklingskoordinator för Heimbygda

Heimbygdens föreningsliv - där då och nu bygger framtiden

Kristina Ernehed, utvecklingskoordinator för Heimbygda, belyser kulturarvet och hembygdsrörelsens betydelse för en mer hållbar framtid.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder.

Antingen där det offentliga lämnat, eller aldrig funnits, säger Kristina Ernehed

Kristina Ernehed, har en bakgrund som journalist och medievetare. Hon har alltid varit intresserad av samhällsutveckling och att världen ”ska bli lite bättre.” Idag jobbar Kristina bland annat för Heimbygda, den regionala organisationen för 73 hembygdsföreningar i Jämtland Härjedalen. Hon startade 2015, då som projektledare för ett föryngringsarbete som pågick under tre år. Projektet initierades för att locka fler barn och ungdomar till hembygdsföreningar. Men efter ha rest runt i hela länet och besökt föreningar, insåg Kristina att ett annat slags perspektiv behövdes.

– Det visade sig att det gjordes en massa aktiviteter för barn och unga inom hembygdsrörelsen. Problematiken handlade istället om kommunikation som inte nådde ut till barnfamiljer och ungdomar. Vi började istället rikta blicken inåt för att stärka den interna synen på hembygdsföreningens roll i samhället. Genom att stärka inåt, blev det lättare kommunicera utåt. Under projektets tre år märke vi att det blev en förändring i vilka som engagerade sig. Det blev en större mix mellan åldrarna, säger Kristina.

Kristina är ärlig med att hon bar på en del fördomar och ”felaktiga” uppfattningar gällande hembygdsföreningar innan hon började jobba för Heimbygda. Men som ändrades i takt med hennes arbete.

– Jag fick en helt annan bild av hembygdsrörelsen. Jag mötte en rörelse som är otroligt kraftfull och engagerad. En samtidsaktör. Detta blev en stark insikt för mig. Idag kan jag inte tänka mig en mer viktig rörelse!

Inom hembygdsrörelsen och kulturarvsvärlden finns grunderna för en hållbar utveckling.

Det finns erfarenheter kring hur man brukar jorden på ett mer hållbart sätt. Hur man tar till vara på hushållen och tar hand om våra resurser liksom hur man organiserar sig. Allt det finns, säger hon.

Förutom vara en resursrik källa kring hållbarhet, bär hembygdsrörelsen på mycket historia.

Varje plats är unik säger Kristina. Hon tycker det är missvisande att säga att det finns bara ”en svensk historia,” när varje bygd, landskap och region bär på sin egen. Mångfalden börjar i att se de olika linjerna av mänsklig utveckling.

– Det blir tydligt inom hembygdsrörelsen, hur mycket historien skiljer sig från Ragunda till Härjedalen. Om man dessutom ser det ur ett nationellt perspektiv inser man hur många skilda kulturarv och berättelser det finns utspridda över landet. Det är en enorm rikedom. Men också en otrolig angelägenhet att vi inte tror på den svenska historien som en enskild historia som ska gälla för alla, säger Kristina.

För att skapa en bättre nutid måste vi förstå dåtiden. Kristina menar att kulturarvet är en förutsättning för ”fredliga samhällen.” Att kunna sin historia innebär att lära oss att dra erfarenheter av det som varit bra, och mindre bra inför framtiden.

Det innebär även att lära oss av varandra. Idag jobbar Kristina bland annat mycket med nätverkskapande mellan föreningar som delar kunskapsområden sinsemellan.

– Att få mötas och dela erfarenheter, kunskap och idéer är något väldigt enkelt men väldigt kraftfullt. Det stärker det engagemang som finns, får det att växa och spridas.

Trots att varje bygd är unik med olika resurser så tror Kristina att engagemanget inom föreningsliv är tveklöst starkare på landsbygden än i städer. Därför att samhällsservicen inte kommer lika ”gratis” som det gör i en stad. Invånare på mindre platser är tvungen att bli aktiv för att skapa en förändring. Men engagemang kommer även med andra fördelar.

– Det är föreningslivet som bär upp samhällsstrukturerna i små bygder. Där antingen det offentliga har lämnat, eller aldrig funnits. Dessutom, engagemang föder engagemang. Jag tror det är viktigt för människors välmående att känna sig betydelsefull, samhörighet med andra, samt bidra till det samhälle de bor och verkar i, säger hon.

Historiskt sett har det länge funnits ett starkt föreningslivengagemang och småföretagande i Jämtland Härjedalen. Nutida siffror visar på att medlemmar i länets hembygdsrörelse är bland de som jobbar mest ideella timmar i Sverige och hör därför till de mest engagerade.

– Jämtland är ett av de mest decentraliserade länen i Sverige. Det bor fler utspritt på landsbygden än i Östersund. Vi har en otroligt levande landsbygd, säger hon.

Men om landsbygden ska förbli ”levande” så tycker Kristina att det är viktigt att den värderas och prioriteras i mycket högre utsträckning än vad som tidigare gjorts. Hon tror vi står vid ett vägskäl.

– Vi är i ett skede att vi måste gå över i en hållbar utveckling annars har vi ingen framtid.

Framtidsforskning pratar om byarnas samverkan som en väg till ett hållbart samhälle och det är det Heimbygda representerar, som jag tror är vägen framåt, säger Kristina.

Länkar

Grundskolor i Härjedalens kommun

Litenheten är storheten med Lofsdalens skola

Turister och besökare identifierar främst Lofsdalen med stugor, skoter, skidor och natur. För familjerna som bor här året runt är också skolan i byn är en väldigt viktig del av livet. En liten åldersintegrerad skola vid foten av fjället Hovärken, där F-6 klassen är som en stor syskonskara.

Det är bara 20 elever från förskoleklass till sexan som går på Lofsdalens skola. Utsikten över fjället Hovärken och liftsystemet är minst sagt vacker. Lofsdalen är en populär skidort under turistsäsongen och skoterfantasterna flockas vintertid. Antalet fritidsstugor ökar varje år, men cirka 180 bofasta personer har sin vardag här, oavsett om liftarna går eller inte. Skolan i Lofsdalen tar även emot barn från bland annat Glöte, Linsell och Sörvattnet.

– Det är lite speciellt att arbeta här eftersom det är så stora variationer i ålder på barnen i klassen. Det gör att varje år blir en ny upplevelse, berättar Stina Åslund, förskollärare som är resurs i förskoleklassen.

Det här läsåret är det tio elever som går i förskoleklass, vilket är ovanligt många i samma årskull. Variationen mellan läsårens upplägg och barnkullar gör att skolan i Lofsdalen arbetar i en så kallad B-form, där barn i olika årskurser från förskoleklass till sexan går i samma klass. Flexibiliteten och anpassningen till förändringar är en av Lofsdalens styrkor.

– Här tar vi både året och dagen ”som det kommer” på ett annat sätt än i en större skola, säger Stina.

Stina är utbildad förskollärare och flyttade till Lofsdalen från Flen för snart ett år sedan. Med sig hade hon maken och två barn som går i skolan där hon nu jobbar som resurs för förskoleklassen. En av eleverna är Stinas nioåriga dotter som har diagnosen autism. Det var en av anledningarna till att de valde Lofsdalen. Ett lugnare tempo generellt, färre barn på skolan och mer flexibilitet.

– Det är stor skillnad för henne sedan vi flyttade hit. Här är hon som en av alla andra barn och det går lätt att göra anpassningar. Det är till exempel inga problem att hon använder det lugnare kapprummet med de äldre barnen för att hon känner sig tryggare med det.

Familjen hade lite koll på byn innan de bestämde sig för en flytt. Stinas man är född i Lofsdalen och även om han växte upp i Stockholm finns kopplingar hit. Från tanke till beslut tog det bara två månader.

Stina jobbade till en början med turism och hoppade in i skolan när det behövdes, men nu är hon anställd, ”i huset” som hon säger, och har jobbat heltid på skolan och förskolan sedan nyår.

– Det finns alltid ett behov att fylla. Eftersom vi är en liten skola är det förstås extra känsligt när någon är borta, så som det varit mycket av under pandemin.

Efter en kort morgonsamling i klassrummet tar barnen på sig ytterkläderna och ställer upp sig på led. På vägen korsas inte bara någon enstaka bilväg utan även skoterleder och skidspår.

I blandade åldrar, och hand i hand, promenerar de bort mot vindskyddet.

– Här är barnen som en grupp syskon, säger Carina Hagstedt, även hon lärare i F-6an. Barn som kommer hit från andra större skolor har ofta en lite turbulent tid i början. Det tar dock inte så lång stund innan de förstår att det går bra att bara vara sig själv.

Carina kommer från Arvika, men bestämde sig för att flytta upp och starta en kiosk på fjället, där helst ingen skulle handla.

– Jag var rätt slutkörd, hade jobbat på stora skolor med många barn som hade stora behov av stöd. Jag orkade inte med mer skola, trodde jag.

Det blev ingen kiosk, men det blev något helt annat att vara lärare här. Carina har ”gett sig den” på att hon innan hon går i pension om tio år så ska hon ha fixat en idrottshall till skolan.

Ännu vet hon inte hur det ska gå till. Trots avsaknaden av självklarheter som en idrottshall uppväger fördelarna.

– Enkelheten ger en sådan kvalitet. Det går inte att flytta tillbaka till något annat, jag har aldrig ens haft tanken, säger Carina.

Hedvig, som går i sexan, sitter och ritar vid ett träd. Det är hennes sista år på Lofsdalens skola. Nästa år ska hon och fyra klasskamrater pendla med buss till Sveg för att börja högstadiet. En resa som hennes storasyster redan gör och som inte är något konstigt för barnen i sexan. Efter sexan får man pendla, så är det bara.

Hedvig gillar verkligen att skolan i Lofsdalen är liten, att hon som elev alltid får hjälp.

– Carina är det bästa läraren jag någonsin har haft. Hon lyssnar, förklarar jättebra och har väldigt kul humor. Det är roligt att vara i skolan med henne.

Klasskompisen Liam står lutad mot en tall bredvid och har avslutat en blyertsteckning av renen Rune.

– Det är alltid lätt att hitta någon att vara med på rasterna. Och i klassrummet får man olika nivåer på uppgifterna. Det är klurigare uppgifter för oss som är äldre, mer att tänka på, och de som är yngre får göra det på lite enklare sätt.

Barn har behov av att röra på sig och i Lofsdalen åker de mycket längdskidåkning på vintern, och många barn ses igen på kvällarna under gemensamma aktiviteter i föreningarna och idrottsklubbar i byn. Det är mycket lek, även bland de lite äldre barnen, och personalen är sällan sjuka, vilket de tror beror på all utevistelse.

– Vi har alltid utelektioner på måndagar, minst hela förmiddagen, berättar Stina. Kommer vi inte ut på måndagar blir veckan inte helt som den borde.

Stina skrattar lite åt sin kommentar, men uteaktiviteterna är en viktig del av skolan och en viktig del för barnen som går här. Ingen gnäller över att man är utomhus. Det är färggranna skoteroveraller och skidkläder på barnen, mössor som åker av när solen tittar fram.

Klassen samlas efter en stund. Alla får presentera och berätta om vad de skapat med färgerna i snön, på träbitar eller fallna trädstammar de hittat. Konstverk som försvinner med nästa regn.

Mitt i solgasset står Lilly som går i tvåan. Vattenfärgerna har inte bara hamnat i snön. Hennes väldigt färggranna händer antyder att bildlektionen varit rolig.

– Jag gillar att ”konsta”, göra saker med färg och så, säger hon med ett stort leende innan hon ställer sig i ledet för att traska tillbaka till skolan.

Det är dags för lunch. Jublet stiger bland barnen. Det är tacofredag!

När Lofsdalen satsar på året-runt-turism flyttar fler till byn

I Lofsdalen fortsätter satsningarna inom besöksnäringen, men det är inte bara ett sätt att locka fler besökare till byn. Det handlar också om att få fler bofasta, och på antalet året-runt-boenden har ökat!

För några år sedan startade projektet Vision Lofsdalen. Ett projekt som drevs av en företagarförening med ekonomiskt stöd från det offentliga. Målet var bland annat att utveckla sommarturismen så att fjällbyn blir en året-runt-destination. För att lyckas med det skapas ett helt nytt besöksmål, ett område med så kallade multileder – leder för cykling och vandring sommartid och för skidåkning och snöskovandring vintertid.

Cykelturism populärt

I Lofsdalen finns sedan tidigare en downhill-park och några högalpina cykelstigar, men för att göra cyklingen ännu intressantare och tillgänglig för fler behövdes också andra typer av leder.

– Det saknades leder som var mer tillrättalagda och nu kan vi erbjuda en komplett cykelprodukt med både downhill och stigcykelleder för hela familjen, säger projektledare Helena Fjellgren.

Bara ett och ett halvt år efter projektstart kunde hon konstatera att resultat redan syntes.

– Vi har otroligt många fler cykelgäster och de leder vi hunnit bygga hittills har blivit populära, vilket är fantastiskt.

Bofasta har ökat med 13 procent

En viktig del i Vision Lofsdalen är också att öka tillväxten, locka fler företagare att etablera sig i byn och få fler att bosätta sig här.

– Vi är ju en liten by med runt 170 boende. För att kunna utvecklas behöver vi fler inflyttare och det är en stor del i projektet. Vi har jobbat mycket med kommunikation och nätverkande.

Under vintern anordnades bland annat digitala nätverksträffar. Träffar med högt i tak öppna där alla som är intresserade av Lofsdalen och dess framtid var välkomna.

– Mötena blev jättefina och överträffade mina förväntningar. Människor som var nyfikna på Lofsdalen har kunnat ställa frågor kring hur det är att bo här och vilka möjligheter som finns, säger Helena Fjellgren.

Senaste året har byn ökat antalet bofasta med 13 procent, och en av dem som skrivit sig här är frisören Manuela Ramirez. I våras flyttade hon med sin familj från Solna till en privat hyreslägenhet i Lofsdalen.

– Jag råkade läsa på Vision Lofsdalens hemsida att det behövdes en frisör i byn och då kände jag att det var läge att ta steget och testa att flytta hit, säger hon.

Manuela flyttade frisörsalongen till Lofsdalen

Manuela är uppväxt i Uppsala och det var när hon träffade sin man som hon första gången fick uppleva Lofsdalen.

– Han har varit här ända sedan han var barn, men jag hade inte varit norr om Gävle innan jag träffade honom, säger hon och skrattar.

Men fjällen och platsen gillade hon redan vid första besöket 2013.

– Jag är uppväxt i betongen och har alltid sett staden som mitt element. Men jag blev så fascinerad när jag kom hit. Första gången vi var här var på hösten och det var magiskt med höstfärgerna och var en väldigt positiv upplevelse.

Att bosätta sig här var ändå inte helt självklart för henne. Hon hade under många år pendlat från Solna till Uppsala där hon hade sin frisörstol, och jobbat upp en trogen grupp kunder. Att flytta verksamheten och starta från noll visste hon inte skulle bli helt enkelt.

– Min man har drömt länge om att bo här, för mig har det tagit mer tid. Men till slut var det så många saker som föll på plats och när pandemin kom och jag under förra hösten tappade många kunder blev det tydligt att det är det här vi ska göra nu, säger Manuela.

Manuela har öppet sin salong tre dagar i veckan och sedan tar hon på sig andra tillfälliga jobb när de dyker upp och hon utbildar sig till massör för att ha ytterligare ett ben att stå på.

Hon berättar att flytten har varit en omställning men att hon känner sig mer och mer hemma.

– Hade någon för bara några år sedan sagt att jag skulle bo i fjällen hade jag skrattat, men på väldigt kort tid har vi hittat hem här. Nu känner jag att jag är hemma där jag har min hatt och ställer mina skor. Mycket är nytt för mig här, men du växer av att utmana dig själv och lära dig nya saker. Ibland måste du våga, och det värsta som kan hända är ju att vi flyttar tillbaka igen. Men då har vi i alla fall testat.

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10

Namn
Emeli Nilsson och Mathias Eriksson

Plats
Tänndalen, Härjedalens kommun

Mindre stress när Emeli och Mathias flyttade till Tänndalen och blev egenföretagare

För tre år sedan tog Emeli och Mathias beslutet att bli bofasta i sin fjällstuga. En förändring i livet som var både en dröm och en nödvändighet. Här har de hittat balans i livet och en fritid som är fylld av natur och vardagsäventyr.

I den röda lilla stugan, med utsikt över skidsystemet och Svansjökläppen, och bara ett stenkast från norska gränsen, driver Emeli Nilsson och Mathias Eriksson sitt företag Fjelltopp. Ett företag som skapar design för människor som älskar fjällen. Emeli är fotograf och Mathias formgivare.

– Fokus nu är att skapa grafiska motiv och fotografier av fjällorter och fjälltoppar, säger Emeli.

Parets flytt från Stockholm till Tänndalen och starten av det egna företaget handlade dels om en dröm att få bo närmare naturen och ha vardagen på den plats som får dem att må bra. Men det var en annan faktor som gjorde att de tog beslutet att flytta.

– En utlösande faktor var att jag gick in i väggen. Efter tio år i reklam- och designbranschen kunde jag inte vara kvar där, det var inte bra för min hälsa. Vi fick rita om livskompassen och insåg att den plats vi skulle må bäst på är den här, säger Mathias.

– Vi älskar att åka skidor, vandra, fiska och vi älskar djur och natur. Nu behöver vi inte längre åka till naturen, nu bor vi mitt i den, säger Emeli.

Här har de med sitt företag skapat förutsättningar att leva det liv de vill leva.

– Här kan vi leva ett mer balanserat liv. Här kan vi göra det vi tycker är kul och jobba med det vi är bra på. Fördelarna med en liten ort är också att vi kan ta på oss roliga uppdrag som vi inte på samma sätt skulle ha möjlighet att göra i en stad, säger Mathias.

En bra dag i Tänndalen för Emeli och Mathias börjar och slutar ofta med en kopp kaffe på verandan.

– Vi ställer sällan klockan, utan vaknar när vi vaknar, och sedan dricker vi kaffe och njuter av utsikten som alltid skiftar. En perfekt dag är att få känna spontant vad vi vill göra, utan några krav, men ofta innefattar det att vi gör någon utflykt. Här finns inte bara fantastisk natur utan också flera fantastiska restauranger du kan besöka, säger Emeli.

– En bra dag kan innefatta så många olika saker. Det kan vara en glödande höstdag i september när vi åker över norska gränsen och plockar kantareller, eller på vintern att vi på lunchen åker till skidbacken och tar ett åk, säger Mathias.

Namn
Nicola Dennison

Plats
Överhogdal, Härjedalen

Drömmen om draghunds-VM tog Nicola till andra sidan jorden

Text & bild: Nicole Fhors

När Nicola Dennison från Timaru, Nya Zeeland, skaffade sig sin första husky hade hon inte i sina vildaste fantasier trott att hon drygt nio år senare skulle hamna i Sverige i ett försök att förverkliga sina drömmar om att tävla i Draghunds-VM i Östersund 2022.

Under 2018 kom Nicola i kontakt med Marie Israelsson från Vigge, som under många år varit en av de världsledande slädhundsförarna inom sprint. Kontakten kom att bli oerhört värdefull för henne då hon fick chansen att sätta sin egna siberian husky i träning tillsammans med Maries elitspann, medan hon själv pendlade fram och tillbaks mellan Sverige och det dåvarande jobbprojektet i Schweiz. Det var under ett av de många besöken hos Marie i natursköna Vigge som fröet om ett eget tävlingsteam och en VM-debut under 2022 först såddes.

– Det var verkligen stort att uppleva och se med egna ögon hur lättillängligt allt kunde vara. Att det var möjligt att leva mitt i naturen, intill vatten och nära till träningsspår såsom Marie och många vänner gjorde – därhemma hade man behövt vara miljonär för något liknande. Möjligheterna i norra Sverige kändes så stora i jämförelse, säger Nicola.

Trots att hon besökt flertalet toppresterande draghundskennlar runt om i Europa, till och med i USA, så kände hon dragningen växa sig allt starkare till norra Sverige. Det var något med visst med den svenska naturen, vidderna och livsstilen som talade till henne.

Så kom det sig att Nicola, som tidigare aldrig riktigt funderat över att lämna Nya Zeeland, under 2019 fick ett jobberbjudande som projektledare hos ett stort multinationellt processtekniskt bolag inom mejeriindustrin. Jobbet skulle komma att ta henne till Skandinavien under en längre tid – och hon bestämde sig snart för att ta det stora steget. Närheten till snö innebar för henne en helt unik chans att investera i sin dröm om VM och passionen för slädhundarna. Och så började satsningen.

– Det var en enorm satsning för mig, en investering i mina drömmar. Att processen skulle bli både utdragen, kostsam och komplicerad när Covid-19 plötsligt slog till hade jag inte kunnat förutse, konstaterar Nicola när hon berättar om hur hon under 2020 bestämde sig för att ta sina hundar från Nya Zeeland till Danmark, där hon först bodde. Men att ha sina hundar hos sig var viktigt för henne; det var hennes stora chans att påbörja träningen av sitt egna racingteam inför VM 2022 i Östersund.

I sviterna av Covid-19 förändrades emellertid mycket. Liksom alla de andra planerade tävlingarna, ställdes Draghunds-VM 2021 in, men flyttades till 2022. Samtidigt under första halvan av 2021 avslutades jobbkontraktet i Danmark.

– Det var oerhört frustrerande att inte få uppnå målen jag satt upp för oss! Vi hade tränat så hårt och var i toppform. Den enkla vägen hade tveklöst varit att åka hem till Nya Zeeland igen och fortsätta livet såsom jag alltid gjort… Men jag var inte redo att ge upp drömmen, den levde ju vidare.

Istället för att ta den enkla vägen ut bestämde sig därför Nicola för att stanna i Sverige och ägna tre månader åt att sondera terrängen i de Härjedalska och Jämtländska nejderna. Tillsammans med hundarna körde hon otaliga mil i sin vita van för att se över vad för möjligheter det fanns för henne bygga ett permanent liv i Jämtland, alltmedan hon njöt av att få upptäcka de oändliga träningsmöjligheterna tack vare de otaliga spårsystemen som norra Sverige bjöd på.

Ju mer Nicola upplevt av Sverige tillsammans med hundarna, desto starkare har längtan och drömmen växt sig. Och den lever vidare. Drömmen om VM 2022 och ett eget litet Jämtländskt paradis där hon kan bygga ett liv tillsammans med sina hundar. Med vatten, stor tomt och den vackra skandinaviska naturen som granne – och ändliga möjligheter att träna sina hundar året om.

– Min dröm för mitt framtida liv här i Sverige är att ha idyllisk liten timrad stuga med en sjö utanför dörren. Att ha mark där mina hundar kan springa fritt – något som verkar överkomligt här. Helt enkelt att leva ett liv som jag inte behöver ta semester ifrån. Men för att uppnå den drömmen behöver jag finna ett jobb, avslutar Nicole.

Draghunds-VM arrangeras 10-12 mars 2022 på Skidstadion Östersund (Biathlon national Arena) Där gör 1700 hundar och 250 aktiva från 25 länder upp i olika tävlingsklasser.
www.ostersund2022.com

KRÖNIKA

Välkommen till Jämtland Härjedalen

Vi hade precis vinkat av min mamma i Göteborg inför hennes tågresa tillbaka hem till Jämtland. Hem till lugnet. Trodde hon. En kvart efter att hon kommit hem landade vårt flyg och snart stod min fru, jag och våra barn i hennes hall. Vår överraskningskupp hade lyckats. Chocken gjorde att hon knappt uppfattade att jag skulle på anställningsintervju nästa dag och att vi efter 19 års frånvaro nu planerade att flytta till Jämtland.

Mitt i karriären och mitt i smeten. Det var ju så här det skulle vara, living the dream liksom. Även om vi trivdes i Göteborg fanns en gnagande känsla av att något fattades i våra liv. Tiden kanske? Vardagen bestod i att lägga ett livspussel som hela tiden fick fler bitar. Även om vi bodde centralt så gick osunt mycket tid till att pendla mellan jobb, skola och hem. Storstadsnormen och studier hade lett oss till Göteborg och en flytt tillbaka fanns liksom inte på kartan. Men våra samtal om livet kom allt mer att handla om att vi ville hitta en bättre balans och en göttigare vardag. Och där någonstans började vår flyttresa.

Rullgardinen gick upp för oss under ett snöigt sportlov. Med fjällen som fond upptäckte vi att den tillknäppta plats vi en gång lämnat nu präglades av sjyssta värderingar och innovativa, öppna människor. Värdegrundsdrivna initiativ, som i storstan oftast drunknar i trafikbruset, var här något som gav ringar på vattnet och bidrog till en skön plats att bo på. Det ville vi vara en del av! Väl tillbaka i ett sidregnigt Göteborg kändes beslutet självklart – om en av oss fick jobb i Jämtland så skulle vi flytta.

Visst är det märkligt. Föreställningen om att det inte finns några intressanta jobb utanför storstadsområdena. För så är det ju inte. Vi trodde att nytt jobb det får vi tidigast om ett år, kanske flera. Två månader senare hade vi båda fått jobb. Flytten var ett faktum, vi sade upp oss och började packa för nystart.

Det var härligt att ha bestämt sig, men visst funderade vi på om det var rätt. Vi hade ju karriär och hörnbalkong i innerstan och skulle barnen få nya vänner? Då visste vi inte vad vi vet idag. Flytten gav oss en möjlighet att forma om våra liv utifrån vad som var viktigt för oss där och då. Nu njuter vi av att ha säsong året runt och mer tid för livet, fem timmar per person och vecka för att vara exakt. Den tid som vi tidigare ägnade på bussen mellan jobb, skola och hem ägnar vi idag åt varandra, små vardagsäventyr i naturen och annat som vi mår bra av.

Visst går det att jobba för mycket även här. Men den omedelbara närheten till skog, fjäll och sjö ger oss kraft där emellan och vi är tacksamma att vi hade modet att låta hjärtat styra. Mamma har förresten hämtat sig från chocken och det är en ömsesidig glädje att nu vara närmare varandra.

Den största skillnaden efter flytten är att vintrarna fått en helt ny mening för oss. Tidigare var vintern vår innesäsong, nu är det precis tvärtom. Vintern gör länet till en enda stor lekplats dit hela familjen längtar. Att kunna planera för utförsåkning utifrån snöprognos istället för när vi har vår semester, det har blivit en vardagslyx för oss.

Krönika

Så här gör man jämt – tips för jamtwannabes

Här i Jämtland Härjedalen gör vi mestadels som vi vill. Kan själv liksom. Men det finns vissa grundläggande grejor som kan vara bra ha koll på. Här lite handfasta tips för den nyinflyttade och för tastegettilljämtland-spekulanten.

Att åkatillfjällsöverdan. Nästan oberoende av var i länet man bor hinner man tvärfara ganska långt ut på fjället och ändå hem till halvåttarapport. Samma dag. Typ snabbsemesterläge jämt. Väl på fjället kan man turåka, topptura, fiska, jaga, skejta, cykla, åka skridskor, fjällmaratonspringa, åka utförs, samla mat eller nåt. Eller bara tomgå omkring.

Numer finns också en massa ultra-moderna aktiviteter som t ex backcountryhiking, trailrunning, trekking och kiting. Det är samma som dom gamla, fast fortare och coolare.

Viktigt: Håll reda på vilken årstid det är! Allt går inte göra jämt, inte ens i Jämtland. Almanackan styr en del, bl a prylpackningen för fjället. Och apropå prylar. Man behöver införskaffa utrustning motsvarande utbudet hos en enklare sportaffär. Införskaffa betyder inte alltid köpa nytt, det kan vara låna, hyra, köpa beg eller värre. Glöm inte silvertejp.

Och till sist, åk helst dit alla andra inte åker. Det finns massor av såna ställen i länet. Dom ställena är roligare och hyser färre fiender (fiende = en visserligen glad och vänlig själ men dock en som friluftar sig på den kvadratmil där du tänkt frilufta dig ensammen).

Plocka hjortron heter mylting på ny-jamska. Man måste inte plocka eller ens äta mylta. Men varje gång man haft besök från sydligare nejder förväntas man vid avskedet överlämna en burk sylt. Med ett fånigt rött band. Så om man inte vill låta farvälandet förmörkas av vännernas avgrundsbesvikelseångest över utebliven sylt med rött band, behöver man he sig ut o plocka. Mylta. Läckande gummistövlar och inplockad hink är nödvändiga. Se upp för myrslukhål, björnarslen och ofrivillig blodgivning (mygg). Bäst är att gå förvirrat och vilse. Då hittar man mest bär. Många menar att avfolkningen av Norrlands inland beror på att folk gått åt fel håll i hjortronfyllan. Men det är en annan historia.

Vädret i vår region kan vara underbart. Men ibland rör sig stora mängder överförfriskad luft med hög hastighet från NV. Det minskar risken för allmän unkenhet utomhus, men tillvaron kan upplevas som lite kylskåplig. Lösningar finns dock. Fleecebadbyxor o sommartäckjacka fungerar. Det finns raggsockor med urtag för flip-flopens mellantårnastolpe. Har man glömt mössan kan man alltid linda silvertejp runt skallen. Utbudet av frisörer är gynnsamt (125 kr för en renovering + 35 kr för tejpen).

Att fiska är nödvändigt. Köp många spön och ett långt fiskekort. Självhushållsfiska abborre för vinterbruk. Fånga en exklusiv laxfisk i ett vackert strömvatten. Fiska med en kompis som får mindre fisk än du själv. Man mår bättre då. Och skulle kompisen helt överraskande få mer fisk; häll diesel i hens flugask. Det ska vara miljödiesel.

Välkommen hit, till landets i särklass Goretextätaste område. Och du, ett sista tips, man behöver inte alls följa alla tips.

Det är oftast roligare att göra som man vill. Man kan helt strunta i friluftsflängandets svett- o snorexpeditioner och ägna sig åt den eminenta lokala kulturen i form av konst, musik o teater och lokalproducerad restaurangföda. Eller så hänger man på Netflix och darknet. Det funkar också.

Fast silvertejp och fleecebadbyxor behövs. Och så måste man lära sig hantera spännremmar och nästan kunna backa med släp.

Men det tar vi en annan gång.

Länkar

Vemdalens hembygdskultur sprider bygdens kulturarv

Länkar

Riktiga berättelser från Jämtland Härjedalen

Heimbygdens föreningsliv - där då och nu bygger framtiden

Länkar

Litenheten är storheten med Lofsdalens skola

När Lofsdalen satsar på året-runt-turism flyttar fler till byn

Cykelturism populärt

Bofasta har ökat med 13 procent

Manuela flyttade frisörsalongen till Lofsdalen

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Vidare läsning:

Mindre stress när Emeli och Mathias flyttade till Tänndalen och blev egenföretagare

Drömmen om draghunds-VM tog Nicola till andra sidan jorden

Välkommen till Jämtland Härjedalen

Kontakta oss så hjälper vi dig ta steget till Jämtland Härjedalen

Så här gör man jämt – tips för jamtwannabes

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!