Platsen med det stora hjärtat

Vad är grejen med livet i Jämtland Härjedalen?

Är det de milsvida fjällen? Den gastronomiska maten eller det perfekta puderåket? Är det öringen som hugger eller är det pulsen på torget en sommarnatt under Storsjöyran? Kanske är grejen med Jämtland Härjedalen allt det där och mycket mer – men för att hitta platsens essens börjar resan på en grusväg i de djupaste skogarna förbi en hjärtformad damm. 

I den hjärtformade dammen är vattnet rofyllt. Den ligger lite undangömd vid en grusväg i byn Enarsvedjan i Offerdal. Det är en kärleksförklaring utöver det vanliga. När grävmaskinisten i byn skulle förlova sig kom han på den perfekta presenten till sin blivande fru. Han formgav och grävde dammen och gav henne sitt hjärta i dubbel bemärkelse. Något ovanligt kanske, men visar att här byggs starka relationer av människorna som gör platsen till det den är. 

Tolv procent av Sveriges yta. Det kustlösa länet Jämtland Härjedalen. Stränderna saknas inte, men här ligger ofta fjällen som fond till dem. Här finns människor som gillar att skala en apelsin långsamt. I det tysta, i ensamheten i naturen. Likväl som det finns de som föredrar pulsen i Östersund. Eller blandningen. Pulsen och tystheten. Människor som är precis som våra 17 000 sjöar, där vattnet ibland är stilla och ibland har höga vågor. 

Från sämst i Europa till bäst i världen

På en skitig hinderbana på Frösön ålar sig Sonia Elvstål under nätet. Hon tränar för att bli bäst i världen på snowboard i Paralympics i Kina 2022. För elva år sedan förändrades hennes liv efter en vänstersväng med motorcykeln. Hon är i dag ett ben kortare, men ett helt liv rikare som hon själv säger. 

– Jag tog mig upp ur sjukhussängen efter olyckan för att jag ville dansa igen. Målet var att medverka i Let´s dance och då måste man vara känd. För att komma dit bestämde jag mig för att satsa på Parasnowboard, en sport som ingen annan tävlar i Sverige tävlar i. Jag är hela landslaget, säger hon.

För tre år sedan stod hon för första gången på en snowboard. Inför sin första tävling hade hon bara övat i en barnbacke, och hon slutade sist. Nu har hon klättrat till en sjunde plats i världen.

Drömmen om att medverka i tv-programmet är numera begravd, Sonia upptäckte nämligen att det är i skidbacken hon inspirerar människor. Nu vill hon bli en förebild och utveckla deltagandet i Parasnowboard för barn och unga med funktionshinder.  

– Östersund som vintersportstad är fantastisk. Jag kan sitta på kontoret och 20 minuter senare står jag i slalombacken, säger hon. 

Både kärlek och gråa hårstrån

Det finns ingen väg till Saskia Stanneveld och JanÅke Johnssons gård. Enda sättet att ta sig till deras röda hus är att gå en stig som leder genom skogen och över en fjällbäck. För tio år sedan lämnade Saskia Europas folktätaste land för ett liv med JanÅke i Jänsmässholmen. I en by med endast ett 30-tal invånare fick hon en helt ny kultur att förhålla sig till och det var inte självklart att hon skulle bli accepterad av den samiska släkten. 

– Jag hade läst mellan raderna på vad min mamma sa, att det bästa var om jag träffade någon som var same, berättar JanÅke. 

– Det gick ändå bra, det fanns flera andra i släkten som gift sig med personer som inte är samer, säger Saskia. 

"Det är renen, väder och vind som sätter agendan"

Kulturchocken kom att visa sig på annat sätt. 

– Holländare vill att det ska hända saker, hon är driftig och snabb och det krockar med det samiska. Vi planerar inte två veckor framåt utan det är renen, väder och vind som sätter agendan, säger JanÅke och Saskia skrattar och säger: 

– Han har fått tagga upp lite och jag har fått tagga ner. 

Tillsammans brinner de för renarna och menar att den relationen är det viktigaste av allt.

 – Renarna ger både kärlek och nya gråa hårstrån, precis som en relation ska göra, säger Saskia. 

 

Tänder en gnista för eldsjälar

Genom mod kommer man långt. Det har Jonas och Rosmari Hagström visat. De startade en musikskola 2010. När ”Hej Främling” frågade om de kunde ta emot Edward från Uganda som praktikant förändrades livet totalt. När de såg hur nyanlända hade det på flyktingförläggningen kände de att de ville hjälpa till. Jonas och Rosmari som vet att det är vetenskapligt bevisat att man av körsång blir friskare och gladare, bestämde att de ville bilda en kör för nyanlända.

Jonas och Edward presenterade idén för en grupp lokala företagare. När Edward pratade grät alla i rummet och de lokala företagarna skänkte 50 000 kronor, som blev starten på ”The Rockin Pots”. Resten är historia. Kören med nyanlända och svenskar har lett till samarbeten med Tomas Ledin och Niklas Strömstedt samt framträdanden i tv och på Eurovision Song Contest. I dag finns ”The Rockin Pots” i fem olika städer. Framträdandet på Storsjöyran med Tomas Ledin minns Jonas allra mest.

– I publiken stod de företagare som bidragit med pengar för att kören skulle födas. Med små medel kan man förändra andras liv, berättar Jonas. 

 

Vardagsrummet i byn...

De 91 bygdegårdarna som finns runt om i länet är byarnas samlingspunkt, lite som byns vardagsrum. Det är här man hänger och lär känna varandra.

På bygdegården Stenhammaren i Mattmar står det denna kväll pyssel på schemat. Bybon Britt-Inger Nilzén är en av initiativtagarna.   

– Nu får ni vara kreativa och låta fantasin flöda, säger hon och börjar skicka runt färger, klister och tapeter till barnen.  

"Här händer saker hela tiden"

Här anordnas bland annat musikcafé, bridgekvällar och ramskvällar. För några veckor sedan anordnade 15-åriga Vilgot Halvarsson Bixo en Lan-helg. Många unga dök upp för att spela datorspel och tv-spel på ett gemensamt nätverk. 

– Vi var 22 stycken och det var jätteroligt. På Stenhammaren har jag varit sedan jag var liten och här händer saker hela tiden. Det är viktigt för byn och här kan alla umgås, säger han. 

 

...och i staden

I ett framtida vardagsrum i Östersund sitter Erik Odén. Just nu ser den här innergården inte så mycket ut för världen, men Erik är den som ser möjligheter när andra ser ruckel. Det här kommer att bli ännu en vacker mötesplats mitt i centrala Östersund. Erik är fjärde generation i familjeföretaget Ruth Odéns fastigheter, döpt efter hans 96-åriga farmor som han dagligen pratar med. Han beskriver själv att de är det lilla fastighetsbolaget med det stora hjärtat. Det är tredje innergården han nu utvecklar där de gamla kulturhistoriska husen bevaras och öppnas upp för att skapa nya mötesplatser i.

"Husen är ingenting om vi inte fyller de med människor"

– Husen är ingenting om vi inte fyller de med människor, för mig är relationerna till hyresgästerna det viktigaste, säger han. 

Han väljer att göra saker som kanske inte alla gånger är de mest ekonomiskt fördelaktiga, men som leder till bra utveckling av stadskärnan. 

– Innergårdarna tror jag är lite som ett vardagsrum för människor. Kan jag tillsammans med mina kreativa hyresgäster möjliggöra fler vardagsrum i stadskärnan, då tycker jag att vi är bäst tillsammans. 

 

Fri att vara sig själv

Det är inte många byar i länet som undgått journalisten Stefan Nolervik på Östersunds-Posten. I nästan 40 år har han berättat om länet genom texter och bilder. För honom är det självklart vad grejen med länet är. 

– Det ovanliga med Jämtland är att det bor så vanliga människor här, det finns inget krystat och påklistrat. Det är en sån enkelhet och här kan man vara sig själv, säger han. 

En styrka vi ofta är blinda för själva menar han. När han åker runt i byarna i jakten på nya reportage så behöver han bara stanna bilen så kommer nyfikna människor fram för att prata. 

– Vi pratar och skrattar och trivs ihop utan att egentligen känna varandra och det här tror jag är specifikt för Jämtland, vi är samma. Man behöver inte vara född här utan detta är något man formas in i, det blir så av miljön, säger han. 

Det enkla genuina livet på landet är fyllt av drivkraft, sker något i byn ställer folk upp. Länet är ett av landets mest företagstäta, det finns nära 16 företag per 100 invånare.

– Man har alltid behövt överleva, tidigare var det kanske en fäbodvall man drev, nu tillverkar man något och säljer istället och på så sätt får bygden att överleva.

Vi har en stad, Östersund, och den är livsviktig anser Stefan.

– Centrala stan är så nära storstaden som vi jämtar kommer utan att åka så långt, där hämtar vi allt nytt utifrån. Vi får uppleva det där storstadsbruset, ljudet, dofterna och synintrycken, det är fantastiskt. Och sen kan vi åka hem och dra på oss skoteroverallen, säger han.

Stefan sätter sig i sin skitiga bil som färdats på grusvägar. Han ropar genom fönstret:

– Grejen med Jämtland är friheten, man är fri här.

"Här byggs starka relationer av människorna som gör platsen till det den är"