Litenheten är storheten med Lofsdalens skola
Turister och besökare identifierar främst Lofsdalen med stugor, skoter, skidor och natur. För familjerna som bor här året runt är också skolan i byn är en väldigt viktig del av livet. En liten åldersintegrerad skola vid foten av fjället Hovärken, där F-6 klassen är som en stor syskonskara.
Det är bara 20 elever från förskoleklass till sexan som går på Lofsdalens skola. Utsikten över fjället Hovärken och liftsystemet är minst sagt vacker. Lofsdalen är en populär skidort under turistsäsongen och skoterfantasterna flockas vintertid. Antalet fritidsstugor ökar varje år, men cirka 180 bofasta personer har sin vardag här, oavsett om liftarna går eller inte. Skolan i Lofsdalen tar även emot barn från bland annat Glöte, Linsell och Sörvattnet.
– Det är lite speciellt att arbeta här eftersom det är så stora variationer i ålder på barnen i klassen. Det gör att varje år blir en ny upplevelse, berättar Stina Åslund, förskollärare som är resurs i förskoleklassen.
Det här läsåret är det tio elever som går i förskoleklass, vilket är ovanligt många i samma årskull. Variationen mellan läsårens upplägg och barnkullar gör att skolan i Lofsdalen arbetar i en så kallad B-form, där barn i olika årskurser från förskoleklass till sexan går i samma klass. Flexibiliteten och anpassningen till förändringar är en av Lofsdalens styrkor.
– Här tar vi både året och dagen ”som det kommer” på ett annat sätt än i en större skola, säger Stina.
Stina är utbildad förskollärare och flyttade till Lofsdalen från Flen för snart ett år sedan. Med sig hade hon maken och två barn som går i skolan där hon nu jobbar som resurs för förskoleklassen. En av eleverna är Stinas nioåriga dotter som har diagnosen autism. Det var en av anledningarna till att de valde Lofsdalen. Ett lugnare tempo generellt, färre barn på skolan och mer flexibilitet.
– Det är stor skillnad för henne sedan vi flyttade hit. Här är hon som en av alla andra barn och det går lätt att göra anpassningar. Det är till exempel inga problem att hon använder det lugnare kapprummet med de äldre barnen för att hon känner sig tryggare med det.
Familjen hade lite koll på byn innan de bestämde sig för en flytt. Stinas man är född i Lofsdalen och även om han växte upp i Stockholm finns kopplingar hit. Från tanke till beslut tog det bara två månader.
Stina jobbade till en början med turism och hoppade in i skolan när det behövdes, men nu är hon anställd, ”i huset” som hon säger, och har jobbat heltid på skolan och förskolan sedan nyår.
– Det finns alltid ett behov att fylla. Eftersom vi är en liten skola är det förstås extra känsligt när någon är borta, så som det varit mycket av under pandemin.
Efter en kort morgonsamling i klassrummet tar barnen på sig ytterkläderna och ställer upp sig på led. På vägen korsas inte bara någon enstaka bilväg utan även skoterleder och skidspår.
I blandade åldrar, och hand i hand, promenerar de bort mot vindskyddet.
– Här är barnen som en grupp syskon, säger Carina Hagstedt, även hon lärare i F-6an. Barn som kommer hit från andra större skolor har ofta en lite turbulent tid i början. Det tar dock inte så lång stund innan de förstår att det går bra att bara vara sig själv.
Carina kommer från Arvika, men bestämde sig för att flytta upp och starta en kiosk på fjället, där helst ingen skulle handla.
– Jag var rätt slutkörd, hade jobbat på stora skolor med många barn som hade stora behov av stöd. Jag orkade inte med mer skola, trodde jag.
Det blev ingen kiosk, men det blev något helt annat att vara lärare här. Carina har ”gett sig den” på att hon innan hon går i pension om tio år så ska hon ha fixat en idrottshall till skolan.
Ännu vet hon inte hur det ska gå till. Trots avsaknaden av självklarheter som en idrottshall uppväger fördelarna.
– Enkelheten ger en sådan kvalitet. Det går inte att flytta tillbaka till något annat, jag har aldrig ens haft tanken, säger Carina.
Hedvig, som går i sexan, sitter och ritar vid ett träd. Det är hennes sista år på Lofsdalens skola. Nästa år ska hon och fyra klasskamrater pendla med buss till Sveg för att börja högstadiet. En resa som hennes storasyster redan gör och som inte är något konstigt för barnen i sexan. Efter sexan får man pendla, så är det bara.
Hedvig gillar verkligen att skolan i Lofsdalen är liten, att hon som elev alltid får hjälp.
– Carina är det bästa läraren jag någonsin har haft. Hon lyssnar, förklarar jättebra och har väldigt kul humor. Det är roligt att vara i skolan med henne.
Klasskompisen Liam står lutad mot en tall bredvid och har avslutat en blyertsteckning av renen Rune.
– Det är alltid lätt att hitta någon att vara med på rasterna. Och i klassrummet får man olika nivåer på uppgifterna. Det är klurigare uppgifter för oss som är äldre, mer att tänka på, och de som är yngre får göra det på lite enklare sätt.
Barn har behov av att röra på sig och i Lofsdalen åker de mycket längdskidåkning på vintern, och många barn ses igen på kvällarna under gemensamma aktiviteter i föreningarna och idrottsklubbar i byn. Det är mycket lek, även bland de lite äldre barnen, och personalen är sällan sjuka, vilket de tror beror på all utevistelse.
– Vi har alltid utelektioner på måndagar, minst hela förmiddagen, berättar Stina. Kommer vi inte ut på måndagar blir veckan inte helt som den borde.
Stina skrattar lite åt sin kommentar, men uteaktiviteterna är en viktig del av skolan och en viktig del för barnen som går här. Ingen gnäller över att man är utomhus. Det är färggranna skoteroveraller och skidkläder på barnen, mössor som åker av när solen tittar fram.
Klassen samlas efter en stund. Alla får presentera och berätta om vad de skapat med färgerna i snön, på träbitar eller fallna trädstammar de hittat. Konstverk som försvinner med nästa regn.
Mitt i solgasset står Lilly som går i tvåan. Vattenfärgerna har inte bara hamnat i snön. Hennes väldigt färggranna händer antyder att bildlektionen varit rolig.
– Jag gillar att ”konsta”, göra saker med färg och så, säger hon med ett stort leende innan hon ställer sig i ledet för att traska tillbaka till skolan.
Det är dags för lunch. Jublet stiger bland barnen. Det är tacofredag!