Namn
Anna Sjöberg,
produktionschef Woolpower

Länkar

Härproducerad värme med kompetens från när och fjärran

Woolpower är textilföretaget som går mot strömmen. Trots billigare arbetskraft utomlands, har de valt att lägga sin produktion i Östersund. Efterfrågan växer och de flyttade nyligen till en större fabrik. Samtidigt som behovet efter arbetskraft ökar.

Produktionschef, Anna Sjöberg: – Vi växer snabbt. Det är en utmaning att få tag på sömmerskor och att möta efterfrågan.

Anna Sjöberg är produktionschef på Woolpower sen två år tillbaka. Innan dess har hon gjort en lång karriärresa inom produktion och industri. Anna tycker att Woolpower är ett unikt företag idag på den svenska textilmarknaden.

– Det är svårt att hitta en kortare produktionskedja än Woolpowers. De allra flesta har flyttat sin produktion till andra länder där det finns billigare arbetskraft, säger Anna.

Anna tycker att alla företag tjänar på att ha kontroll över sin egen produktion om det är ”ekonomiskt försvarbart.” Förutom mindre miljöpåverkan med färre resor och transporter, kan företag kvalitetssäkra produktutvecklingen mycket enklare och snabbare. Men det finns andra fördelar att samla kompetensen under ett och samma tak.

–Det finns en värme här och en stolthet för det vi producerar. Alla sömmerskor syr in sitt namn i varje plagg. De syr plagget från start till slut. Jag tror vår arbetskultur skapar en djupare medvetenhet och kunskap kring hela produktionen när man är med och skapar i en större del i kedjan, säger Anna.

År 2012 hade Woolpower 60 anställda. Och i slutet av 2022 kommer företaget ha ungefär 200 medarbetare från 22 olika länder. I takt med att Woolpower växer har deras behov ökat efter sömmerskor. En rekryteringsprocess som visat sig vara långsam.

– Det är svårt att få tag på sömmerskor. Vi växer snabbt, utmaningen är att möta efterfrågan. Och självklart vill vi möta den, säger Anna.

I Sverige saknas det utbildade sömnadskunniga eftersom all produktion tidigare flyttats utomlands. Anna tycker vi behöver fler.

–Min dröm och mål är att få till en yrkesutbildning här i Östersund. Det finns ingen praktisk sådan i Sverige idag, säger hon.

Förutom ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen, har Woolpower haft kontakt med olika organisationer som Hej Främling, Stadsmissionen, Welcome to Sweden. Och varit på olika rekryteringsmässor. En sömmerska som nyligen blivit rekryterad och flyttat upp från Skåne är Ali Mahdavi, ursprungligen från Afganistan men växte upp i Iran. Ali, spenderade många år att hjälpa sin pappa på hans skrädderi i Teheran.

– Vi specialiserade oss på bröllopskläder, berättar Ali.

Ali kom till Sverige 2015 och bodde först på olika platser i Skåne. Sen landade han i Hässleholm där han bott de senaste fem åren. Där hade han många vänner och trivdes med sitt liv, men det var svårt att hitta jobb. Han upplevde att det var stor konkurrens. Genom en vän fick han tips om att Woolpower sökte sömmerskor.

– Jag tänkte vad roligt! Vad jag vet så finns det inte många textilfabriker i Sverige. Och jag älskar att sy. Jag ser det som konst att ta ett stycke tyg och skapa det till ett klädesplagg, säger Ali.

Trots utmaningen i att lämna sitt liv i Hässleholm, så trivs Ali på Woolpower och i Östersund.

– Alla här är väldigt snälla och hjälpsamma. Woolpower ger många nysvenskar jobb, vilket är mycket bra, säger Ali och fortsätter,

Gällande att bo i Östersund har jag aldrig varit så långt norrut förut. Men det är fint här. Dock mycket kallare än i Skåne. Jag kommer behöva de här i vinter och pekar på ett par underställsbyxor.

Victoria Forsberg

Länkar

Vemdalens Hembygdsgård

Vemdalens hembygdskultur sprider bygdens kulturarv

Nu och då är hembygdsgården i Vemdalen en plats att mötas på oavsett bakgrund eller ålder. Där byggs broar mellan generationer. Inflyttare hittar ett sammanhang. Och besökare får uppleva en av länets äldsta hembygdsgårdar.

I hjärtat av Vemdalen ligger en av länets äldsta hembygdsgårdar. De slitna, bruna husknutarna vittnar om en rik historia. Både nu och då, är det en plats för Vemdalsbor och besökare att mötas på.

Victoria Forsberg, 22 år, är inflyttad från Värmland sen ungefär tre år tillbaka. Som barn spenderade hon och familjen alla vinterlov i Vemdalens skidbackar. Då hade hon ingen tanke på att bli lokalbo. Men med åren blev besöken allt längre. Och efter jobbat sin första vintersäsong i Vemdalen, bestämde hon sig slutligen.

– Mina bästa barndomsminnen är från Härjedalen. Jag fann mig själv vilja åka norrut när jag behövde komma undan. Naturen här har alltid gjort mig lugn och trygg. Jag kände mig tryggare i Vemdalen än i Karlstad, så det kändes naturligt att flytta, säger Victoria.

Under sommaren har hon jobbat med att utveckla historiska tidsresor för barn. Barnen får ”resa” bakåt i tiden genom att leka och lära sig hur man gjorde förr. Victoria tycker tidsresorna är viktiga för barns lärande om bygdens förflutna.

–Barnen älskar de här tidsresor, de är helt lyriska när de går härifrån. Förutom att det är en rolig aktivitet så är det viktigt att berätta tidigare generationer. Jag tror det skapar ett intresse och en förståelse för platsens historia och kultur, säger Victoria.

Victoria tycker Härjedalens hembygdskultur skiljer sig från den värmländska. Bland annat att den verkar vara en mer aktiv mötesplats för hela bygden.

– Jag upplever att Härjedalen har en levande hembygdsgårdskultur vilket jag tror är bra för samhörighet i bygden. I Karlstad är hembygdsgården inte en självklar mötesplats som det är här, säger hon.

Victoria hoppas på att vara fortsatt aktiv i hembygdsföreningen även efter sommarens tidsresor.

Det finns en enorm glädje i att tillsammans med andra jobba för något gemensamt, säger Victoria.

Ideellt arbete vet Kristina Kristofferson vad det innebär. Hon har varit ordförande för Vemdalens hembygdsförening i femton år. Hon lägger ungefär fem timmar varje vecka.

Men Kristina ser inte det som en uppoffring, snarare tvärtom.

– Jag tycker det är roligt! Samtidigt som jag ser mycket potential att använda hembygdsföreningar mer än vad vi gör i samhället. Dels inom besöksnäringen, men även av ortens befolkning. Hembygdsgårdar är ett fantastiskt levande museum. Det som är unikt med hembygdsföreningar är att de bevarar kunskap och inspiration om det lokala kulturarvet, säger hon.

En levande hembygdsförening kan öka känslan av sammanhang för ortens befolkning tror Kristina. Hon förklarar hur viktigt det är att få en djupare förståelse för sin historia och på det sättet bidra till stolthet för sin bygd och platsen man bor på. Men även ur ett inflyttarperspektiv är hembygdsföreningen viktig.

– Som inflyttare till Vemdalen, upplever jag att föreningslivet gör det enklare att komma in i samhället. Dels få en känsla av gemenskap genom att lära känna nya personer. Men även att sammanfoga nya idéer som i sin tur kan leda till utvecklingspotential för orten. Dessutom kan föreningslivet föra ihop en mix av människor och åldrar. Vilket alltid är bra för nya perspektiv, säger Kristina.

Jonas Hagstöm, medgrundare, The Rockin’ Pots & Tove Thofelt, körledare sen 2016.

Länkar

The Rockin’ Pots webbsida

The Rockin’ Pots på Facebook

The Rockin’ Pots

Som en förhoppning om att underlätta för nyanlända, startades kören -The Rockin’ Pots. Integrationskören skulle senare ta Sverige med storm, uppträda över hela landet och beröra tusentals människor.

– Vi hade skapat den här mötesplatsen men sen blev så mycket mer och större än vi någonsin hade kunde tänka oss, säger Jonas Hagström.

Hösten 2014. Tusentals människor söker asyl i Sverige och väntan på ett svar från Migrationsverket är lång. Samtidigt besöker Jonas och Rosmari Hagström, dåvarande flyktingförläggningen Grytan, i Brunflo, för första gången.

– Vår praktikant, Edward var asylsökande och en av de boende på Grytan. I samband med att vi gav honom skjuts hem, träffade vi några av de andra som bodde där. Vi fick båda en chock. Av dom vi träffade var många oroliga och deprimerade. De kunde inte ta sig någonstans och i väntan på svar från immigrationsverket, befann de sig i ett ingenmansland, säger Jonas.

Sen 2010 har Jonas och Rosmari Hagström drivit Jämtlands Musikskola. På musikskolan har de undervisat bland annat i körsång, som är vetenskapligt bevisat att det har en positiv inverkan till på hälsan, både fysiskt och psykiskt. Efter att de kommit över ”chocken” från första besöket, börjar Jonas och Rosmari fundera över hur de kunde hjälpa nyanlända på Grytan. Det föll sig naturligt att de skulle starta en kör som skulle heta, The Rockin’ Pots.

– Vi började träffas en gång i veckan. Från början var kören tänkt att ge deltagare en mer meningsfull väntan. Samtidigt, bidra till bättre mående. Resten har hänt längs vägen, säger Jonas.

Med tanke på väntetiden att få börja på SFI, föreslog praktikanten Edward att kören skulle sjunga på svenska. Och som ringar på vattnet spred sig samhörigheten på Grytan. Förutom att bli bättre på att prata svenska, började deltagare umgås med varandra bortom nationaliteter och kulturer. Snart började lokalbor och körmedlemmar från Jämtlands Musikskola engagera sig. Det anordnades sedan en gemensam konsert mellan Jämtlands musikskola och den nystartade kören.

– Det var efter konserten som det började dyka upp bilder på Facebook på nyanlända och lokalbor som träffats och gjort aktiviteter tillsammans. Vi hade skapat den här mötesplatsen, men sen blev det så mycket mer och större än vi någonsin kunde tänkt oss, säger Jonas.

The Rockin Pots träffades på Grytan fram till 2017, sen lades förläggningen ner.
Sen dess har de setts och övat på Verket i Östersund. Förutom flytten till en ny lokal, har det hänt mycket annat. Speciellt sen The Rockin’ Pots uppträdde med Tomas Ledin på Storsjö Yran 2015. Efter yrankonserten har det ”tagit fart som aldrig stannat av!”
The Rockin’ Pots har uppträtt på Globen, Let’s dance, haft en egen show på Oscars teatern. Produktion och tv-bolag har gjort serier och dokumentärer om kören.
Det finns numera filialkörer utspridda över landet, Sundsvall, Norrköping och i Göteborg.

Abdelrazik Haroun Ibrahim, (även kallad Francois) har varit medlem i The Rockin’ Pots sen 2018. Han växte upp i ett flyktingläger i Tchad, men är ursprungligen från Sudan.

Abdelrazik kom för första gången till Östersund och Sverige, 2014, genom en fotbollsturnering där han spelade för Darfur United. Han och tretton andra lagspelare bestämde sig dock för att hoppa av turneringen under tiden i Sverige för att söka asyl.

– Jag väntade i ett och halvt år. Det var en helt otrolig känsla att få hålla mitt första id-kort. Under ett helt liv som flykting, hade jag aldrig ägt någon form av identifikationshandlingar, säger Abdelrazik.

Abdelrazik flyttade runt mycket under tiden han väntade på asyl. Men han visste redan vart han ville bo.

–Jag kände tidigt att Östersund skulle vara en fin plats att leva på. Alla är så snälla. Jag älskar att bo här, säger han.

Abdelrazik började öva med The Rockin’ Pots 2018, för att träffa folk och förbättra sin svenska. Men kören och musiken har hjälpt honom även på andra sätt.

–Jag bär på jobbiga minnen från min barndom. Och jag är orolig för min familj som bor kvar i flyktingläger i Tchad.
När jag sjunger tillsammans med andra, kan jag släppa svåra minnen för en stund och ha roligt. Det känns som att komma hem. Dessutom kommer jag från en stor familj där jag är van att ha många människor omkring mig. Jag mår bra av det. Därför känns The Rockin’ Pots som min andra familj. Det finns en stark samhörighet bland medlemmarna, säger Abdelrazik.

Namn
Anna Fors, illustratör

Länkar

Anna Fors på Instagram

Anna Fors webbshop

Illustratör och bildkonstnär Anna Fors: ”Här finns mer rymd för mitt skapande”

Bildkonstnär, illustratör och hemkär hemvändare. Anna Fors berättar om att återvända till bildskapande efter sju års uppehåll. Att återvända till Jämtland efter 25 år. Hur tiden förändrar platser och människor. Sist men inte minst, om bildmeddelandet som skulle bli den slutgiltiga knuffen norrut.

För tre år sedan återvände Anna Fors med familj tillbaka till Jämtland. Med en mognare blick återupptäcker hon både sin härkomst och sitt skapande. Men vi backar tiden något, 25 år för att vara exakt. En augustimorgon 1994 hoppar Anna på tåget i Östersund som ska ta henne till Uppsala. Där ska hon studera konst på Wiks folkhögskola. Livet förde henne sen vidare till Göteborg som skulle bli hennes hem under nästkommande två decennium. Hon hinner gifta sig och bli mamma till två barn. Livet rullar på. Men däremellan hamnar hennes bildskapande på efterkälke. Och längtan hem till Jämtland växer sig allt starkare med åren.

– Det var små saker. Exempelvis när vi åkte upp för att hälsa på och steg av tåget i Östersund, första andetaget av den friska luften kändes som att födas på nytt. Och att kunna sträcka ut blicken. Det kändes som att bli renad på något sätt. Det fanns ingen vägg mellan mig och horisonten, säger Anna.

Hemlängtan fick en ny dimension när Annas fru plötsligt säger, ”vi kan faktiskt flytta upp!”

Tumultet inom Anna växte. Frågeställningar hopade sig som ett myller. Men det var Annas uppfattning om att tiden hade stannat, som bromsade henne mest.

– Jag hade en grumlig föreställning att samhällsutvecklingen hade stannat upp här. Och kvar fanns en trångsynt machokultur. Jag förstod inte att Östersund, Jämtland kunde förändras. Och att även jag hade förändrats! Att jag kunde se och uppskatta sådant som jag inte noterade när jag var tjugo och bara ville härifrån, säger hon.

Samtidigt som Anna våndades med hemlängtan, upptäckte hon något annat som saknades i hennes liv. Skapande i form av att rita. Hon hade knappt ritat ett streck under sju år tills hon blev utmanad att delta i ”rituari” som går ut på att rita en bild varje dag under hela februari. Utmaningen skulle bli början på en väg tillbaka till bildernas värld.

– Att rita och skapa har alltid funnits i mitt system. I samband med utmaningen kvicknade hjärnan till och jag började se i bilder igen. När februari var slut var jag rädd att jag inte skulle fortsätta rita. Då började jag med en egen utmaning istället, att rita minst en bild om dagen. Det blev dagens tvångsbild. Sen fortsatte jag så, månad för månad. På den vägen kom jag tillbaka till mitt bildskapande, säger Anna.

2018 fick Anna ett bildmeddelande som skulle förändra allt. Ett hav av färgglada Saepmie och prideflaggor prydde stortorget under Östersund Staaren Pride. Det var den bilden som skulle hjälpa Anna att ta ett beslut.

– Jag vill flytta NU kände jag efter sett bilden! Min fru som alltid varit positivt inställd till att flytta upp sa ja direkt. Barnen till min förvåning, jublade. Sen gick det fort. Ungefär ett halvår senare hade vi packat ihop vårt liv i Göteborg för att bli Jämtar på heltid.

Med tre års facit i hand ångrar Anna inte flytten. Idag återupptäcker hon sånt som kanske alltid funnits men som hon värdesätter mer idag.

– Den lågmälda vänligheten. Människor som ser en i ögonen på affären. Busschaufförer som alltid väntar på tills man har satt sig innan de åker. Delar som inte förändrats sen min uppväxt, men som jag själv förstår värdet i mer. Det som har förändrats, precis som i övriga samhället, människor tillåts finnas på ett annat sätt. Det finns en högre medvetenhet i största allmänhet, säger Anna.

I samband med flytten tillbaka till Jämtland, hoppade Anna på frilanslivet. Förutom driva eget som illustratör och konstnär, jobbar hon halvtid som bildlärare. Under våren var hon aktiv med konstutställningar i Härnösand, Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik, Ahlbergshallen och Härke Konstcentrum i Östersund. Hon illustrerar löpande för Östersunds-Postens kultursidor och medverkar med illustrationer i sommarens utgåva av kulturtidskriften Provins. Hon arbetar även för närvarande med konstprojektet Arvedelar, med stöd från Region Jämtland-Härjedalen. Utställningen Arvedelar kommer att visas under oktober på Galleri Lux i Östersund.

Annas flytta till Jämtland-hacks:

Innan du flyttar hit, träna på att tillämpa högerregeln. I Jämtland finns det av allt att döma inga informella huvudleder och det är så genant att lära sig det den hårda vägen.
Börja i ett tidigt skede att månatligen investera i delar till ullunderställ. Typ som att samla på en dyr servis. Det är mitt bästa tips för att undvika en hushållsekonomisk kollaps till senhösten, särskilt om det är en hel familj som ska byltas på.
Om du känner dig ensam och saknar nätverk så är traktens coworking-communities bra ställen att söka sig till. Där brukar det finnas en finfin blandning av hemvändare, nyjämtar och etablerad ortsbefolkning. Det går snabbt att få nya kontakter och nätverk. Strebermentalitet och armbågar lyser med sin frånvaro här.

Namn
Ida och Johannes Collin

Plats
Norråker

Länkar

Norråkers handel

”Vi vill ta världen till Norråker. Men också ge Norråker till världen”

Det började med kärlek till sin hembygd. Sen kärlek till varandra. Till att driva lanthandel, café, erbjuda hundspannturer, stuguthyrning, guidade vandringar, med mera. Entreprenörparet Ida & Johannes Collin berättar hur man driver ”Sveriges bästa lanthandel”.

– På en skidtur sa jag till Ida, om inte du tar det här steget med mig så kommer du ångra dig resten av livet, berättar Johannes.

Och så blev det. Ida tog steget med Johannes. Tillsammans tog de steget tillbaka till Norråker, Strömsunds kommun. Efter turer mellan Norrtälje, Umeå och Östersund beslöt de att det var dags att sluta veckopendla och återvända hem. I samma veva hörde de att Konsumnordbutiken i Norråker skulle säljas. Med liten affärserfarenhet, tog Ida och Johannes ”orädda” sig an utmaningen och köpte butiken.

– Vi var så unga! Då är man inte rädd för saker man aldrig gjort förut. Och det var jätteroligt. Som att leka affär fast i vuxen ålder, säger Ida.

Johannes tillägger,

– Ja, vi tänkte; vi provar, vad är det värsta som kan hända?

Det var år 2000. Tjugotvå år senare är lanthandeln både ett besöksmål och en samlingsplats för lokalborna i Norråker. Förutom allt det som en mataffär brukar innehålla, finns även en delikatessostavdelning, försäljning av lokalt hantverk och friluftsartiklar. Samt café för de som är fikasugna efter shoppingen. Ida och Johannes anordnar även guidade vandringar, hundspannsturer och hyr ut boenden för turister. De hoppas även på att snart kunna öppna restaurang för sina besökare. Att göra flera saker samtidigt har de blivit vana vid. Dessutom innebär ett större utbud fler besökare till Norråker.

– Det är roligt med utmaningar. Det är så man lär sig nya saker och utvecklas, säger Ida.

– Ja, och vi vill fortsätta ha roligt på jobbet. Men främst kunna bo där vi vill leva. Det är inte lätt att driva lanthandel med Norråkers 115 invånare så vi behöver dra hit mer folk, säger Johannes.

Och folk kommer det. I lanthandeln hörs att en mix av nationaliteter som är på besök. Ida och Johannes tycker att turismen har ökat i Norråker de senaste åren. Dock vill de inte ta åt sig hela äran.

– Fler har hittat till Norråker, men inte bara på grund av oss, även om vi säkert har bidragit till fler besökare. Men det har blivit trendigare med natur och utomhusliv. De som kommer hit vill uppleva det som är vår vardag. Vilket har blivit vårt sätt att jobba för inflyttning. Många av våra besökare blir nyfikna på hur det är att bo här på heltid, säger Ida.

– Vi vill ta världen till Norråker, men också ge Norråker till världen, säger Ida.

– Ödmjukt, säger Johannes med glimten i ögat.

– Ja, det är inte vår starka sida, skrattar Ida.

Ödmjukt eller inte. Ida och Johannes har alltid haft visionen om att driva mer än ”bara en lanthandel”. Men det har skett långsamt och succesivt. Tålamod och uthållighet, och en bra portion optimism har varit ingredienserna till en lyckad satsning. Men framförallt tycker de att nyckeln till framgång är att jobba tillsammans med andra.

– Vi måste vara med som en del av lokalsamhället. Ska man lyckas som entreprenör på en mindre ort, då måste man engagera sig i föreningsliv. Man får så mycket ut av det, för man lyckas inte helt själv, avslutar Ida.

Namn
Almaz Okube

Plats
Nälden

Ett nytt hem i Nälden

Ett nytt hem i Nälden väntade på Almaz Okube och hennes två barn när de anlände till Sverige 2017. Idag hjälper hon andra nysvenskar att träffas och främja sin hälsa genom gemenskap och fysisk aktivitet.

En varm augustikväll 2017 anlände Almaz Okube till Nälden. Almaz minns första intrycket av Jämtland. Hon var förvånad över mängden skog!

Hennes man hade kommit till Sverige några år tidigare och etablerat sig i Nälden. I väntan på ett svenskt uppehållstillstånd bodde Almaz ensam med parets två barn i Sudan under 2 år.

En period i livet som hon beskriver som ”svåra år.” Lyckan och lättnaden var därför stor när Almaz återförenades med sin man i det nya hemmet i Nälden.

I samband med flytten började Almaz studera svenska på SFI i Östersund. Hon började även gå regelbundet till språk-cafét som drivs av svenska kyrkan i Nälden. Där fick hon nya vänner.

– Det var tack vare språk-cafét som jag lärde känna folk här. Det var där som jag träffade Janne och Gun Marie. De har blivit som min familj och varit otroligt hjälpsamma, säger Almaz.

För att öka chanserna att hitta ett jobb så ville Almaz, förutom att lära sig svenska, ta körkort. Det var en stor utmaning, men hon fick hjälp av sin nyvunna vän, Janne.

– Det är dyrt att ta körkort i Sverige och jag hade inte råd med körlektioner. Janne var snäll nog att bli min handledare och övningskörde med mig. Jag körde upp fyra gånger. Det var kämpigt och stressigt men till slut gick det, säger Almaz och fortsätter.

– När jag äntligen fick körkort var känslan obeskrivlig! Janne och Gun Marie kom och mötte mig med blommor. Jag hade aldrig klarat att ta körkort utan Janne, säger Almaz rörd.

Körkortet öppnade upp för nya jobbmöjligheter för Almaz. Hösten 2021 fick hon en förfrågan av föreningen Hej Främling. De behövde någon som anordnade aktiviteter för nysvenskar i Nälden och Krokom. Idag jobbar Almaz tre dagar i veckan med att anordna fotboll för män på fredagar och en kvinnogrupp på lördagar. Hon ansvarar även för en gymnastikgrupp i Krokom.

– Hej främling betyder mycket för mig. Förutom att få en gemenskap med andra, så är det utvecklande att träna språket. Förut hade jag inte lika många att prata svenska med. Men nu pratar jag med människor från olika länder och kulturer. Det känns väldigt fint att få hjälpa andra som är i samma situation som jag var i när jag kom till Sverige, säger Almaz.

Att lära sig ett nytt språk, möta en ny kultur och skapa relationer kan ta tid. Almaz tycker inte man ska vara rädd för att våga ta kontakt när man kommer till ett nytt land. Men hon tror platsen hon bor på har underlättat.

– Jag kan inte uttala mig om hur det är att bo på en annan plats i Sverige. Jag har bara bott i Nälden. Men jag tror att det varit lättare att komma in i samhället här än om jag hade bott i en större stad. Alla här är så snälla, säger Almaz.

Namn
Maartje Dijkers och Mark Huizing

Plats
Bräcke

Mer tid för patienterna i Bräcke

De hade pratat om Nya Zeeland, för den vackra naturens skull och möjligheten att vistas mer utomhus. Men att flytta så långt bort från sitt hemland? Nej, det kändes inte rimligt. Och efter ett besök i Sverige insåg de att drömmen kunde förverkligas på närmare håll. Nu är det tre år sedan holländarna Maartje Dijkers och Mark Huizing slog sig ner i Bräcke, något de inte ångrar för en sekund.

– Här har vi haft råd att bygga ett stort, fint hus och vi kan gå rakt ut i naturen när vi vill. Särskilt under pandemin har det blivit tydligt hur lyxigt vi har det. När vi satt i karantän kunde vi ändå ta på oss skidorna och åka ut på sjön. Det är frihet, säger Maartje.

Bräcke valde de för att det ligger mitt i Sverige. Tillräckligt långt norrut för att få skog och fjäll, men ändå rimligt nära för släktingar att besöka. Att hitta arbete gick lätt. Som läkare var Maartje eftertraktad och fick snabbt jobb på hälsocentralen. Där har hon sällskap av fler inflyttade, då hennes tre läkarkollegor kommer från Polen.

Mycket i yrket är lika, särskilt för Maartje, som även i Holland arbetade i ett landsbygdsområde. Geografiskt är det självklart något helt annat än landsbygd i Sverige, men typen av människor hon möter är desamma.

– Folk på landet klagar inte så mycket och söker bara vård när det behövs. Jag jobbade en kort period i Amsterdam och där kunde folk komma till akuten mitt i natten för urinvägsinfektion, säger hon.

Den största skillnaden är att hon i Sverige har mer tid för patienterna, vilket hon uppskattar. Hon trodde det skulle vara en utmaning att bo i samma by som hon jobbar, att folk till exempel skulle prata sjukdomar när det möttes på affären, men det har hittills gått bra. I stället har det blivit en fördel att hon känner de flesta, då hon kan ha en helhetssyn på varje patient.

– Alla är väldigt trevliga och snälla, och så tacksamma att vi flyttat hit och vill bo kvar!

Att lära sig språket var en utmaning, men helt nödvändigt för att bli en del av arbetsplatsen och samhället. Nu pratar både Maartje och Mark flytande svenska efter idoga studier.

– Men lätt var det inte. Framförallt i början trodde jag att jag aldrig skulle lära mig språket, minns Mark.

Han fick jobb via kontakter och arbetar som underhållsingenjör på Nouryon, en världsomspännande kemiindustri, som bland annat har verksamhet i Ånge. De trivs båda bra med sina jobb, men det är tiden med familjen och fritiden utomhus som känns viktigast.

Innan flytten föreställde sig paret långa, äventyrliga vandringar i fjällen, men de har fått anpassa sig till barnen. Lenya är fyra år och Kaysa drygt ett år – och de båda hänger gärna med på kortare dagsutflykter, men några längre turer blir det inte än så länge. Barnen går på förskolan och trivs väldigt bra.

Mark och Maartje har lärt känna många föräldrar där. När de byggde sitt hus var det också en hel del grannar som körde eller promenerade förbi för att kolla läget. Förutom grannar umgås de även med kollegor och några holländare som bor i samma kommun. Däremot har pandemin påverkat utbudet av aktiviteter, men inom kort ska Maartje starta barngympa och Mark planerar för en scoutgrupp i framtiden. Han har också börjat jaga.

– Alla mina kollegor pratade om jakt, så jag blev nyfiken och började läsa på. Sedan tog jag jägarexamen och har skjutit bland annat en tjäder och ett rådjur som vi styckade med hjälp av en instruktion på Youtube. Det känns verkligen långt i från Holland, skrattar Mark.

Namn
Erika Borgström & Hedda Bångman

Plats
Almåsa

Jobba med utsikt över – ”Sveriges bästa storslalombacke”

Almåsa i Offerdal, erbjuder numera inte bara på skidåkning. Ett stenkast från skidanläggningen finns åtta kontorsplatser att hyra. Ett initiativ av nystartade Cowork Almåsa AB.

Erika Borgström, är en ut av projektledarna. Hon hoppas projektet kommer främja hela Offerdalsbygden.

– Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Ut genom köksfönstret skymtas Almåsa skidbacke som ännu inte har någon snö. Vi slår oss ner vid köksbordet. Erika har dukat fram kaffe och kanelbullar i det hemtrevliga köket. Hennes kollega och en ut av husets delägare, Hedda Bångman, häller upp kaffe till oss medan hon börjar prata,

–  Almåsa har stor potential att bli en attraktiv plats för de som vill integrera fritidsintressen med jobbet. Här finns tidig snö då området är relativt snösäkert, en av Sveriges bästa storslalombacke och över 30km längdskidspår när allt är uppkört, säger Hedda.

Hedda (vänster) och Erika (höger) hoppas kontorskollektivet kommer gynna hela Offerdalsbygden.

Brist på bäddar har tidigare varit en problematik för Almåsa skidanläggning. För att kunna utvecklas och ta emot fler gäster har Almåsa Fritid i Offerdal AB och Danir fastigheter finansierat byggnationer av nio attefallshus. Numera har skidanläggningen plats för sextio gäster mot tidigare tjugo.

Hedda och Erika har en förhoppning om att kontoret kommer locka en blandning av besökande skidentusiaster, tillsammans med deras primära målgrupp, nyinflyttade till närliggande byn Kaxås. Sen 2019 har Kaxås utökats med ungefär 80 vuxna och 54 barn. En fördubbling antal invånare från tidigare 100.

”Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden”

Inflyttningen är till stor del resultatet av projekt Kaxås. Ett initiativ som startades när Kaxås skola var på väg att läggas ner. För att rädda skolan och byns nedåtgående befolkningsutveckling, fokuserade projektet främst på barnfamiljer.

– Vi gjorde en inofficiell marknadsundersökning och frågade runt bland ny-inflyttade i Kaxås. Det verkar som ungefär hälften jobbar på distans. Och många är intresserade av att hyra kontorsplatser, säger Hedda.

Den äldre villan som tidigare varit privatägd, ligger strategiskt nära alla skidaktiviteter.

Det är lätt att smittas av Heddas och Erikas entusiasm för sin bygd. Det finns en märkbar glöd för landsbygden och att fler ska upptäcka hur det är att bo och leva i Offerdal.

–  Våra förhoppningar är att vi blir pionjärer genom att förespråka coworking på mindre orter. Vi hoppas även kunna skapa ett mervärde som förenklar för fler att flytta ut på landsbygden, säger Hedda.

Erika nickar instämmande;

– Ett sådant här projekt bidrar till samhörighet. Man blir mer beroende av varandra ute på landsbygden. Därför tror jag det blir ännu mer viktigt med knutpunkter på mindre order. Ju fler knutpunkter det finns, desto mer gynnas bygden, säger Erika.

Erika blev husägare i Kaxås vintern 2020. Hon beskriver Offerdalsbygden som ”levande” med mycket framåtanda.

– Jag hade aldrig ens varit här innan jag flyttade hit. Men Offerdal är verkligen en landsbygd full av liv. Det bubblar av tacksamhet att få bo här. Och alla verkar dela ett gemensamt intresse av naturen och årstiderna, säger Erika.

Cowork Almåsa AB slår upp dörrarna i februari. Inledningsvis med åtta kontorsplatser men förhoppningen är att kunna utöka till tjugo. På tomten står det även en bagarstuga som kan innebära ytterligare projekt i framtiden.

– Jag skulle gärna vilja öppna en våffelstuga på vintern och ta vara på gammal kultur, exempelvis baka tunnbröd. Vidare hoppas vi driva event som har ännu mer koppling till naturen. Vi kommer aldrig kunna tävla med Åre. Men enkelheten som finns här i Almåsa känns unikt för den här platsen. Jag tror det finns människor som kommer lockas av det, säger Erika självsäkert.

Namn
Shideh Shaygan

Plats
Edsåsdalen

Shidehs resa – från Teheran till fjällvidderna

Arkitekten Shideh Shaygan har levt i storstäder världen över, men numera hittat hem i Edsåsdalen.

Under resan från urbant till fjälliv har Shideh upplevt många äventyr och en del utmaningar. Men kärleken till ”rummen” har alltid funnits där.

– Jag insåg tidigt hur yttre förhållanden påverkar oss. Jag kände det var mitt kall att skapa behagliga upplevelser genom rummen, säger Shideh.

Redan som barn fascinerades hon av färger, former och linjer. Hur dessa komponenter kan skapa miljöer för människor att trivas och utvecklas i.

Shideh besökte ofta restauranger som liten och det var i dessa miljöer som hon blev inspirerad till att i framtiden jobba som inredningsarkitekt.

– Jag insåg tidigt hur yttre förhållanden påverkar oss. Jag kände det var mitt kall att skapa behagliga upplevelser genom rummen.

Shideh växte upp i Irans huvudstad, Teheran. Hon minns ett Iran som försökte eftersträva jämlikare förhållanden mellan män och kvinnor. Men när hon fyllde tretton år förändrades allt. Revolutionen började och den Islamska republiken tog makten över lran.

– Jag minns än idag känslan. Hur alla mina framtidsdrömmar och förhoppningar raserades. Hela samhället förändrades på kort tid. När Islamska republiken kom till makten, tvingades kvinnor bland annat täcka håret, bära heltäckande kläder och fick inte bära smink i offentliga sammanhang, säger Shideh.

Hennes klasskamrater försvann en efter en när deras familjer bestämde sig för att fly Iran. Shideh hoppades att hennes pappa skulle göra detsamma, ta med henne och storasyster ut ur landet. Men när hennes pappa inte vågade ta den risken, beslöt hon sig för att lämna landet ensam. Genom kontakter lyckades Shideh komma över två turistvisum, ett till Italien och ett till Sverige.

– Jag var arton år när jag satte mig på planet. Jag lämnade Iran och min familj utan att veta när jag skulle få se dem igen.

Utifrån hennes ansiktsuttryck är det ett minne som påverkar henne än idag. Men drömmen om att få läsa arkitektur förblev en styrka som drev henne framåt. Till slut, efter fem år i Sverige kom hon in på Konstfacks inredningsarkitektlinje, i Stockholm.

– Det var som att komma upp på toppen av ett högt fjäll. Jag sökte Konstfack tre gånger innan jag kom in. Innan dess kämpade jag under flera år för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Sen studierna på Konstfack har Shideh drivit eget sen 1994. Förutom Stockholm, har hon bott och jobbat i Hong Kong, London och andra delar av Europa. Men det var Edsåsdalen som till slut fångade hennes hjärta. Vad som först började som ett fritidsboende för Shideh och hennes man, blev från 2016, ett permanent boende.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bosätta mig här. Men jag älskar landskapet och vidderna. Det händer saker i min kropp när jag är uppe på fjället. En känsla som sitter kvar flera dagar efteråt. Kan inte riktigt förklara hur, säger Shideh leende medan hon sträcker sig efter kaffekoppen.

Från hennes kontorsfönster i Undersåker skymtar man Åredalen och strax bakom trädtopparna, fjällen. Därifrån jobbar Shideh med olika lokala projekt.

– Det känns väldigt meningsfullt att få skapa boenden till kommande generationer i Åredalen. Men det kommer också med ett ansvar.

Hon förklarar vidare,

– Vi måste ändra våra värderingar när vi bygger och utvecklar mindre samhällen. Förutom att bygga så miljövänligt och lokalt som möjligt, så bör vi också tänka på helheten. Det går inte bara att bygga bostäder om det inte finns samhällen att leva och arbeta utifrån.

Förutom bo och jobba närmare naturen, har flytten till Edsåsdalen varit betydelsefullt på andra sätt för Shideh. Ett lokalt engagemang har växt fram där hon brinner för hur Årebygden utvecklas.

– När jag först flyttade hit trodde jag inte att jag skulle bli så engagerad. Men upplevelsen av att kunna påverka där jag bor känns otroligt meningsfullt.

Hon pausar och tillägger;

– Vilket jag tycker känns lättare att göra på landsbygden än i en stad.

Namn
Syskonen Anna och Erik Wanneberg

Plats
Tavnäs, Bräcke kommun

Odlingsintresset lockade hela släkten till byn Tavnäs

Anna Wanneberg som tillsammans med sin man Patrik Wallberg och barnen Tage och Tuva bodde lantligt men ändå i storstan hade en längtan till något annat. En gård var deras dröm. Där skulle odlingar och djur kunna bli en större del av deras vardag, något som saknades dem.

– Vår balkong i Solna odlade vi upp fullständigt och ville ha något större. Jag har också alltid hållit på med hästar och ville kunna göra det i större utsträckning, säger Anna.

Köpte gård i jämtländska Tavnäs

Anna och Patrik började leta och titta ganska förutsättningslöst på olika delar av Sverige. När Annas bror Erik Wanneberg såg deras engagemang och drömmar blev även han intresserad av att hänga på flyttidén, likaså syskonens mamma Pia Lundqvist Wanneberg. Efter att ha besökt en gård tillsammans kunde de rama in vad de verkligen var ute efter.

– Vi kände att vi ville bo relativt nära Östersund, vi behövde tre boningshus och mark för odling och djur. Helt plötsligt dök det perfekta boendet upp på Hemnet och Anna skickade ett sms till oss andra och skrev ”jag tror att jag har hittat det”, säger Erik.

Efter besöket i Tavnäs blev syskonen och deras mamma kära i vad de såg och bestämde sig för att göra slag i saken. De har idag traditionella jobb men bedriver samtidigt verksamhet på gården.

– Vi har två hästar. Vi odlar och säljer det vi skördar i vår gårdsbutik. Dessutom har vi 110 värphöns vars ägg vi också säljer i gårdsbutiken. Vi har haft höns här hela tiden men inte i den här skalan så det är väldigt nytt för oss, säger Anna.

Att komma till en liten by har gått över förväntan för syskonen Anna och Erik, men att flytta till en by var en av deras farhågor.

– Vi har lite rädda för att inte skapa oss ett socialt sammanhang, vi visste inte vilka som bodde här. Men det har gått väldigt bra, våra grannar har varit öppna och trevliga, de kom förbi och sa hej och välkomnade oss till bygden, säger Anna.

– Ja, jag håller med, det finns väldigt många trevliga människor som vi fått förmånen att lära känna, säger Erik.