Porträtt på Jonas.

Jonas Dahlgren, 33 år, arbetar som produktutvecklare på Trangia i Trångsviken.

Jonas flyttips:
  • Gå med i lokala Facebookgrupper.
  • Följ personer och influencers som bor på platsen.
  • Ställ frågor till andra som bor där du vill bo

Jonas tog chansen och hittade hem

Jonas Dahlgren tog sitt pick och pack och flyttade efter att han landat drömjobbet i Trångsviken. Att få kombinera sitt friluftsintresse med att utveckla produkter för ett företag han själv är en trogen kund hos, kändes nästan för bra för att vara sant.

– Jag ger Jämtland ett år, tänkte jag. Nu har det gått mer än så, och än är jag kvar, säger Jonas.

Jonas, 33 år, hittade inte bara drömjobbet som produktutvecklare på outdoorföretaget Trangia i Trångsviken, han hittade dessutom en tillvaro som kändes som hemma.

Ursprungligen hade Jonas tänkt testa sina vingar utomlands, men när jobbannonsen på Trangia dök upp kunde han inte motstå frestelsen att skicka in en ansökan.

– När jag såg att de sökte en produktutvecklare tänkte jag‚ det här är en en-gång-i-livet-chans som jag inte kan missa, säger Jonas.

Två skridskoåkare promenerar mot nylagd is i fjällterräng
De första isarna lägger på hög höjd och kan kräva en promenad i storslagen terräng

Jag älskar naturen och min riktigt stora passion är att åka långfärdsskridskor
Att kombinera sitt friluftsintresse med att utveckla produkter åt ett företag han själv är trogen kund till, var nästan för bra för att vara sant. Men det var inte bara jobbet som skulle visa sig falla på plats. Bostad ordnade sig förvånansvärt enkelt med inflyttningsklar hyresrätt, och att hitta ett sammanhang var enklare än han vågat hoppats på.

– Jag hade nog flyttat hit tidigare om jag hade vetat att det skulle vara så här enkelt att hitta nya vänner. Dessutom älskar jag naturen och min riktigt stora passion är att åka långfärdsskridskor. Via en lokal Facebookgrupp har jag träffat andra skridskofantaster, säger Jonas.

Ytterligare nya bekantskaper har han hittat via sitt nya kallbadsintresse, och genom klättringen, där klätterhallen skapar ett naturligt och socialt sammanhang.

– Min upplevelse är att många som flyttar till Jämtland delar samma intressen för aktivitet och utomhusliv, säger Jonas.

"Jag hade nog flyttat hit tidigare om jag hade vetat att det skulle vara så här enkelt att hitta nya vänner"

På ett år har Jonas gått från att vara nyinflyttad till att bli en lokal platsambassadör i ett regionalt nätverk med människor som älskar platsen de bor på och gärna vill underlätta för fler att flytta hit. Efter ett år i Östersund såg Jonas sin möjlighet att själv, på något sätt, bidra och ge tillbaka.

– Jag vill att andra ska hitta lyckan här, precis som jag, säger Jonas.

Att hitta hem handlar om så mycket mer än hitta boende och jobb, menar han.

– Det är en plats man mår bra av att vistas på. Där man känner sig trygg och hittar gemenskap, avslutar han.

Jonas jobbar med att utveckla Trangias produkter, på bilden brinner lågan i ett spritkök.
Jonas jobbar med att utvecklar Trangias produkter
Porträtt på Anja.

Anja Fjellgren Walkeapää, 33 år, tillhör Mittdålens sameby där hon växt upp och tillbringat större delen av livet.

Att bo i Jämtland Härjedalen är att bo i Saepmie

Jämtland Härjedalen är ett län med mångfald – stad, byar, landsbygd, glimrande sjöar, forsande älvar, milsvida fjäll, varierande natur och ett rikt djurliv. Här samsas arv och miljö med nyskapande och tillväxt, lokalbor med nyinflyttade och besökare som vill ta del av allt som länet har att erbjuda. Mitt i allt detta finner vi också den samiska kulturen och samerna, Sveriges ursprungsbefolkning. Att bo i Jämtland Härjedalen är att bo i Saepmie. 
Två renar i ett fjällandskap.
Renskötseln - en del av vårt kulturarv
Saepmie
Det vi idag kallar Saepmie är ett begrepp som innefattar både landområdet Saepmie såväl som det samiska folket. Samerna är Sveriges urfolk, och det sägs att de första kom efter inlandsisen hade smält för ungefär 10 000 år sedan, men arkeologer gör fortfarande fynd som gör att historien skrivs om. En historia som berättar om statsmakternas kolonisation, överhetens förtryck och samernas motstånd – något som länge följt det samiska folket, och på sätt och vis gör än idag, om än i en annan samtid.  

I Jämtlands och Härjedalens natur- och kulturlandskap – som till mångt och mycket är tillgängligt för oss alla tack vare Sveriges allemansrätt – finns flera samebyar, med renvallar och kåtatomter. Här vandrar och betar renarna stora delar av året, och framåt våren söker sig vajorna åter till fjälls för att kalva – då gäller det att ta extra mycket hänsyn och visa respekt genom att hålla avstånd. För att vi i länet och hela landet ska kunna bevara våra lokala kulturarv, vår vackra natur och vårt rika djurliv måste vi leva i samklang, med och vid sidan av varandra.  

Anja tillsammans med en av sina hundar.
Anja jobbar både praktiskt inom rennäringen och som konsult "framför skärmen"

Inte bara renskötare
Anja Fjellgren Walkeapää, 33 år, är inte bara renskötare, hon driver även sitt eget konsultbolag från Mittådalen, och tillhör Mittdålens sameby där hon växt upp och tillbringat större delen av livet. Anjas konsultföretag Renskog går till större delen ut på att hjälpa samebyar på olika sätt, med målet att skapa den förändring som behövs för samernas framtid.  

– Renarna har funnits här i årtusenden. För att de ska leva vidare och för att bevara den natur och det djur– och kulturliv vi har här måste vi kunna samexistera mycket bättre än vad vi gör idag. Myndigheterna måste se efter skogsbruket och den natur som finns här mycket bättre, det måste finnas mer omsorg, respekt och vilja att bevara det vi har. Det måste till bättre samtal och respekt, säger Anja.  

Anja har en master i skogsvetenskap och efter sin utbildning blev hon anställd på Skogsstyrelsen som renskötselspecialist. Idag är hon helt och hållet egen, och med en utmattning i bagaget har hon lärt sig att hon inte kan göra allt – hur mycket hon än vill.  

– Renarna kommer alltid först. Vårt jobb är att hjälpa dem och se att de har det så bra de kan ha det. Det är renarna och vädret som styr vardagen, och när jag inte är ute och arbetar med renarna ägnar jag min tid framför datorn med mina konsultuppdrag, säger Anja.

Ett unikt kulturarv
Det lokala kulturarv som Jämtland och Härjedalen har går inte bara långt tillbaka i historien, det är unikt och det är få som kan konkurrera med det som Saepmie är. Marken, människorna, renarna – men också det immateriella kulturarvet, det vill säga sådant som inte lämnar fysiska spår som till exempel berättelser och sägner, men också platser med historia. Med säkerhet skulle dessa historier, och Saepmie som helhet, behöva vara en större del av den svenska läroplanen, i utbildningssyfte men också för att uppmuntra till intresse, nyfikenhet och förståelse. 

Jerker Bexelius, 55 år, är verksamhetschef på Gaaltije-Saemien Museume, ett sydsamiskt kultur- och resurscentrum i Östersund, och same.  

– Det råder en stor okunskap om samerna och Saepmie. Den typiska bilden många har av en same är en same i kolt för att det är det vi ofta ser i turistbroschyrer – men det är långt ifrån hela bilden. Samer är helt vanliga människor, och precis som alla andra lever de på olika sätt och är olika individer, säger Jerker.

En flock renar i ett fjällandskap.
Renbete på höstfjället

Framtiden är svår att sia om
Ett av de större problemen som samerna kämpar med idag är den exploatering som påverkar renarna och renskötarnas områden. Alltifrån turister som vill besöka fjällnaturen till privat mark. Det är ett ständigt jobb att skydda renarna och verksamheten, och av förklarliga skäl kan detta skapa missnöje och en känsla av utanförskap och orättvisa.  

– Det handlar inte om att folk inte ska få vistas på dessa platser, men på vilket sätt de gör det. Tio som gör fel gör mycket större skada än 100 som gör rätt tyvärr, säger Jerker. 

Det blir tydligt att mycket handlar om inställning. Inställningen att värna om den samiska kulturen, respektera vad det innebär att bevara den och hjälpa till att främja dess framtid. Mycket ligger på myndighetsnivå, menar Jerker, men som individer kan vi göra mycket mer än vad vi tror, framförallt när vi befinner oss på de platser där samerna verkar och renarna betar. Enligt lag ska den samiska kulturen främjas – men mellan myndigheter, skogsbruk och privatpersoner kommer Saepmie ofta i kläm.  

– Jag vet inte när folk fick för sig att man kunde ta för givet att saker var deras, och inte ge tillbaka. Samerna har alltid behövt och behöver fortfarande försvara sig, trots att de tillhör Sveriges urbefolkning. Allt de vill är att ha sina rättigheter för att slippa kämpa för sitt leverne, säger Jerker.

Anja lyfter en del av ett staket/inhängnad.

Lika villkor står högt på önskelistan, och att bli respekterade. Lyssnade till. Att bli inbjudna till samtal och möjligheten att påverka fler beslut. Att kunna känna sig trygga där de bor utan att bli utsatt för hot eller hat. De vill kunna finnas på de marker som deras förfäder alltid funnits på utan att känna sig rädda eller diskriminerade.  

"Jag tänker på allt som en triangel, naturen, djuren, människan – i det lever man och det skulle jag gärna vilja fortsätta med"

Framtiden är svår att sia om. Det styrs av omvärlden, menar Anja, inte minst tänker hon på klimatförändringarna, som utöver allt annat också påverkar renarna och renskötseln. Hon önskar att aktörer som livnär sig på turismen skulle bidra till bättre synergier med samerna och den samiska kulturen. Det kan handla om att sprida information eller bjuda in till samarbete. Det gäller även Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen, där behöver saker skakas om från grunden, menar hon. 

– Jag tänker på allt som en triangel, naturen, djuren, människan – i det lever man och det skulle jag gärna vilja fortsätta med, säger hon. 

Filip sitter på en stenmur intill Storsjön.

Filip, 25 år, arbetar idag heltid som revisors-assistent på Deloitte i Östersund.

Filip ser framtiden i Östersund

Filip Andersson har sin sambo Elin Thorstensson att tacka för att han hamnade i Östersund. Hade han följt sin ursprungliga plan hade han förmodligen bott i södra Sverige idag, men då hade han inte kunnat kombinera karriären som ekonom med skidåkning på fritiden. Idag är han ytterst tacksam för beslutet. 
Filip går längs en av gågatorna i centrala Östersund.
Filip trivs i Östersund

Flyttade till Östersund för kärlekens skull
Sedan våren 2024 arbetar Filip, 25 år, heltid som revisors-assistent på Deloitte, ett av Sveriges ledande konsult- och revisionsföretag. Anställningen han har idag började med ett studentjobb under tiden på ekonomiprogrammet på Mittuniversitet, men låt oss backa några steg.

Filip Andersson är 19 år och i och med sitt skidintresse har han valt att jobba i fjällen – närmare bestämt i Sälen. Där träffade han sin nuvarande sambo Elin från Ljusdal, och efter ett par vintersäsonger i Dalarna är Elin sugen på att studera. Elin, som precis som Filip älskar att åka skidor och vara i naturen har sedan länge haft siktet inställt på att söka Turism- och destinationsutvecklingsprogrammet i Östersund. Där kan hon kombinera sina intressen med studier och arbete. 

Vy över småbåtshamn i Östersund en sommarkväll med Frösöberget i bakgrunden.
Staden, med närhet till sjö, skog och fjäll

Filip, som hade planer på att börja studera i Uppsala, Linköping eller Göteborg följer istället hjärtat, och flyttar till Östersund för kärlekens skull.  

 – Vi kom båda in på våra förstahandsval och ordnar med lägenhet på ett par veckor. Det här är höstterminen 2020, mitt i pandemin och ingenting är som det ska, säger Filip.  

 Filip som hade sett framför sig en typisk universitetsupplevelse möts av motsatsen när alla klasser och föreläsningar sker på distans. Det han såg fram emot, med alla sociala sammanhang, uteblir – och han tar ett beslut.  

 – Det blev inte riktigt som jag hade tänkt, så jag väljer att göra ytterligare en säsong i Sälen och kommer tillbaka till Östersund igen våren 2021, berättar Filip.  

Ännu en gång blir han antagen till ekonomiprogrammet, och ordningen är mer eller mindre återställd. Med tiden kommer Filip in i livet i Östersund, en stad han sedan tidigare inte haft någon relation till. Lagom till att vintern har anlänt börjar han känna sig som hemma.  

 – All den snö som finns här är fantastisk. Att kunna åka längdskidor i stan eller åka till Åre över dagen är väldigt värdefullt.  

Dessutom gillar jag storleken på staden, den är lagom och det passar mig. Östersund har allt, det enda jag saknar är Ikea, säger Filip.  

"Jag har insett att man inte kan få allt i livet, men här får jag väldigt mycket"

Förutom vintern och skidåkningen uppskattar Filip som så många andra i Östersund att staden har så nära till naturen. Att man med bil eller buss snabbt kan befinna sig på fjället eller på en vandringsled. Här finns allt på en och samma plats, om man frågar Filip i alla fall.  

 – De enda anledningnarna till att vi skulle överväga att flytta härifrån är att det är långt till nära och kära. Våra familjer och vänner bor många mil bort, säger Filip.

Filip sitter på en parkbänk utanför Campus i Östersund.
Mittuniversitetet har sitt Campus i centrala Östersund

Det kan vara svårt att få allt i livet, men i Östersund kan man få väldigt mycket
Under studietiden såg Filip till att hitta en sysselsättning. Han märkte med tiden att det fanns luckor att fylla i vardagen, tid han gärna ville få ut något av. 

 – Min första sommar som student började jag sommarjobba på Swedbank på Frösön. Det var perfekt för mig då jag kunde schemalägga mina timmar efter studierna, säger Filip.  

Han hade inga planer på att se sig om efter annat, men efter att Deloitte besökt universitetet ledde det ena till det andra. 

 – Jag fick en väldigt bra känsla, och så gick det som det gick, säger Filip.  

Medan Filip arbetar på Deloitte jobbar hans sambo Elin med kompetensförsörjning på Handelskammaren Mittsverige. Efter att båda avklarat tre år med studier testar de nu på livet i Östersund som heltidsarbetande. För framtiden finns här, menar Filip – och definitivt som ekonom.  

 – Jag har insett att man inte kan få allt i livet, men här får jag väldigt mycket, säger han.  

Fler berättelser från Östersund

Lunchdopp i Storsjön väckte drömmen om ett kallbadhus
Lunchdoppen utvecklades till en dröm om en samlingsplats vid Storsjön, där alla ska känna sig välkomna. Med gräsrotsengagemang och en vilja att doppa kropp och knopp tillsammans med andra, kan ett kallbadhus komma att bli verklighet i Östersund.
Illustratör och bildkonstnär Anna Fors: ”Här finns mer rymd för mitt skapande”
Bildkonstnär, illustratör och hemkär hemvändare. Anna Fors berättar om att återvända till bildskapande efter femton års uppehåll. Att återvända till Jämtland efter 25 år. Hur tiden förändrar platser och människor. Sist men inte minst, om bildmeddelandet som skulle bli den slutgiltiga knuffen norrut.
En urban själ i Östersund
Timothy Kalkan flyttade inte norrut för fjällen, men livet tog honom till Åre. I dag bor han i Östersund, med ett starkt driv och höga ambitioner för den jämtländska staden. Långt från Göteborg och Majorna där han växte upp.

Från sportlov till fjälliv – Linneas lovestory i Vemdalen

Som liten tillbringade Linnea Frisk från Stockholm varje sportlovsvecka i Björnrike, och ur det föddes en förkärlek till fjällvärlden, mer specifikt Vemdalen. Många år senare bor och jobbar hon inte bara i samma fjällby, hon bygger hus och väntar barn med mannen hon träffade under sin första säsong. 
Linnea vattnar sina blommor på altanen.
Lycka med blommor i fjällvärlden
Från Stockholm till Vemdalen
Att Linnea, 30 år, skulle bo och leva i Härjedalen var inget hon hade planerat för som liten, men så blir ju sällan livet som man tänkt sig. Efter studenten började hon sommarjobba i mataffären på Utö i Stockholms skärgård, och frågade sig själv vad hon skulle göra den andra delen av året. Hon sökte flera jobb i samma matvarukedja som hon redan arbetade för, men längre norrut. Hoppet var att få tillbringa vinterhalvåret på en skidort. Det slutade med Vemdalen, och en säsong skulle bli till flera. 

 – Jag träffade min nuvarande man som är härifrån redan under min första vinter i Vemdalen. Jag åkte fortfarande hem till Stockholm på somrarna, men efter ett par år kom jag fram till att jag ville satsa på ett liv i Härjedalen, så jag började titta efter en utbildning, säger Linnea. 

Linnea började på Turismvetenskapsprogrammet på Mittuniversitetet i Östersund, och pendlade till Vemdalen på helgerna. 

 – Efter tre års utbildning fick jag en praktikplats på destinationsbolaget här, vilket ledde till ett vikariat som senare skulle bli en fast tjänst, säger Linnea. 

Vy över ett fjällandskap i Vemdalen en mulen dag.
Magnifik utsikt över skog och fjäll

Ett liv i fjällen finns
Livet här är inte för alla, men innan man vågar testa vet man inte, menar hon.  

– Jag är från Sveriges största stad, men trots det finns det väldigt mycket som jag uppskattar med det här livet. Jag gillar årstiderna och säsongerna här uppe. Det skapar väldigt stor variation i vardagen, säger Linnea. 

Efter många år på Destination Vemdalen har Linnea nu börjat arbeta på Storhogna Högfjällshotell & Spa som event- och kommunikationskoordinatior. Hon är själv ett exempel på hur man kan bo och leva där man vill, och ändå arbeta med något man gillar.  

 – Vemdalen blomstrar, många företag etablerar sig här vilket är positivt. Många drivna människor flyttar hit och bygger upp ett liv, säger Linnea. 

"Vemdalen blomstrar, många företag etablerar sig här"

Ett liv i fjällen finns, men ska man trivas här ska man ha ett öppet sinne, menar Linnea.  

 – Man kanske måste anpassa sig lite till en början. Man får ta de jobb som finns under en period, för att lära känna folk, lära känna kulturen och hitta mer långsiktiga möjligheter, säger Linnea. 

Porträtt på Linnea sittandes i sin soffa.
Linnea valde att satsa på ett fjällnära liv

Livet i Vemdalen by beskriver hon som enkelt, fyllt med upplevelser och i gemenskap. Hon tipsar om att gå med i en förening eller testa på en hobby för att knyta kontakter. Vardagen består ofta av någon form av aktivitet, vare sig det är barmark eller snö.  

 – Det aktiva livet är mer tillgängligt här. Om jag inte tränar så kanske jag tar en fjälltur, eller så tar vi med middagen ut. Det finns så mycket fint att uppleva här, säger Linnea. 

Porträtt på Sanna i arbetsklädsel.

Sanna, 35 år, arbetar som fysioterapeut inom hemvården och särskilt boende på Ragunda kommun.

"Det bästa med att arbeta här är att jag har så nära till jobbet, med fin utemiljö perfekt för lunchpromenader, och nära till stallet med fina ridvägar."

Johanna Brandström
sjuksköterska och rehabkoordinator, Frösö hälsocentral

Landsbygden lockade Sanna

Sanna Wiljeskén har hittat hem på landsbygden. Här lever hon och hennes familj ett liv fyllt av friluftsliv, frihet och trygghet – och hon är övertygad om att det är den bästa platsen för hennes barn att växa upp på.
Sanna utrustad för att åka längdskidor kvällstid.
En härlig kväll i längdspåret efter jobbet

Sanna, 35 år, kommer ursprungligen från Husum utanför Örnsköldsvik. Idag arbetar hon som fysioterapeut inom hemvården och särskilt boende på Ragunda kommun, och bor tillsammans med sin sambo Henrik, deras tvillingdöttrar och hunden Uffe i Krångede. Här har de hittat hem. 

 – Jag älskar den orörda och omåttligt vackra naturen här. Friluftslivet, friheten, lugnet och tryggheten. Det här är den bästa platsen för våra barn att växa upp på, säger Sanna. 

I jobbet som fysioterapeut ser hon till att andra människor mår så bra som möjligt, i slutskedet av deras liv. 

 – Mitt jobb är att försöka göra personens sista år i livet till någonting bra, och det ger mig stor mening. Det finns något fint och värdefullt i det jag jobbar med, säger Sanna.

"Här har vi närheten till både fjäll och hav"

Innan flytten gick till Ragunda bodde hon och Henrik i Umeå. Men landsbygden lockade, och så föll de för Krångede. 

 – Vi ville bort från den stressade stadsmiljön. Glesbygden ligger mig varmt om hjärtat, jag önskar bara att glesbygdskommunerna fick den uppmärksamhet som de förtjänar här i Sverige, säger Sanna.  

På fritiden åker familjen gärna längdskidor och skridskor, och under sommaren blir det mycket vandring eller utflykter till östkusten som inte ligger allt för långt bort. 

 – Här har vi närheten till både fjäll och hav, säger Sanna. 

Vi tog steget till Jämtland Härjedalen

Vid fjällets sluttning fann de tryggheten
Roya och Ali Afzali flydde från Afghanistan för att finna trygghet och hittade det vid fjällets kant. Nu driver de egen firma tillsammans och väntar sitt första barn. – Det känns som att jag lever i en dröm, så bra är det här, säger Roya Afzali.
Maartje och Mark
De hade pratat om Nya Zeeland, för den vackra naturens skull och möjligheten att vistas mer utomhus. Men att flytta så långt bort från sitt hemland? Nej, det kändes inte rimligt. Och efter ett besök i Sverige insåg de att drömmen kunde förverkligas på närmare håll. Nu är det tre år sedan holländarna Maartje Dijkers och Mark Huizing slog sig ner i Bräcke, något de inte ångrar för en sekund.
Linda i Mörsil
Linda Hestner har bott på flera olika ställen under sitt liv, men aldrig utanför länet. Mörsil, där hon numera bor – är enligt henne den perfekta mittpunkten mellan stad och fjäll, med äventyren runt husknuten. 
Porträtt på Ali en solig vinterdag.

Ali har arbetat på Bergegården parallellt som han har studerat för att bli undersköterska.

"Det bästa med att arbeta här är att jag har så nära till jobbet, med fin utemiljö perfekt för lunchpromenader, och nära till stallet med fina ridvägar."

Johanna Brandström
sjuksköterska och rehabkoordinator, Frösö hälsocentral

Ali vill bli den bästa sjuksköterskan

I snart tio år har Ali Alizadeh från Afghanistan bott i Sverige. Under sin tid här har han både studerat och arbetat, och än är han inte klar. 
Porträtt på Ali en solig vinterdag.
På isen i Vinterparken i Östersund

Under sin första tid bodde Ali 25 år, i Östersund, för att senare flytta till Stugun. Här hittade han lugnet, naturen och arbete på Bergegårdens äldreboende.

– Jag har arbetat på Bergegården parallellt som jag har studerat för att bli undersköterska, berättar Ali.

Men Ali har hunnit göra mycket mer än så. Han har studerat både hotell och restaurang och språkintroduktion på Jämtlands gymnasium. Efter studenten har han bland annat arbetat på hotell, innan han bestämde sig för att ta sig in i vårdyrket där han både stortrivs och är omtyckt.

Drivet och ambitionen är tydlig, och nu vill Ali röra på sig igen, men inte vidare – han vill tillbaka till Östersund för att bli sjuksköterska.

– Jag lärde känna många under min tid där. Även om jag trivs i Stugun så saknar jag dem, plus att jag skulle vilja vidareutbilda mig. Jag vill bidra till samhället och bli den bästa sjuksköterskan jag kan så att jag kan hjälpa andra, säger Ali.

Ali uppskattar allt som finns att göra när man är ledig
Ali känner sig som hemma i både Sverige och Jämtland, och har inga planer på att ge sig av. Utöver en sjuksköterskeutbildning vill han fortsätta utvecklas inom det svenska språket.

– Jag trivs väldigt bra här i Jämtland, alla har tagit emot mig väl och hjälpt mig på vägen. Men jag har också sett till att ordna det för mig, jag förstår att andra inte har all tid i världen, så jag har alltid letat jobb och boende på egen hand, säger Ali.

Förutom alla framtidsplaner uppskattar han även allt som finns att göra när han är ledig, som skridskoåkning, åka slalom eller vara ute i naturen.

– Jag älskar snön, och jag har ingenting emot kylan. Det är därför jag älskar den här platsen, här får man uppleva riktig vinter, säger Ali.

"Det här är mitt liv nu, jag bor och arbetar här och vill se till att fortsätta bygga på min framtid här i Jämtland"

Om han inte vistas utomhus går han till gymmet och simhallen, kollar film eller träffar vänner och tittar på fotboll, om de inte gör någon utflykt ihop.

– Jag har vänner från mina första år här, men jag har också lärt känna nya, som mina kollegor, säger Ali.

Ali betonar vikten av att vara självständig, att man måste ta för sig och ge saker en chans, men med det sagt välkomnar han gärna hjälp om det finns att få.

– Det här är mitt liv nu, jag bor och arbetar här och vill se till att fortsätta bygga på min framtid här i Jämtland, säger Ali.

Vi tog steget till Jämtland Härjedalen

Vid fjällets sluttning fann de tryggheten
Roya och Ali Afzali flydde från Afghanistan för att finna trygghet och hittade det vid fjällets kant. Nu driver de egen firma tillsammans och väntar sitt första barn. – Det känns som att jag lever i en dröm, så bra är det här, säger Roya Afzali.
Maartje och Mark
De hade pratat om Nya Zeeland, för den vackra naturens skull och möjligheten att vistas mer utomhus. Men att flytta så långt bort från sitt hemland? Nej, det kändes inte rimligt. Och efter ett besök i Sverige insåg de att drömmen kunde förverkligas på närmare håll. Nu är det tre år sedan holländarna Maartje Dijkers och Mark Huizing slog sig ner i Bräcke, något de inte ångrar för en sekund.
Linda i Mörsil
Linda Hestner har bott på flera olika ställen under sitt liv, men aldrig utanför länet. Mörsil, där hon numera bor – är enligt henne den perfekta mittpunkten mellan stad och fjäll, med äventyren runt husknuten. 
Victor framför sin skogsmaskin i skogen.

Victor, 19 år, har redan fått sitt första jobb som skogsmaskinförare.

Från Skåne till Strömsund

Victor Ekström var bara elva år när hans familj flyttade från Skåne till Strömsund, Jämtland. Tillsammans med sin pappa, mamma och lillasyster startade de upp något helt nytt, på en ny plats – drygt 120 mil norrut. 
Familjen Ekström hade ingen större koppling till Strömsund sedan tidigare, men Victors pappa gillade naturen och djurlivet som finns häromkring. I samband med att det var dags för Victor, idag 19 år, att byta skola frågade familjen sig själva om det inte ändå var nu de skulle testa på något nytt, något annat än Skåne. 

Sagt och gjort. Till en början hyrde familjen en stuga, men med tiden hittade de ett hus som de renoverade och fortfarande bor kvar i. 

Victor äter lunch i skogen, sittandes på sin skogsmaskin.
Naturnära lunchrum

Från jaktutbildning på Torsta till färdig skogsmaskinförare
Idag har Victor tagit studenten och han ligger inte på latsidan. Han har redan fått sitt första jobb som skogsmaskinförare hos en av de lokala skogsbrukarna. 

– När jag skulle börja gymnasiet ville jag studera något som skulle möjliggöra mycket tid i naturen, säger Victor.

Till slut föll valet på naturbruksprogrammet med jaktinriktning på skolan Torsta. Men allteftersom växte intresset för skogsmaskiner, något som jag insåg att jag också skulle kunna jobba med, så då bytte jag till skogsmaskinlinjen, säger Victor.  

Utbildningen ger alla behörigheter man behöver för att jobba som skogsmaskinförare, vilket Victor nu gör. Samma arbetsgivare som gav honom praktikplats valde också att erbjuda honom en anställning, som en av de yngre på företaget.

"Genom att flytta till en ny plats har jag vuxit som människa"

Att flytta till en helt ny plats är inte alltid enkelt. Alla i familjen har haft olika utmaningar, men med tiden har de hittat jobb, vänner för livet och en plats att kalla hemma.  

– Jag fastnade framförallt för skogen här uppe. Alla tallar, barrskogen – det hittar man inte söder över. Jag uppskattar också att det är så nära till naturen, det känns enklare att komma ut med vänner och familj, säger Victor. 

Victor befinner sig i skogen och tittar upp längs en trädstam.
Victor trivs bäst utomhus

Med närheten till naturen kommer lugnet
Precis som sin pappa uppskattar Victor djuren och naturen. Det liv som finns bortom Strömsund och Jämtland uppfattar han som stressigt i jämförelse. Här finns lugnet, menar han – utan att det blir tråkigt. 

– Jag är framförallt tacksam för all den erfarenhet den här resan har gett mig. Genom att flytta till en ny plats har jag vuxit som människa. Jag har fått se något annat, en annan kultur, ett annat sätt att leva, ett annat sätt att vara. Jag har träffat nya människor och fått många nya perspektiv, säger Victor.  

Även årstiderna är något som Victor lyfter.  

– Att få ta del av det snölandskap som finns här på vintern är en upplevelse i sig. Där jag växte upp fick man vara tacksam om man fick se några snöflingor på julafton, säger Victor.    

Här har victor fått vänner för livet, och i kombination med att han hittat en yrkesbana och en omgivning han trivs i är han tillfreds med livet, i alla fall för nu. 

– Jag ser definitivt min framtid någonstans i Jämtland. Jag kommer aldrig flytta tillbaka till Skåne i alla fall, säger Victor. 

Porträtt på Jack framför en liten stuga.

Jack, 35 år, tillhör en familj som huserat i och runt om Ottsjö i flera generationer.

100% Ottsjö – Jack har valt att stanna i Jämtland

Jack Ottendahl har inte valt att flytta till Jämtland, utan valt att stanna här. I Ottsjö, södra Årefjällen, bor han tillsammans med sin fru Anna och deras två barn, och han kan inte tänka sig ett bättre ställe att bo på än i den lilla fjällbyn – med nära till allt han älskar. 

Vy över fjällandskap med ett hus i förgrunden.
Huset och gården vid fjället och sjön
Jacks familj har huserat i och runt om Ottsjö i flera generationer
Jack, 35 år, tillhör en familj som huserat i och runt om Ottsjö i flera generationer. Hans farfar växte upp i Vallbo, som ligger på andra sidan sjön, medan hans farmor kommer från Ottsjö by, där de valt att slå sig till ro. Jacks föräldrar valde en gång i tiden att stanna i byn, precis som han själv gjort, och som det ser ut nu så finns alla möjligheter för Ottsjö att leva vidare så att även den yngre generationen kan göra samma sak. 

– Jag har alltid tyckt att det varit bra att växa upp här, jag längtade aldrig härifrån, säger Jack.  

Idag bor Jack i samma hus som han själv tillbringat större delen av sin uppväxt i.  

– Jag valde att gå gymnasiet i Östersund, då fanns en viss längtan efter att se något annat och träffa nya människor, men efter studenten flyttade jag tillbaka till Ottsjö igen, jag ville hem, säger Jack.  

Väl färdig i skolan fanns en given plats i familjeföretaget, Vallbo Grus, som Jacks farfar en gång startat upp och där även Jacks pappa arbetat många år. Möjligheterna att göra något annat, flytta någon annanstans, fanns – men det lockade inte. 

Fjällfysiken växer fram
Under åren som kommer är Jack med om en olycka som leder till kronisk smärta. Det i sin tur gör att han börjar träna, med förhoppningen om att må bättre.  

– När jag väl gör något, då gör jag det till hundra procent, och jag märkte ganska snabbt att jag har kapaciteten och förutsättningarna för styrketräning. Jag blev snabbt starkare och det motiverade mig ännu mer, säger Jack.  

"Det är otroligt roligt att jag kan livnära mig på något som också ger mig så mycket"

Jack bygger ett gym hemma i Ottsjö för att kunna träna när han vill, så pass mycket att han börjar tävla i Strongman och vinner svenskt mästerskap fyra gånger, i två olika viktklasser.  

Hittills har han främst arbetat inom familjeföretaget, men känner nu att han vill utveckla träningen till något mer – och det är någonstans här han startar Fjällfysiken. Ett företag grundat utifrån det han tycker är roligt, som motiverar honom och som han hoppas att han ska kunna jobba med från den plats han vill leva på. 

– Jag ville göra någonting, men att starta ett gym i en by med 150 personer var inte ett alternativ, så istället förverkligade jag idén med Fjällfysiken. Ett träningsläger i fjällen med boende, mat, träning och naturnära upplevelser, berättar Jack. Han hade inte sett något liknande någon annastans, men ifrågasatte inte sin idé – istället testade han, och det flög.

Jack byggde om ett lastbilsgarage till gym och hyrde in sig i några stugor för att kunna erbjuda sina gäster boende. Verksamheten spred sig, genom vänner, bekanta och gäster som besökt honom. Han bjöd in influencers på träningsresor, och det gav ringar på vattnet, vilket resulterat i att Jack kunnat lägga sin tid enbart på Fjällfysiken under sommarmånaderna.  

– Det är otroligt roligt att jag kan livnära mig på något som också ger mig så mycket, på en plats som jag vill bo och leva på, och sen att få visa upp allt det här för dem som kommer hit, säger Jack.  

Jack sitter utanför Fjällfysiken iklädd träningskläder.
Gym med utsikt!

Jack är gärna med och driver på utvecklingen, men på ett hållbart sätt
Förutom Fjällfysiken driver Jack en fjällkåta som går att abonnera för evenemang och middagar, samt några enklare övernattningsstugor i fjällmiljö, som visat sig vara väldigt populära. Sist men inte minst är han också högst engagerad i Fjällräddningen, både lokalt och nationellt.  

– Bland alla mina uppdrag är det nog det roligaste och viktigaste jobbet jag har. Oavsett vad jag gör i stunden, så måste jag släppa allt när de ringer. Då är det på riktigt, det handlar om att rädda liv och jag får göra stor skillnad, vare sig det handlar om en människa i nöd eller att hjälpa brandkåren att släcka bränder, säger Jack. 

Det händer minst sagt mycket i Jacks liv, och i Ottsjö. 

– Jag är för utvecklingen, jag är med och driver den – men man måste tänka sig för. När det kommer till exploatering och utveckling av en by som Ottsjö är det viktigt att först och främst tänka på lokalborna, sen turisterna. Annars är det inte hållbart att bedriva en mataffär eller förskola, vilket i sin tur gör det omöjligt för folk att bo här. Då blir det svårt att ta emot turisterna i alla fall, säger Jack. 

Sofie med sin hund Sito sittandes mot en husvägg.

Med sitt hus i Böle, och sin hund Zito, känner sig Sofie som hemma.

Sofie flyttar inte tillbaka till staden

Sofie Kindahl gjorde ett försök att flytta närmare fjällen redan efter studenten. Då med hopp om ett säsongsarbete. Men livet hade andra planer och Sofie blev kvar i Stockholm. Tills nu. 
Sofie går över en äng tillsammans med sin hund Sito.
Hänförande vyer på Sofis bakgård
Från en hektisk vardag till en annan tillvaro
Nu är det sex år sedan Sofie, 40, efter många års hårt arbete, var på väg in i väggen. Hon tog tjänstledigt, och för en gångs skull började hon fundera på vad hon ville göra. Tanken slog henne, att det kanske äntligen var dags att göra den där vintersäsongen – och nu fick hon napp.  

 – Jag sökte mig till ett antal olika fjällanläggningar, vilket resulterade i ett säsongsjobb på Skistar i Vemdalen, säger Sofie.

Tanken var att Sofie skulle få ett avbrott från den hektiska vardagen i Stockholm, göra något helt annat och återhämta sig – för att sedan återvända när vintern var över. Men livet hade andra planer. 

 – När jag väl hade testat på det här livet var det helt otänkbart att gå tillbaka till mitt gamla. Storstaden, tunnelbanan, jobbet. Jag hade nåtts av insikten att man kunde leva på ett helt annat vis, säger Sofie.  

Sofie sitter ner på huk i sitt trädgårdsland.
Sofie mitt i det gröna

Det blev tre säsonger i skidorten, och med tiden kände sig Sofie redo att bosätta sig i Vemdalen, permanent. Idén var att köpa ett eget boende, något att kalla hemma, men Sofie behövde ett nytt jobb. Efter några säsonger i skidsystemet var det dags att hitta något mer hållbart, med en stadig inkomst året runt – inte minst för att kunna söka bolån hos banken. 

 – Just den här biten kan vara knepig. Jag behövde hitta ett jobb för att få bolån, men var jag skulle jobba påverkades av var jag skulle bo, säger Sofie.  

"När jag väl hade testat på det här livet var det helt otänkbart att gå tillbaka till mitt gamla"

Till slut fick hon anställning på Jämställdhetsmyndigheten, med generösa distansvillkor, vilket innebar att Sofie kunde köpa hus var hon ville. Då dök gården i Böle upp.  

 – När det här huset blev mitt var det som att en sten lossnade. Jag har inte ångrat mig en sekund, säger Sofie.  

 Idag kan Sofie inte förstå att hon levt ett annat liv. Ett med hård arbetsbelastning, konstant stress och ett tempo som få borde mäkta med.  

 – Jag har gått från extremt hög arbetsbelastning och armbågar i tunnelbanan till ett liv där jag bara får vara i mig själv. Jag har inte så stora krav, livet finns utanför dörren, i skidspåren, i skogen, i backen, säger Sofie. 

Sofie berättar att hon är enormt tacksam för den tillvaro hon har idag, att det har löst sig så bra med jobb och boende. Får man de pusselbitarna att falla på plats, och kanske inte låser sig vid att saker måste vara på ett visst sätt, så tror hon att allt är möjligt.  

 – Jag var tvärsäker på att det här var rätt, så jag hade tålamod och litade på att det skulle lösa sig. Det fanns bara det här nu, jag hade kommit att älska den här tillvaron, säger Sofie. 

"Jag tror egentligen att många längtar efter något liknande, men att man tycker att det är svårt med förändring"

Sofie med sin hund Sito sittandes mot en husvägg.
Hunden Zito och Sofie njuter vid den gamla timmerväggen

Att det blev just Böle var en slump
Responsen har varit positiv, från både vänner och familj.  

 – De flesta säger att jag är modig. Jag tror egentligen att många längtar efter något liknande, men att man tycker att det är svårt med förändring. Jag går mycket på magkänsla, och i det här fallet har jag följt mitt hjärta, säger Sofie.  

Att det blev just Böle i Bergs kommun och Vemdalen från första början är en slump. Men med sitt hus, och sin nyligen införskaffade hund Sito, känner hon sig som hemma.  

 – Trots att jag bor själv känner jag mig aldrig ensam. Man träffar alltid någon på promenaderna, och alla är väldigt välkomnande och uppmuntrande till att jag flyttat till byn, säger Sofie.  

I Böle bor man på landsbygden med naturen runt hörnet, medan man har hyfsat nära till både skidsystem och stad, med Vemdalen och Östersund inom räckhåll. I byn finns ett starkt lokalt engagemang, och vill man så finns det flera sociala sammanhang att ta del av.  

 – Min förhoppning är att fler unga ska välja att flytta hit så att byn fortsätter att utvecklas. För min egen del hoppas jag i framtiden att jag ska kunna arbeta mindre framför datorn, och mer utomhus – kanske med guidning eller något liknande, säger Sofie.   

Till andra, som är nyfikna, säger hon. 

 – Bara gör det. Du vågar! Lyssna till din längtan. Var inte så pliktskyldig och bry dig inte om vad någon annan tycker. Man behöver inte ha en färdig plan för flera år framöver, testa bara. 

Porträtt på Timothy som står på Stortorget i Östersund.

Timothy bor idag i Östersund, med ett starkt driv och höga ambitioner för den jämtländska staden.

En urban själ i Östersund

Timothy Kalkan flyttade inte norrut för fjällen, men livet tog honom till Åre. I dag bor han i Östersund, med ett starkt driv och höga ambitioner för den jämtländska staden. Långt från Göteborg och Majorna där han växte upp. 
Bild på Timothy underifrån, med en byggnad i bakgrunden.
Stadsprofil i dubbel bemärkelse
Tillsammans med sin dåvarande fru Linda flyttade Timothy, 44 år, och familjen från Göteborg till Åre för drygt tio år sedan. När Timothy stiger av tåget på stationen är det första gången han sätter sin fot i skidorten, men han är inte där för skidbackarna. 

– Det var en förändring. Linda hade fått jobb här uppe och ville testa på något nytt, även om jag trivdes med det vi hade så är jag inte heller den som säger nej till ett äventyr, säger Timothy.

Snart hamnade de i Undersåker. Här växte familjen, de byggde hus och Timothy fick jobb som avdelningschef på byggkoncernen Attacus. Att hitta ett jobb är något han då som nu, inte upplever som någon större utmaning.

– Jobbar man inom rätt bransch med rätt kompetens är det inte svårt att få jobb här uppe, tvärtom har många företag svårt att hitta folk som är här för att stanna, säger Timothy. 

Från Åre till Östersund
Byggbranschen har Timothy arbetat inom länge, och gör än idag, som projektledare på WSP, ett strategi- och teknikkonsultföretag med kontor runt om i världen.

När en jobbmöjlighet dök upp blev flytten till Östersund från Åre självklar för Timothy. 

– Jag är en urban själ, och föredrar att leva närmare pulsen än att pendla, som många annars gör, säger Timothy. 

För förutom sitt dagliga kontorsjobb finns ett stort engagemang inom kultur och stadsliv.  

– Jag söker mig aktivt till människor och olika projekt. Vare sig jag initierar dem själv eller medverkar, så hittar jag alltid ett sätt att bidra. Det ligger i min person att engagera mig, driva på och utveckla – jag ser möjligheter överallt, säger Timothy

"Man kan leva ett liv i Jämtland utan att gå på topptur eller fiska"

Timothy framför den den graffitimålade väggen som är ett av hans första projekt i Östersund.
Muralmålning i Östersund av konstnärerna Jonathan ”Ollio” Josefsson och Camilla ”Sceb” Boström.

Från graffitikonst och nattklubb till samtalsgrupper med Hej främling och sociala aktiviteter via Äldrekontakt. Umgås han inte med barnen på sin lediga tid tränar han boxning på BK Ängeln. Det finns gott om saker att göra, men Timothy önskar gärna att det fanns mer, och fler som ville engagera sig.  

– Jag har nog ett Göteborgsperspektiv. Jag tänker alltid, vad skulle man kunna göra här i Östersund? Det finns potential till att göra massor, för unga som gamla. Har jag en idé så finns det sällan konkurrens som det annars gör i större städer där alla har något att komma med. Här är utmaningen att det inte hör till vanligheterna. Man lever efter devisen ”man gör som man alltid gjort”, så jag kan få kämpa lite för mina idéer, det är sällan en räkmacka, säger Timothy.  

Det finns ett vanligt stadsliv i Östersund
Den graffitimålade väggen är ett av hans första projekt i staden, något som ofta blir fotograferat av såväl turister som Östersundsbor. 

– Det är väldigt kul att se att det är uppskattat, att man kunnat sätta färg på stan. Jag bor i närheten så jag går ofta förbi och ser att folk tittar, säger Timothy.

Om Timothy inte befinner sig hemma i stan är han oftast på resa i andra delar av Sverige, eller världen. Men han lämnar sällan Östersund för att besöka de närliggande fjällen.  

– Det där är inte min grej, det är inte därför jag bor här, och det är väl bra att veta att man kan leva ett liv i Jämtland utan att gå på topptur eller fiska. Det finns ett vanligt stadsliv, med nio-till-fem jobb, restaurangbesök och gym också, säger Timothy.  

När vi pratar om framtidsplanerna, och huruvida han ser sig själv bo kvar i Jämtland blir han osäker.  

– Jag trivs bra här just nu. Det ska vara att man flyttar till Brooklyn, New York kanske, avslutar han.