Namn
Shideh Shaygan

Plats
Edsåsdalen

Shidehs resa – från Teheran till fjällvidderna

Arkitekten Shideh Shaygan har levt i storstäder världen över, men numera hittat hem i Edsåsdalen.

Under resan från urbant till fjälliv har Shideh upplevt många äventyr och en del utmaningar. Men kärleken till ”rummen” har alltid funnits där.

– Jag insåg tidigt hur yttre förhållanden påverkar oss. Jag kände det var mitt kall att skapa behagliga upplevelser genom rummen, säger Shideh.

Redan som barn fascinerades hon av färger, former och linjer. Hur dessa komponenter kan skapa miljöer för människor att trivas och utvecklas i.

Shideh besökte ofta restauranger som liten och det var i dessa miljöer som hon blev inspirerad till att i framtiden jobba som inredningsarkitekt.

– Jag insåg tidigt hur yttre förhållanden påverkar oss. Jag kände det var mitt kall att skapa behagliga upplevelser genom rummen.

Shideh växte upp i Irans huvudstad, Teheran. Hon minns ett Iran som försökte eftersträva jämlikare förhållanden mellan män och kvinnor. Men när hon fyllde tretton år förändrades allt. Revolutionen började och den Islamska republiken tog makten över lran.

– Jag minns än idag känslan. Hur alla mina framtidsdrömmar och förhoppningar raserades. Hela samhället förändrades på kort tid. När Islamska republiken kom till makten, tvingades kvinnor bland annat täcka håret, bära heltäckande kläder och fick inte bära smink i offentliga sammanhang, säger Shideh.

Hennes klasskamrater försvann en efter en när deras familjer bestämde sig för att fly Iran. Shideh hoppades att hennes pappa skulle göra detsamma, ta med henne och storasyster ut ur landet. Men när hennes pappa inte vågade ta den risken, beslöt hon sig för att lämna landet ensam. Genom kontakter lyckades Shideh komma över två turistvisum, ett till Italien och ett till Sverige.

– Jag var arton år när jag satte mig på planet. Jag lämnade Iran och min familj utan att veta när jag skulle få se dem igen.

Utifrån hennes ansiktsuttryck är det ett minne som påverkar henne än idag. Men drömmen om att få läsa arkitektur förblev en styrka som drev henne framåt. Till slut, efter fem år i Sverige kom hon in på Konstfacks inredningsarkitektlinje, i Stockholm.

– Det var som att komma upp på toppen av ett högt fjäll. Jag sökte Konstfack tre gånger innan jag kom in. Innan dess kämpade jag under flera år för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Sen studierna på Konstfack har Shideh drivit eget sen 1994. Förutom Stockholm, har hon bott och jobbat i Hong Kong, London och andra delar av Europa. Men det var Edsåsdalen som till slut fångade hennes hjärta. Vad som först började som ett fritidsboende för Shideh och hennes man, blev från 2016, ett permanent boende.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bosätta mig här. Men jag älskar landskapet och vidderna. Det händer saker i min kropp när jag är uppe på fjället. En känsla som sitter kvar flera dagar efteråt. Kan inte riktigt förklara hur, säger Shideh leende medan hon sträcker sig efter kaffekoppen.

Från hennes kontorsfönster i Undersåker skymtar man Åredalen och strax bakom trädtopparna, fjällen. Därifrån jobbar Shideh med olika lokala projekt.

– Det känns väldigt meningsfullt att få skapa boenden till kommande generationer i Åredalen. Men det kommer också med ett ansvar.

Hon förklarar vidare,

– Vi måste ändra våra värderingar när vi bygger och utvecklar mindre samhällen. Förutom att bygga så miljövänligt och lokalt som möjligt, så bör vi också tänka på helheten. Det går inte bara att bygga bostäder om det inte finns samhällen att leva och arbeta utifrån.

Förutom bo och jobba närmare naturen, har flytten till Edsåsdalen varit betydelsefullt på andra sätt för Shideh. Ett lokalt engagemang har växt fram där hon brinner för hur Årebygden utvecklas.

– När jag först flyttade hit trodde jag inte att jag skulle bli så engagerad. Men upplevelsen av att kunna påverka där jag bor känns otroligt meningsfullt.

Hon pausar och tillägger;

– Vilket jag tycker känns lättare att göra på landsbygden än i en stad.

Namn
Familjen Nilsson är Martin och Ida med barnen Ingrid och André

Plats
Rödön, Krokoms kommun

Flytten till Rödön överträffade familjen Nilssons förväntningar

Under flera år funderade familjen Nilsson på om det skulle vara möjligt att bosätta sig i Jämtland. Till slut bestämde de sig för att sluta vela. De lämnade Stockholm och hittade sitt drömboende på Rödön.

Kärleken till fjäll och friluftsliv har alltid funnits för Martin Nilsson, Ida Nilsson och barnen Ingrid och André. De bodde i Huddinge utanför Stockholm, men flera gånger per år reste de upp till stugan i Bruksvallarna.

Varje gång familjen var i stugan dök tankarna upp på att faktiskt kunna bo permanent i Härjedalen eller Jämtland.

– När vi var i stugan ställde vi oss alltid frågan: Varför bor vi inte här? Efter att ha ältat den här frågan under flera år kände vi att vi måste fatta ett beslut. Och då kom vi fram till att vi vill flytta och bo i en miljö där vi har tillgång till fjällen, och slippa den vardagsstress som vi upplevde i Stockholm, säger Martin.

De började leta efter en lämplig plats att flytta till och sökte efter något lantligt, men samtidigt med tillgång till service och skola. Ganska fort ringades Östersund in och de började köra runt för att kika på de byar som ligger hyfsat nära staden.

– Första gången vi åkte över Rödöbron från Frösön fick vi en wow-känsla. Och när vi kom ut hit kände vi att här ska vi bygga vårt hus, säger Martin.

Det var vårvintern 2018 familjen hittade till Rödön och det alldeles nyplanerade bostadsområdet Rödöns Prästbord. Här fanns tomter till salu där arkitekt Hans Murman hade ritat husen som skulle byggas.

– Förutom att vi fastnade för platsen med fantastisk utsikt och närheten till naturen så gillade vi också hur området planerats. Med moderna energieffektiva hus som tar sitt ursprung i den klassiska ladan. Det har skapas en fin bullerbykänsla här, säger Martin.

Ett år efter tomtköpet stod huset klart och de kunde flytta in. För både Ida och Martin löste det sig också med jobb.

– Ida kunde fortsätta det jobb hon hade i Stockholm men istället på deras Östersundskontor, och för min del öppnades en ny möjlighet med ett nytt jobb här.

Förväntningarna på flytten var höga, men när de nu bott två år i Jämtland kan Martin konstatera att det blev minst lika bra som de hade hoppats på.

– Jag skulle säga att vi känner att det blev bättre än vi hade tänkt oss. Just det här lugnet och minskade vardagsstressen infann sig förvånansvärt snabbt. Det är enklare i vardagen här uppe, säger han.

Förutom att familjen nu fått den närhet till fjällen som de drömde om så uppskattar de också vardagen med grannar och de som bor i byn.

– Gemenskapen som finns här är stark. Här engagerar du dig i föreningslivet för att du behövs och det skapar en fin sammanhållning.

Namn
Syskonen Anna och Erik Wanneberg

Plats
Tavnäs, Bräcke kommun

Odlingsintresset lockade hela släkten till byn Tavnäs

Anna Wanneberg som tillsammans med sin man Patrik Wallberg och barnen Tage och Tuva bodde lantligt men ändå i storstan hade en längtan till något annat. En gård var deras dröm. Där skulle odlingar och djur kunna bli en större del av deras vardag, något som saknades dem.

– Vår balkong i Solna odlade vi upp fullständigt och ville ha något större. Jag har också alltid hållit på med hästar och ville kunna göra det i större utsträckning, säger Anna.

Köpte gård i jämtländska Tavnäs

Anna och Patrik började leta och titta ganska förutsättningslöst på olika delar av Sverige. När Annas bror Erik Wanneberg såg deras engagemang och drömmar blev även han intresserad av att hänga på flyttidén, likaså syskonens mamma Pia Lundqvist Wanneberg. Efter att ha besökt en gård tillsammans kunde de rama in vad de verkligen var ute efter.

– Vi kände att vi ville bo relativt nära Östersund, vi behövde tre boningshus och mark för odling och djur. Helt plötsligt dök det perfekta boendet upp på Hemnet och Anna skickade ett sms till oss andra och skrev ”jag tror att jag har hittat det”, säger Erik.

Efter besöket i Tavnäs blev syskonen och deras mamma kära i vad de såg och bestämde sig för att göra slag i saken. De har idag traditionella jobb men bedriver samtidigt verksamhet på gården.

– Vi har två hästar. Vi odlar och säljer det vi skördar i vår gårdsbutik. Dessutom har vi 110 värphöns vars ägg vi också säljer i gårdsbutiken. Vi har haft höns här hela tiden men inte i den här skalan så det är väldigt nytt för oss, säger Anna.

Att komma till en liten by har gått över förväntan för syskonen Anna och Erik, men att flytta till en by var en av deras farhågor.

– Vi har lite rädda för att inte skapa oss ett socialt sammanhang, vi visste inte vilka som bodde här. Men det har gått väldigt bra, våra grannar har varit öppna och trevliga, de kom förbi och sa hej och välkomnade oss till bygden, säger Anna.

– Ja, jag håller med, det finns väldigt många trevliga människor som vi fått förmånen att lära känna, säger Erik.

Emelie tog steget med hjälp av Ta steget

Flyttlasset från Halmstad till Östersund har gått för Emelie Eriksson, hennes sambo Mikko Seppälä och boxern Max. Liksom många andra som gör samma flyttresa är det möjligheterna till en aktiv fritid som lockar. Men jobb var förstås en förutsättning och Emelie överraskades av att det fanns så mycket att välja på.

– Jag blev positivt överraskad. Jag visste inte att det fanns så många företag och myndigheter här som behöver rekrytera. Det hade jag inte trott, säger Emelie Eriksson.

Emelie fick snabbt jobb som informationssäkerhetskonsult på Knowit. Hon började jobba redan i maj på distans från Halmstad. Att distansjobba blev också en möjlighet för Mikko, han har fått okej till att fortsätta sitt jobb på Trek Nordic på distans från Jämtland.

Bra hjälp med kontakter

Att det snabbt löste sig med jobb gjorde att hela flyttresan från idé till flytt har gått undan för Emelie och Mikko. Inflyttarprojektet Ta steget och kommunens inflyttarservice har varit till god hjälp.

– I början av året hittade jag Ta steget och tog kontakt med deras inflyttarvägledning. Det gav många tips och efter vårt möte kände jag att ”wow, detta är faktiskt möjligt”. Kommunens inflyttarservice var också till bra hjälp och tack vare dem fick jag kontakt med bland andra Knowit, berättar Emelie Eriksson.

Boende behöver förstås också ordnas inför en flytt, även det gick smidigt för Emelie och Mikko.

– Det var faktiskt oförskämt enkelt. Jag var lite orolig först eftersom vi ju inte har stått i någon bostadskö här. Men på Boplats Sverige hittade vi en lägenhet, gjorde en intresseanmälan och fick den. Det är en av de nyproducerade lägenheterna på söder i Östersund. Jag tror vi kommer trivas bra där!

Snowboard och cykel lockar

Emelie som ursprungligen är från Karlshamn har pluggat en termin i Östersund för några år sedan och har tack vara det en del kontakter i stan. Mikko är från Finland och har tidigare bara varit i Jämtland när Emelie och han besökt Åre och cyklat på semestern.

– Mikko är ett snowboardfan och efter några vintrar i Halmstad är han peppad på riktig vinter, så det kommer nog bli bra, säger Emelie.

Själv är hon framför allt en cykelfantast och första helgerna är redan uppbokade.

– Jag kommer åka till Åre. Bike Parken är öppen i en månad till efter att vi flyttat upp. Jag bara måste dit, säger hon.

Till andra som funderar på att göra samma flyttresa säger hon:

– Bara gör det! Det är inte så svårt. Det finns personer som jobbar med att hjälpa och vägleda, ta kontakt så löser det sig!

Namn
Emelie Eriksson

Plats
Östersund

När Lofsdalen satsar på året-runt-turism flyttar fler till byn

I Lofsdalen fortsätter satsningarna inom besöksnäringen, men det är inte bara ett sätt att locka fler besökare till byn. Det handlar också om att få fler bofasta, och på antalet året-runt-boenden har ökat!

För några år sedan startade projektet Vision Lofsdalen. Ett projekt som drevs av en företagarförening med ekonomiskt stöd från det offentliga. Målet var bland annat att utveckla sommarturismen så att fjällbyn blir en året-runt-destination. För att lyckas med det skapas ett helt nytt besöksmål, ett område med så kallade multileder – leder för cykling och vandring sommartid och för skidåkning och snöskovandring vintertid.

Cykelturism populärt

I Lofsdalen finns sedan tidigare en downhill-park och några högalpina cykelstigar, men för att göra cyklingen ännu intressantare och tillgänglig för fler behövdes också andra typer av leder.

– Det saknades leder som var mer tillrättalagda och nu kan vi erbjuda en komplett cykelprodukt med både downhill och stigcykelleder för hela familjen, säger projektledare Helena Fjellgren.

Bara ett och ett halvt år efter projektstart kunde hon konstatera att resultat redan syntes.

– Vi har otroligt många fler cykelgäster och de leder vi hunnit bygga hittills har blivit populära, vilket är fantastiskt.

Bofasta har ökat med 13 procent

En viktig del i Vision Lofsdalen är också att öka tillväxten, locka fler företagare att etablera sig i byn och få fler att bosätta sig här.

– Vi är ju en liten by med runt 170 boende. För att kunna utvecklas behöver vi fler inflyttare och det är en stor del i projektet. Vi har jobbat mycket med kommunikation och nätverkande.

Under vintern anordnades bland annat digitala nätverksträffar. Träffar med högt i tak öppna där alla som är intresserade av Lofsdalen och dess framtid var välkomna.

– Mötena blev jättefina och överträffade mina förväntningar. Människor som var nyfikna på Lofsdalen har kunnat ställa frågor kring hur det är att bo här och vilka möjligheter som finns, säger Helena Fjellgren.

Senaste året har byn ökat antalet bofasta med 13 procent, och en av dem som skrivit sig här är frisören Manuela Ramirez. I våras flyttade hon med sin familj från Solna till en privat hyreslägenhet i Lofsdalen.

– Jag råkade läsa på Vision Lofsdalens hemsida att det behövdes en frisör i byn och då kände jag att det var läge att ta steget och testa att flytta hit, säger hon.

Manuela flyttade frisörsalongen till Lofsdalen

Manuela är uppväxt i Uppsala och det var när hon träffade sin man som hon första gången fick uppleva Lofsdalen.

– Han har varit här ända sedan han var barn, men jag hade inte varit norr om Gävle innan jag träffade honom, säger hon och skrattar.

Men fjällen och platsen gillade hon redan vid första besöket 2013.

– Jag är uppväxt i betongen och har alltid sett staden som mitt element. Men jag blev så fascinerad när jag kom hit. Första gången vi var här var på hösten och det var magiskt med höstfärgerna och var en väldigt positiv upplevelse.

Att bosätta sig här var ändå inte helt självklart för henne. Hon hade under många år pendlat från Solna till Uppsala där hon hade sin frisörstol, och jobbat upp en trogen grupp kunder. Att flytta verksamheten och starta från noll visste hon inte skulle bli helt enkelt.

– Min man har drömt länge om att bo här, för mig har det tagit mer tid. Men till slut var det så många saker som föll på plats och när pandemin kom och jag under förra hösten tappade många kunder blev det tydligt att det är det här vi ska göra nu, säger Manuela.

Manuela har öppet sin salong tre dagar i veckan och sedan tar hon på sig andra tillfälliga jobb när de dyker upp och hon utbildar sig till massör för att ha ytterligare ett ben att stå på.

Hon berättar att flytten har varit en omställning men att hon känner sig mer och mer hemma.

– Hade någon för bara några år sedan sagt att jag skulle bo i fjällen hade jag skrattat, men på väldigt kort tid har vi hittat hem här. Nu känner jag att jag är hemma där jag har min hatt och ställer mina skor. Mycket är nytt för mig här, men du växer av att utmana dig själv och lära dig nya saker. Ibland måste du våga, och det värsta som kan hända är ju att vi flyttar tillbaka igen. Men då har vi i alla fall testat.

Med förundran har vi följt debatten om vantrivseln i Stockholm, en debatt som nu stormat under en månads tid i riksmedia. Vi på Ta steget vill förstås välkomna alla storstadströtta journalister och andra att testa på livet i Jämtland Härjedalen.

Från författaren Ingemar Näslund kommer också en hälsning till DN:s krönikör Björn Wiman, en i raden av journalister som under hösten reflekterat kring storstadens avskyvärden.

Krönika

Livet i storstan verkar vara bedrövligt

Du Björn Wiman, det verkar vara ganska bedrövligt i Stockholm om man får tro det du skriver. Vi som brukar tycka det är så fint i huvudstaden.

Men det kan inte vara kul det där, att det inte finns parkeringar, att till exempel inte kunna parkera på ICA när man ska tvärspela padel. Det är liksom kamp om utrymmet hela tiden. Man måste ta för sig. Annars tar nån annan för sig. Man måste också ta upp efter sig, men det är en helt annan sak.

Men vi fattar, det är besvärligt. Det kanske inte är nån tröst för dig, men vi har ett parkeringselände här på landsbygden också. Fast ungefär tvärtom. Vi har på flera håll för många parkeringsplatser och för lite bilar. Det ser helt enkelt glest ut. Inte så där kompakt urbansnyggt som det ska vara för att det ska kännas häftigt. Därför far vi ibland runt och okynnesparkerar. Eller egentligen stödparkerar. Man måste ju hjälpa till.

Sen skriver du att du är trött på att vara epidemiskt nyfiken på allt som är nytt. Så illa är det här också. Vi är epidemiskt nyfikna på när hjortronen ska mogna och isen lägga. Det är nytt varje år. Kanske är det möjligtvis redan är skidföre på Snasahögarna? Slitsamt det där med det nya.

Underdimensionerade biltunnlar är tydligen ett annat problem i storstaden som bidrar till avskyvärdet. Igen, det är säkert en klen tröst Björn, men vi har också tunnelproblem. Skidtunneln i Bräcke är överdimensionerad. Folk åker för fort. Och dom som åker åt fel håll vill inte betala. Man får inte åka bil i tunneln ens. Men hundspann går förmodligen bra. Och Swix blå extra funkar nästan jämt.

Till sist, det tycks vara för mycket folk i dina trakter. Dom trängs och knuffas och ser inte varandra i ögonen. Här är det inte för mycket folk. Utom på Storsjöyran. Och ibland vid vissa fiskevatten. När rocken kläcker. Men vi ser inte varandra i ögonen här heller. I genomsnitt är folk för långt bort. Eller så har dom yrsnö i ögonen.

Som du ser Björn, vi har det inte heller så bra, fast på ett eljest sätt jämfört med hur du har det besvärligt i storstan. Vi tycker du ska komma hit och kolla läget. Då slipper du vara irriterad. Och kan andas lite. Åkatillfjällsöverdan. Okynnesparkera på Ica. Åka i skidtunneln med Swix blå extra. Och oroa dig inte över att det saknas drejningskurser för husdjur. Vi kan säkert ordna en tovningskurs åt din siames. Här finns nämligen massor av idérika entreprenörer.

Här finns äventyret. Utrymmet. Den opåtvingade gemenskapen. Och vi ser varandra när det behövs. Välkommen hit!

Vidare läsning:

Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm,
Björn Wiman, DN 6/9

Mats Jonsson: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”
Åsa Beckman, DN 27/8

Därför blir man folkilsk av Stockholm,
Kristoffer Ahlström, DN 30/8

Varför är alla stockholmare så sura?
Malin Wollin, Aftonbladet 4/9

Spanarna,
Calle Norlén, SR P1 18/9

Jag försöker sätta fingret på exakt vad som väcker mina grinigaste sidor till liv,
Bengt Ohlsson, DN 22/9

Stockholmsfixeringen skymmer att Sverige är en kolonialmakt
Margit Richert, DN 23/9

Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Björn Werner, GP 23/9

Jag har skymtat de flyende stockholmarnas pyramidspel
Andrew Walden, DN 24/9

08 – djävulens riktnummer?
Anton Säll, Fokus 30/9

Stadslivet får oss att tappa kontakten med vad det innebär att vara människa
David Jonstad, DN 1/10

Namn
Toon och Carine Kaerts

Plats
Börjesjö, Bräcke kommun

Toon och Carines tips för dig som flyttar (från ett annat land)

Lär dig språket, börja gärna redan i ditt hemland.
Pengar behövs för att utvandra men låt inte ekonomin hindra dig, det är okej att det känns lite obehagligt och nervöst. Planera och ha lite sparkapital så löser det sig.
Ta hjälp från kommunen, de har varit ett superbra stöd för oss.
Använd också dina landsmän som kan förklara vad som exempelvis skiljer Nederländerna från Sverige.
Välj Bräcke kommun! 😀

Read this article in English

Holländare säljer tystnaden i Börjesjö

Tack vare TV-programmet Ik vertrek (Jag utvandrar) vågade Toon och Carine Kaerts ta steget att lämna allt de hade i Nederländerna och flytta till byn Börjesjö i Bräcke kommun med ungefär 15 invånare.

– Vi tog vår husbil och åkte runt i Europa och hälsade på deltagarna ur TV-programmet. Vi tittade på deras liv, pratade med dem och kände efter hur ett liv i ett annat land skulle kunna vara. När vi kom till Albacken i Jämtland kände vi att vi också kunde tänka oss att bo här. Nu gör vi det sedan fem år tillbaka, säger Toon.

Det svenska fikat står framdukat på den stora verandan som blickar ut över sjön. Nedanför huset betar hästarna Flint och Wise Guy i hagen och granne med hagen ligger parets svenska stuga. Stuguthyrning är vad de i dag livnär sig på. Förutom fika har de också anammat det svenska ”lagom”.

– Jämtland ligger helt lagom i Sverige. Inte för långt söderut och inte för långt norrut. Sverige ligger också lagom långt från Holland så att vi kan besöka släkten en gång per år. Det är fint att det engelska språket fungerar så bra med tanke på att vi inte kunde ett ord svenska när vi flyttade hit, säger Carine.

Från högt till lägre tempo

Idag pratar Carine flytande svenska och Toon är på god väg. De försöker prata svenska med alla de möter och tittar på svensk TV och film.

– Innan vi flyttade hit köpte vi några Wallander-filmer. Det var svårt för det var en annan dialekt än den ni pratar här, säger Carine.

– Som att jämföra med jämtska, vilket i sig är helt obegripligt skrattar Toon.

Det är ett stort steg att flytta till en ny plats och kanske ännu större att flytta till ett nytt land men Toon och Carine hade sina skäl.

– Vi hade ärligt talat tröttnat på livet i Nederländerna. Vi arbetade jämt och det var folk överallt. Vi kände att livet innebar stress, inte bara på jobbet utan hela livet kändes som ett ekorrhjul. Dessutom upplever vi att regelverket i Nederländerna är tufft och krångligt. För att ta ner ett egenplanterat träd på din tomt behöver du tillstånd från kommunen. Och kriminaliteten är hög, säger Toon.

Den första tiden i Börjesjö gick åt till att renovera och bygga. Både det egna boningshuset och stugan vid sjön som de senare började hyra ut. Och de gjorde allt själva.

– Trots att vi bodde på landsbygden, inte kände några människor och ville ha ett lugnare liv så inledde vi vår flytt med att fortsätta i samma höga tempo. Vi körde på med våra byggprojekt från tidig morgon till sen kväll, varje dag. Nu i efterhand kan vi blicka tillbaka och se att vi hade svårt att bara bryta levnadsmönstret. Det tog något år. Men idag vaknar vi på morgonen, bestämmer vad vi känner för att göra och gör det. I lugnt tempo, säger Carine.

Husannons gav utdelning

Toon lämnade sitt eget företag i Nederländerna där han snickrade kök och Carine jobbet som IT-konsult. De hade också en hästgård med en ridhall och kände att de jobbade 24 timmar om dygnet. Hunden Brend och hästarna Flint och Wise Guy fick följa med till deras nya hem i Börjesjö.

Idag säljer Toon och Carine tystnaden till svenskar, tyskar, fransmän, danskar, schweizare och holländare. Deras gäster kommer för att koppla bort vardagen och leva i en tyst miljö. De är duktiga på att föregå med gott exempel. De njuter av lugnet och tystnaden och nyper sig själva i armen ibland över platsen de bor på och huset de trivs i.

Även om den jämtländska landsbygden står med öppna armar till den som önskar flytta hit, så är det ibland svårt att hitta drömhuset. Platsen som det nya livet ska skapas på. Att leta hus från Nederländerna var svårt. Efter några vändor till Bräcke kommun bestämde de sig för att sätta in en annons i det lokala kommunbladet som de fick hjälp att översätta. ”Vi är ett holländskt par som söker hus bredvid vattnet. Gärna med lite skog.”

– En dag hemma i köket i Nederländerna ringde en äldre man och började prata snabbt på svenska. Jag förstod ingenting. Jag lyckades få fram ”tack, ringer tillbaka” och la på. Vi fick hjälp av våra landsmän i Albacken och det slutade med att vi köpte huset! Berättar Carine.

Följ din dröm

Det mesta har både bra och mindre bra sidor. Så även parets flytt, men det positiva överväger och de är fortfarande mycket glada över sitt val. Utmaningarna har varit och är språket och Carine saknar att rida, vilket de två pensionerade hästarna inte erbjuder idag. Många praktiska saker har tagit extra lång tid för Toon och Carine som lära sig hur det funkar i Sverige. Till exempel att kaminen inte är okej att elda i om den inte besiktas av en sotare. Men det syns tydligt att de nu lever ett drömliv där tempot är lägre, tiden för varandra tillräcklig och valen av saker de gör alltid är de rätta. Toon övergår till engelska när han hjärtligt öppnar upp sig om varför den här flytten varit så viktig.

– If you have a dream you must do it! Always follow your dream.

Namn
Emeli Nilsson och Mathias Eriksson

Plats
Tänndalen, Härjedalens kommun

Mindre stress när Emeli och Mathias flyttade till Tänndalen och blev egenföretagare

För tre år sedan tog Emeli och Mathias beslutet att bli bofasta i sin fjällstuga. En förändring i livet som var både en dröm och en nödvändighet. Här har de hittat balans i livet och en fritid som är fylld av natur och vardagsäventyr.

I den röda lilla stugan, med utsikt över skidsystemet och Svansjökläppen, och bara ett stenkast från norska gränsen, driver Emeli Nilsson och Mathias Eriksson sitt företag Fjelltopp. Ett företag som skapar design för människor som älskar fjällen. Emeli är fotograf och Mathias formgivare.

– Fokus nu är att skapa grafiska motiv och fotografier av fjällorter och fjälltoppar, säger Emeli.

Parets flytt från Stockholm till Tänndalen och starten av det egna företaget handlade dels om en dröm att få bo närmare naturen och ha vardagen på den plats som får dem att må bra. Men det var en annan faktor som gjorde att de tog beslutet att flytta.

– En utlösande faktor var att jag gick in i väggen. Efter tio år i reklam- och designbranschen kunde jag inte vara kvar där, det var inte bra för min hälsa. Vi fick rita om livskompassen och insåg att den plats vi skulle må bäst på är den här, säger Mathias.

– Vi älskar att åka skidor, vandra, fiska och vi älskar djur och natur. Nu behöver vi inte längre åka till naturen, nu bor vi mitt i den, säger Emeli.

Här har de med sitt företag skapat förutsättningar att leva det liv de vill leva.

– Här kan vi leva ett mer balanserat liv. Här kan vi göra det vi tycker är kul och jobba med det vi är bra på. Fördelarna med en liten ort är också att vi kan ta på oss roliga uppdrag som vi inte på samma sätt skulle ha möjlighet att göra i en stad, säger Mathias.

En bra dag i Tänndalen för Emeli och Mathias börjar och slutar ofta med en kopp kaffe på verandan.

– Vi ställer sällan klockan, utan vaknar när vi vaknar, och sedan dricker vi kaffe och njuter av utsikten som alltid skiftar. En perfekt dag är att få känna spontant vad vi vill göra, utan några krav, men ofta innefattar det att vi gör någon utflykt. Här finns inte bara fantastisk natur utan också flera fantastiska restauranger du kan besöka, säger Emeli.

– En bra dag kan innefatta så många olika saker. Det kan vara en glödande höstdag i september när vi åker över norska gränsen och plockar kantareller, eller på vintern att vi på lunchen åker till skidbacken och tar ett åk, säger Mathias.

Namn
Nicola Dennison

Plats
Överhogdal, Härjedalen

Drömmen om draghunds-VM tog Nicola till andra sidan jorden

Text & bild: Nicole Fhors

När Nicola Dennison från Timaru, Nya Zeeland, skaffade sig sin första husky hade hon inte i sina vildaste fantasier trott att hon drygt nio år senare skulle hamna i Sverige i ett försök att förverkliga sina drömmar om att tävla i Draghunds-VM i Östersund 2022.

Under 2018 kom Nicola i kontakt med Marie Israelsson från Vigge, som under många år varit en av de världsledande slädhundsförarna inom sprint. Kontakten kom att bli oerhört värdefull för henne då hon fick chansen att sätta sin egna siberian husky i träning tillsammans med Maries elitspann, medan hon själv pendlade fram och tillbaks mellan Sverige och det dåvarande jobbprojektet i Schweiz. Det var under ett av de många besöken hos Marie i natursköna Vigge som fröet om ett eget tävlingsteam och en VM-debut under 2022 först såddes.

– Det var verkligen stort att uppleva och se med egna ögon hur lättillängligt allt kunde vara. Att det var möjligt att leva mitt i naturen, intill vatten och nära till träningsspår såsom Marie och många vänner gjorde – därhemma hade man behövt vara miljonär för något liknande. Möjligheterna i norra Sverige kändes så stora i jämförelse, säger Nicola.

Trots att hon besökt flertalet toppresterande draghundskennlar runt om i Europa, till och med i USA, så kände hon dragningen växa sig allt starkare till norra Sverige. Det var något med visst med den svenska naturen, vidderna och livsstilen som talade till henne.

Så kom det sig att Nicola, som tidigare aldrig riktigt funderat över att lämna Nya Zeeland, under 2019 fick ett jobberbjudande som projektledare hos ett stort multinationellt processtekniskt bolag inom mejeriindustrin. Jobbet skulle komma att ta henne till Skandinavien under en längre tid – och hon bestämde sig snart för att ta det stora steget. Närheten till snö innebar för henne en helt unik chans att investera i sin dröm om VM och passionen för slädhundarna. Och så började satsningen.

– Det var en enorm satsning för mig, en investering i mina drömmar. Att processen skulle bli både utdragen, kostsam och komplicerad när Covid-19 plötsligt slog till hade jag inte kunnat förutse, konstaterar Nicola när hon berättar om hur hon under 2020 bestämde sig för att ta sina hundar från Nya Zeeland till Danmark, där hon först bodde. Men att ha sina hundar hos sig var viktigt för henne; det var hennes stora chans att påbörja träningen av sitt egna racingteam inför VM 2022 i Östersund.

I sviterna av Covid-19 förändrades emellertid mycket. Liksom alla de andra planerade tävlingarna, ställdes Draghunds-VM 2021 in, men flyttades till 2022. Samtidigt under första halvan av 2021 avslutades jobbkontraktet i Danmark.

– Det var oerhört frustrerande att inte få uppnå målen jag satt upp för oss! Vi hade tränat så hårt och var i toppform. Den enkla vägen hade tveklöst varit att åka hem till Nya Zeeland igen och fortsätta livet såsom jag alltid gjort… Men jag var inte redo att ge upp drömmen, den levde ju vidare.

Istället för att ta den enkla vägen ut bestämde sig därför Nicola för att stanna i Sverige och ägna tre månader åt att sondera terrängen i de Härjedalska och Jämtländska nejderna. Tillsammans med hundarna körde hon otaliga mil i sin vita van för att se över vad för möjligheter det fanns för henne bygga ett permanent liv i Jämtland, alltmedan hon njöt av att få upptäcka de oändliga träningsmöjligheterna tack vare de otaliga spårsystemen som norra Sverige bjöd på.

Ju mer Nicola upplevt av Sverige tillsammans med hundarna, desto starkare har längtan och drömmen växt sig. Och den lever vidare. Drömmen om VM 2022 och ett eget litet Jämtländskt paradis där hon kan bygga ett liv tillsammans med sina hundar. Med vatten, stor tomt och den vackra skandinaviska naturen som granne – och ändliga möjligheter att träna sina hundar året om.

– Min dröm för mitt framtida liv här i Sverige är att ha idyllisk liten timrad stuga med en sjö utanför dörren. Att ha mark där mina hundar kan springa fritt – något som verkar överkomligt här. Helt enkelt att leva ett liv som jag inte behöver ta semester ifrån. Men för att uppnå den drömmen behöver jag finna ett jobb, avslutar Nicole.

Draghunds-VM arrangeras 10-12 mars 2022 på Skidstadion Östersund (Biathlon national Arena) Där gör 1700 hundar och 250 aktiva från 25 länder upp i olika tävlingsklasser.
www.ostersund2022.com

Namn
Linda Lyckman och Tom Dyborn

Plats
Åflå, Krokoms kommun

Rymdingenjören och hantverkaren har landat i Åflo

Hon är rymdingenjören som uppskattar det enkla i livet. Han är hantverkaren som gärna härjar fritt. Tillsammans har de hittat hem på en hästgård från 1930-talet i Åflo, Krokoms kommun.

Linda Lyckman och Tom Dyborn längtade efter ett annat liv än det i en lägenhet i Stockholm. Båda är uppväxta på landet, hon i Västergötland och han i Härjedalen.

Han jobbade som hantverkare och snickare. Hon som innovationschef på Swedish Space Corporation, SSC, och pendlade en timme varje dag från hemmet i södra Stockholm till arbetsplatsen i Solna.

När pandemin slog till och Linda började jobba hemifrån såg de att drömmen om Jämtland skulle kunna bli verklighet, och när hästgården från 1930-talet dök upp i Åflo i Offerdal slog de till.

– Den första jag berättade om flytten för var min chef. Vi har, som många andra företag, varit en arbetsplats där folk har jobbat från en kontorsplats från kontoret. Trots det var han inte direkt förvånad. Han har ju också sett att det här kanske är framtidens sätt att jobba. Att vi inte behöver vara låsta vid ett kontor eller en plats om det nu inte är nödvändigt av praktiska skäl, säger Linda.

– När kontoret sedan öppnar igen kommer jag att veckopendla och här i Åflo finns närheten till både flyg och tåg. Att det är bra kommunikationer var en viktig praktisk pusselbit för att vi skulle kunna köpa huset i Åflo.

Uppskattar det enkla

Strax innan jul gick flyttlasset, och i januari började barnen, Liv, 11 år, och Bo, 4 år, på skola i Kaxås.

– Det har gått fantastiskt bra. Barnen stortrivs och Tom har fått jobb i Almåsa. Det har verkligen känts som att komma hem. Vi känner oss så välkomna här. I dessa tider är det ingen skillnad att jobba härifrån jämfört med att sitta i Stockholm, förutom att jag i vintras kunde ta en skidtur på lunchen, säger Linda.

Att uppskatta vinter och snö är hon inte ensam om i familjen. Yngsta dottern Bo har gått i skidskola och när Liv får frågan om vad som är bäst med Åflo nämner hon bland annat snön.

– Det bästa är att det är så mycket snö här, och att vi kan ha djur, säger Liv, som älskar att pyssla med familjens två hästar.

– Hästarna och naturen har betytt otroligt mycket för henne när vi flyttat hit, säger Linda, som själv sätter värde på de enkla saker hon hittar i vardagen.

– Att bara stå i tystnaden och se hästarna beta eller se barnen springa på gården. Det kanske låter som små klyschiga saker, men i Åflo kan jag verkligen koppla av.

Att komma närmare hennes 20-åriga dotter Lea som bor i Åre är förstås också betydelsefullt.

– Hon är såklart glad för att vi har flyttat närmare henne och är mycket hos oss här i Åflo, säger Linda.

För Tom, som jobbar i skidbacken i Almåsa på vintern och på sommaren ser som sin uppgift att vara dräng på gården, är friheten det han uppskattar mest med det nya livet i Jämtland.

– Här styr jag över min egen tid, och jag kan härja fritt – inom lagens ramar förstås, säger han, och skrattar.

Fascinerad av rymden

Linda har alltid haft en fascination för det outforskade. Hon drömde redan som barn om de djupa haven och den oändliga rymden.

Efter att hon utbildade sig till rymdingenjör i Umeå har hon fått uppleva många olika platser och arbetsområden. Hon har jobbat med rymdteknik i Norge och på Nasa Goddard Space Flight Center utanför Washington i USA, och innan hon blev innovationschef var hon systemingenjör för sondraketer som skjuts upp från rymdbasen Esrange, nära Kiruna.

Att få vara med när en raket lyfter beskriver hon som något alldeles extra.

– Det är något jag verkligen kan sakna från tiden som systemingenjör. Den totala anspänningen under nedräkningen, vänta på att raketen ska lyfta och det skakade i hela marken, det var en känsla jag sedan kunde leva på i ett helt år, säger Linda.

Som innovationschef ansvarar hon idag för att både förbättra och utveckla nya tjänster på SSC.

– Det är fantastiskt spännande. Särskilt nu när rymden blir allt mer kommersialiserad och integrerad med allt som händer här på jorden. Det är betydligt fler aktörer idag, och jag blir inspirerad av människor som till exempel Elon Musk. En person som verkligen driver på utvecklingen och gör det omöjliga möjligt.

Både socialt och lugnt

Linda och Tom har de hittat allt de behöver i Åflo och de sätter stort värde i att få ge barnen en uppväxt nära naturen.

– När du bor i staden så vänjer du dig vid det ständiga bruset, men jag tror att vi människor behöver lugn och tystnad för att må bra. Här kan vi ge våra barn den uppväxt och de värderingar vi själva fick när vi växte upp, säger Linda.

Men tillvaron i Åflo är inte bara lugn och tyst. Med jobb i skidbacken går det inte att vara anonym, och Tom menar att den nya vardagen är väldigt social.

– Folk kanske har en bild av att det kan bli osocialt i en by, men det är tvärtom. Här behöver vi varandra på ett annat sätt och relationerna blir mer kött och blod, säger han.